Så, sist jag loggade in här var när nästan hela Sverige stod i brand pga sommarens hetta och torka. Sen hände mitt liv. Allt på en gång verkligen. Saker har dock gjort alldeles för ont för att jag skulle klara av att sätta ord på dem förrän nu. Och det är knappt att jag orkar göra det nu egentligen. Men tydligen undrar folk fortfarande hur mitt liv är och hur saker utvecklats sen sist. Jag har inte så många läsare men jag vill gärna behålla er som tycker om mina ord. Men det här blir ett väldigt långt inlägg som mest försöker sammanfatta de större bitarna jag gått igenom.
Min sambo träffade en ny i slutet av juli förra året och allting gick väldigt snabbt med henne. Vi hade typ ett öppet förhållande så det var inga konstigheter att träffa andra men i det här fallet så bestämde han sig för att det var henne han ville vara med, leva familjeliv med och bo med. Så jag skulle ut, helst nyss. Det finns så mycket jag skulle kunna säga om hur han skötte allting, eller snarare hur dåligt han skötte det. Just nu kan vi nöja oss med att han gjorde mig fruktansvärt illa, så till den grad att jag känner att jag förmodligen aldrig mer kommer våga lita på någon lika djupt igen. Det har gått lite mer än ett år nu men det känns fortfarande som nyss. Jag är oerhört tacksam över att jag fortsatte betala köavgiften till olika bostadsköer trots att han var sur över det ibland och tyckte att jag slängde pengar i sjön eftersom vi bodde ihop i en bostadsrätt (hans bostadsrätt). Men jag fortsatte betala utan att berätta det för honom och kötiden tickade på så när han gick sin väg och ville ha ut mig hade jag 10 år i bostadskön och i alla fall några poäng som räknades. Trots det var det sjukt svårt att hitta något som jag dels hade råd med och dels hade tillräckligt många poäng för att få. Jag sprang på visningar flera gånger i veckan men snubblade alltid på målsnöret. Han mer eller mindre flyttade in hos henne efter bara några veckor och de förlovade sig någon gång under hösten. Jag har ingen koll på när, han kom bara hem med en ring på fingret en dag när han skulle hämta lite saker. Då hade han inte gjort slut med mig på riktigt eller hur man ska säga, han bara tog av sig sin löftesring som vi bytt med varandra en dag och jag såg den ligga i badrumsskåpet där hans tandborste brukade vara. När han kom hem med en annan ring gjorde det sjukt ont. Han som sagt till mig att han aldrig ville förlova sig igen, aldrig gifta sig igen, och det var därför vi bytte ringar där vi lovade att aldrig försöka fria till varandra. Nu ska de gifta sig och jag kan inte låta bli att undra vad jag gjorde för fel. Varför jag inte dög eller räckte till.
I oktober blev min lilla katt akut njursjuk och efter några dagar på djursjukhuset insåg jag att hon mådde så pass dåligt att det inte var så mycket att göra. Om hon skulle fortsätta hade det inneburit väldigt lång tid på sjukhuset, sen specialkost, mediciner, regelbundna återbesök, blodprover mm. Hon var 15 år gammal, tyckte inte om folk och var rätt svårhanterlig för främlingar och hon var verkligen jättesjuk. Allting gick så snabbt. Hon var frisk en dag och nästa dag kissade hon blod. En vecka senare fick hon gå över regnbågsbron. Jag är tacksam över att mitt ex faktiskt klev upp och hjälpte till den dagen. Jag var ett komplett vrak. Så jävla trasig. Han följde med till djursjukhuset och satt med när Saga gick vidare över regnbågsbron till sin bror som redan väntat på henne ett år. Men det var den sista gången som han var nära mig på något sätt.
Mitt liv gick i kras. Fullständigt. Min kropp stängde ner och jag klarade inte av att äta mat längre. Jag mådde så himla dåligt psykiskt att jag inte kände någon mening med någonting längre. Jag ville inte mer. Katterna har under 15 års tid varit de som hållit mig vid liv och jag har alltid sagt att den dag de gick vidare skulle jag följa efter för livet var inte värt att leva. Jag tror inte att jag sagt det till någon förut... Jag satt där med alla mina piller och kände bara att fuck it. Varför skulle jag leta efter en lägenhet när jag ändå skulle dö? Jag började gå igenom alla mina saker. Fick efter ett tag hjälp med att köra alla kattrelaterade saker till Stockholms katthem, mina föräldrar körde mig dit. Mitt hjärta var i tusen bitar. Jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle ha katt eftersom den här sorgen inte gick att hantera. Sen gick jag igenom alla mina ägodelar och kastade jättemycket. Förberedde allt liksom. Såg till att träffa vänner och familj några gånger. Talade om för dem hur mycket jag älskade dem och hur bra allihop var. Jag sa till och med att jag älskade min bror. Jag tror inte att folk förstod hur illa det var ställt med mig. Jag hade ingen bostad, inget jobb eftersom jag är sjukpensionär pga trasig kropp, katterna var borta, exet hade gått sin väg... Jag tänkte att folk skulle klara sig finemang ändå utan mig. Jag fortsatte dock att gå på alla aktiviteter under den här tiden, de roade mig inte alls men jag ville hålla skenet uppe. Jag gick på yogan, åkte till stallet, tog mina powerwalks i stan, spelade Pókemon go, gick på alla läkarbesök och till psykiatrin. Jag bunkrade piller i hemlighet, ville ha tillräckligt många så det skulle gå snabbt och bli ordentligt.
Vad jag inte var beredd på var att jag skulle få en ny läkare på psykiatrin och att hon skulle se hur jag faktiskt mådde. Att hon skulle gå igenom mina journaler, både inom psykiatrin och allmänvården. Att hon skulle se att jag rasat i vikt. Att hon såg och hörde att jag hade gett upp, att det bara var en tidsfråga. Jag var inte beredd på att hon satte in alla instanser hon kunde komma på, hon drog i nödbromsen och fångade upp mig precis i sista sekunden. Hon skickade remisser till olika vårdinrättningar, hon såg till att jag fick lämna en himla massa blodprover, att psykjouren blev inkopplad och ringde mig varje kväll (om jag inte svarade skulle de kontakta polisen direkt så de åkte och hämtade mig), att jag fick komma till henne utanför kontorstid så jag fick prata med henne i brist på psykologer. Hon såg även till att kvinnokliniken på Danderyds sjukhus, där jag blev opererad sist för min hysterektomi, tog kontakt med mig så det kunde göras en uppföljning på mina helt galna nivåer av prolaktin och alla mina besvär efter operationen (jag har fortfarande besvär men det blir ett annat inlägg om det). Jag fick ett kedjetäcke för sömnen och för tryggheten ett sånt kan ge. Hon styrde upp möte med dietist som såg till att jag började med näringsdrycker ett tag. Läkaren tog tag i allt. Styrde upp allt. Jag var i så dåligt skick att jag inte orkade protestera utan bara åkte med på resan.
En dag när jag var på väg hem från yogan inne i stan ringde min mobil och det var från en hyresvärd som ville erbjuda mig en lägenhet som jag sökt bara jag kunde skicka in intyg som styrkte min inkomst och en beräkning från Försäkringskassan som visade att jag var berättigad till bostadstillägg så det täckte hyran. Det var tre oerhört stressiga veckor med en massa papper som skulle skickas hit och dit och jag bad till högre makter att postnord skulle sköta sig för en enda gångs skull. I december fick jag beskedet om att lägenheten var min med inflyttningsdatum 14 februari. Jag vågade inte tro på det förrän jag faktiskt hade kontraktet påskrivet och nyckeln i handen. Det var så sjukt overkligt. Plötsligt skulle jag leva och ha ett eget boende. Det var omtumlande minst sagt. Och det knäppaste av allt var att det var en lägenhet i Tyresö, där jag kommer ifrån. Jag har alltså flyttat runt i drygt 20 år och bott ungefär överallt i Stockholm, Gnesta, Tystberga, Åkersberga, Södertälje, Västerhaninge, Stuvsta och många fler platser bara för att få flytta "hem" igen. Med familjen typ 15 minuter bort. Hur hände det ens? Livet är så himla knäppt...
Exet var på mig som fan om att jag skulle flytta ut fram till jag fick kontraktet. Sen lugnade han ner sig och insåg att han inte kunde göra så mycket mer än det han redan ställt till med. Han typ dubblade min hyra jag betalade för att få bo i hans lägenhet och det var alltså innan jag fick bostadstillägget och bara levde på min sjukpension. Men han visste ju att jag inte hade någonstans att ta vägen. Jag var ju i hans klor liksom. Däremot vacklade hans hårda ord ibland. Han visade en mjukare sida och var faktiskt riktigt gullig ibland. Han sa att han ville ge mig en del pengar så jag skulle få en bra start i mitt nya hem och få råd med flyttfirma. Mina känslor gick upp och ner som en bergochdalbana under den här tiden. Ibland fick jag långa, mysiga kramar från honom och han sa att allt skulle ordna sig. Ibland var han oerhört kort i ton, direkt kall, och nästan elak. Jag fick aldrig reda på hur hans känslor och tankar gick under den här tiden. Allt var så turbulent. Jag älskade honom fortfarande...
Jag fick nycklarna till lägenheten till sist. Det var ganska mycket strul kring allt med lägenheten eftersom det var en ny hyresvärd och nyproduktion. Saker var inte klara än och allt sköts framåt hela tiden. När jag flyttade in funkade inte saker som de skulle och inte helt oväntat, med min bakgrundshistoria om badrumskaos, läckte både handfatet, diskhon och tvättmaskinen vatten. Men det gick bra med flyttfirman och jag hade planerat det så bra med att föräldrarna följde med till Ikea dagen innan flyttlasset skulle gå så jag skulle få lite möbler på plats. Det byggdes och borrades nästan dygnet runt i hela byggnaden de första månaderna. Det var aldrig någonsin tyst. Jag med min vana av att flytta hade packat upp alla kartonger inom loppet av någon vecka. Men sen satt jag här ensam. För första gången på 15 år hade jag inga katter som var med och busade med kartonger och upptäckte nya platser att sova på. Det gjorde sjukt ont. Och jag hade någonstans trott i min enfald att min sista flytt var den när jag flyttade ihop med exet och hans dotter. Nu var jag ensam i ett nytt hem igen. Eller inte helt ensam, för jag utvecklade ganska svåra panikångestattacker och mitt psykiska mående fanns ju där. Men de är helt ärligt rätt usla vänner som snarare stjälper än hjälper. Jag fick försöka komma på nya strategier till att få ett slags lugn. Men det har gått rätt uselt för nu har det gått många månader och jag mår fortfarande skitdåligt.
När ångesten är som högst åker jag in till stan, lyssnar på musik i hörlurarna, spelar Pókemon go och går snabbt och långt bara för att ta ut mig fullständigt så jag inte orkar tänka när jag kommer hem igen. Och jag har börjat träna jättemycket och jag har tagit upp bågskyttet igen. Jag fick komma till en fysioterapeut tack vare min bra läkare på psykiatrin. Så nu håller jag på att bygga upp kroppen efter alla operationer jag gått igenom. (Nämnde jag att jag haft cancer två gånger också? Det tar mycket på både kropp och psyke att gå igenom en sån sak.) Mitt liv just precis nu handlar mest om att försöka överleva trots att jag inte känner någon större mening med det. Jag känner faktiskt helt ärligt inte ens en liten mening med det. Min bra läkare såg till att jag fick träffa en ny dietist också, på samma ställe som fysioterapin, så jag får lite hjälp kring att försöka börja äta igen. Jag har under det här året gått ner 22kg och fortsätter att gå ner i vikt. Det är inte jättebra. Speciellt inte eftersom min gamla anorexihjärna tycker att det är asbra att jag inte äter. Speciellt inte när folk som inte känner till min resa ger mig komplimanger för hur "smal och fin" jag blivit. Det matar anorexidemonen. Dietisten har dock gett mig en "rolig" diet som innebär att jag ska äta allt jag är sugen på även om det råkar vara chips och bullar. Och jag "ska" äta mycket saltlakrits för det höjer blodtrycket. Så det som normalviktiga ska undvika ska jag peta i mig. Det är väl ändå den bästa dieten ever?
Min bra läkare såg till att jag fick göra fler utredningar inom psykiatrin eftersom hon inte kunde se att det hade gjorts ordentligt någon gång och de olika typer av terapier och mediciner jag provat inte hjälpt och ibland gjort mitt mående mycket sämre. Så efter några tuffa veckor med intensiv och massiv utredning kom det fram att jag faktiskt har Asperger och egentligen borde höra till ett autismcentrum med program och behandlingar anpassade för det. Jag fick komma till ett sånt ställe för bedömning och blev godkänd och antagen där. Nu väntar jag på att få gå två olika typer av utbildning för att lära mig vad Asperger är och vad det innebär. Jag har googlat lite och kommit fram till att det är så mycket i mitt liv som kan förklaras med att jag inte är dum i huvudet som folk alltid sagt utan bara har Asperger. Så många små och stora saker som ger en aha-känsla när jag fattar vad det handlar om. Det ska bli intressant att få lära mig mer.
I juni hände något dumt med min nacke när jag sköt pilbåge så jag har inte kunnat göra det på ett tag nu. Smärtan har dessutom orsakat svår yrsel och illamående. Och mitt blodtryck är tydligen åt helvete för lågt, men läkarna vet inte vad som orsakar det. Jag har gjort en ny magnetröntgen för två veckor sedan med tanke på att jag har tre rätt svåra diskbråck och väntar på att min läkare på vårdcentralen ska bli frisk så jag får komma dit och få reda på resultatet. Så hela sommaren har i princip gått åt till att må skit pga kroppen också. Jag har svimmat både sittande och liggande och att ge mig utanför lägenheten har varit jäkligt jobbigt. Så att försöka vara social har inte gått så bra. Nu är den värsta yrseln borta och det känns lite, lite bättre i nacken men jag har inte kunnat träna så mycket som jag velat och jag har inte vågat skjuta pilbåge igen sedan det här hände. Jag fick träffa en kiropraktor förra veckan och han tyckte att jag skulle prova. Att det skulle gå fint så länge det inte gav några stickningar eller domningar i armar eller nacken. Men den mentala spärren är skyhög. Jag är rädd helt enkelt. Hela min kropp gör ju redan ont hela tiden varje dag dygnet runt efter allt jag gått igenom och jag vill inte öka på det. Det är läskigt.
I juli blev det även väldigt mycket drama i stallet (bl a mobbning) och hade jag varit mentalt starkare hade jag säkert orkat stå på mig, hjälpa de drabbade och göra skillnad. En enda person har fått 10 medryttare att sluta rida i stallet. Hon har ensam orsakat att stämningen i stallet är rätt körd. Ägaren vill inte ta i det och har sagt att vi får reda ut det här själva, att hon inte vill lägga sig i och inte ta någons parti. Efter att ha försökt i några veckor kände jag bara att jag inte orkade mer så jag sa att jag skulle ta en paus i september och "komma tillbaka i oktober eller november". Men jag vet helt ärligt inte om jag kommer orka gå tillbaka dit. Jag vet inte. Jag orkar inte med mer strul i mitt liv och friden i stallet har omvandlats till ångest och det behöver jag ju verkligen inte mer av...
Jag vet inte ens vem som har läst ända hit. Jag fattar att jag mest skriver för min egen skull nu. Mitt liv är inte speciellt intressant. Det är bara jävligt jobbigt, konstigt och udda. Jag har i dagsläget inga aktiva planer på att ta livet av mig men jag känner också att jag inte direkt bryr mig om jag dör. Förstår ni skillnaden? Jag vill inte påstå att jag egentligen lever just nu för det handlar mest om att överleva. Jag har fantastiska vänner och familj och jag vet att jag är älskad. Jag gör roliga saker och får vara med om härliga upplevelser. Jag har t om varit på dejt (tror jag, det var lite oklart om det räknades som en dejt men det var fint i alla fall) och jag har en jättefin kille i mitt liv och vi ses nästan en gång i veckan. Han är fin och jag tycker oerhört mycket om honom men han är relationsanarkist så något traditionellt förhållande kommer inte hända. Och det kanske är det jag behöver, jag vet inte, jag bara prövar mig fram just nu.
Jag har varit på ravefestival, två konserter, volontärade under Stockholm pridevecka, jag har varit entrévärdinna på flera fester sedan i våras, jag har varit på vikingamarknader och jag kom iväg några dagar till medeltidsveckan på Gotland. Livet borde kännas okej. Men det känns inte in i mitt innersta jag. Depressionen har liksom tagit bort glädjen som jag vet att jag borde känna. Min bra läkare har slutat och jag har ingen medicin eller pågående terapi eller behandling just nu. Ingen som håller koll liksom. Jag tar en dag i taget och när det är som jävligast blir det en timme i taget eller bara ett andetag i taget. Jag vet att lägenheten är min och jag ser alla mina saker men jag känner mig inte hemma här. Det finns ingen känsla i det här boendet. Generellt har jag ingen djupare känsla för någonting. Jag bara gör saker för att det liksom förväntas av mig. Folk verkar uppenbarligen tycka om mig ändå och jag identifierar mig lite som Ior med sin depression som ändå blir medbjuden på äventyr av sina vänner. Det är en märklig känsla. Men alla känslor som känns är bättre än att känna ångest, depression och fuck it all. Jag skulle vilja säga som Peter Lemarc sjunger, "Jag ska gå hel ur det här", men jag vet faktiskt inte om jag kommer göra det. Det enda jag vet är att det snart gått en dag till och att jag överlevt den också. Jag försöker.
