Jag har under en längre tid funderat på när det är dags att gå från en relation som blivit destruktiv. Det gäller både vänskap, kärleksrelationer, sexuella relationer, bdsm-relationer, familjerelationer och släktingar. En del reagerar väldigt starkt när man säger att man sagt upp kontakten med någon och vill veta hundra olika anledningar och nästan kräver att man ska stanna kvar och kämpa för relationen trots att den blivit giftig sedan långt tillbaka och trots att den inte längre gynnar alla inblandade parter. Speciellt om det är en familjemedlem eller släkting. Jag har alltid funnit just den ganska svår. Man väljer ju inte sin släkt eller familj, vad är det som säger att man automatiskt tycker om allihop bara för att man delar ett uns blod? En vän till mig sa för många år sedan att man inte väljer sin biologiska familj men man kan välja sin riktiga familj. Det ligger faktiskt något i det.
Jag valde bort min farmor och faster för många, många år sedan efter en hel rad med händelser som bara eskalerade och fick mig att må väldigt dåligt. För att skydda mig själv, mitt arbete, mitt privatliv och mitt kärleksliv valde jag att säga upp kontakten med dem och gå vidare. Det blev förstås ett himla liv från familjen och folk runt omkring som skulle komma och tycka saker. Men i ärlighetens namn har min farmor nog aldrig tyckt om mig och hon kom ofta med gliringar om hur tjock jag var, vilket fult barn jag var och att hon tyckte synd om sin son som fått en sån hemsk unge. Naturligtvis sa hon aldrig det högt så någon annan hörde, bara när jag var ensam med henne. Min faster gjorde likadant. Nästan samma ord. Får man höra sånt tillräckligt många gånger under tillräckligt lång tid börjar man tro på det själv. Det gjorde ont. När jag sedan som vuxen fick höra ännu värre saker och dessutom bli anklagad för både det ena och det andra valde jag som sagt att sluta ha kontakt med dem och bara gå min väg. Jag backade aldrig på det. Inte ens när farmor, många år senare, låg på dödsbädden och tydligen skulle börja ångra allt hon sagt och gjort. Jag orkade inte. Om det gjorde mig till en dålig människa så fick det vara så. Hon hade gjort mig för illa för att jag skulle tycka att det var okej att bara glömma allt och förlåta i ett svep. Det gick inte. Är det en tillräcklig anledning till att gå sin väg?
Folk brukar säga att det är lättare att lämna en kärleksrelation än en vänskapsrelation och det håller jag med om till viss del. När det kommer till kärlek släpper man ju in någon på livet, in i det allra mest privata, det som ingen annan ser än ens partners. Min bäste vän vet inte allt om mig trots att vi känt varandra i dryga 20 år och mina kärlekspartners har vetat mer. Ändå ses det som mer accepterat att lämna kärlek men inte vänskap. Varför?
Jag har valt att lämna en del vänner bakom mig genom åren. En del vänskaper har bara runnit ut i sanden för att livet hände. En del skaffade familj, nya intressen, flyttade eller gjorde andra större förändringar och vänskaper hålls sällan vid liv om man inte ses regelbundet. Det är inga konstigheter. Men en del vänner har jag aktivt fattat beslut att lämna för att relationerna blivit giftiga. Om en vän bara utnyttjar ens välvilja, bara vill ha saker och tjänster, bara vill prata om sig själv och sitt liv, vari ligger intresset för mig att stanna kvar? Är det lojalitet? Är det för att det alltid varit så och att det ses som normalt? När är det min tur att dela med mig av mitt liv och mina bekymmer och få hjälp av den vännen? När slutade det vara ett givande och tagande och bara vara ett tagande?
Om man har en vän som fått kärlekskänslor för en men jag inte känt att de är besvarade, ska jag då stanna kvar och fortsätta försöka hålla vänskapen vid liv men vara fullt medveten om att det är ojämlikt och till på köpet börja må dåligt av det? Är det en okej vänskap om vännen i fråga går och hoppas på att det ska bli något mer än vänskap medan jag är fullt medveten om att det aldrig kommer hända? Hur många för långa kramar måste jag stå ut med utan att bli äcklad och känna att det är jobbigt? När är det dags att gå då?
När är det okej att gå sin väg om man har en vän som är konstant kåt på en och nästan har blivit besatt av min kropp medan jag bara känner att vi är polare, ytliga bekanta eller kompisar som gör roliga saker ihop? Hur mycket närhet ska man stå ut med när man själv känner att man bara vill vara vänner? När kramarna blir lite för långa, lite för intima och lite för påfrestande? När det börjar övergå till att kännas som att jag kränker mitt eget revir, min egen självkänsla och mina egna känslor för att inte förlora vänskapen?
Jag valde för en tid sedan att lämna tre partners och ett kk. Ingen av dem verkade förstå varför trots att jag förklarade väldigt tydligt både i samtal och text. Den ena tyckte att vi hade det jättebra och att det här kom som en blixt från klar himmel. Den andra blev skitförbannad och kränkt. Den tredje skrev bara "okej, då vet jag" och blockade mig överallt på alla sociala medier inom loppet av några minuter. Mitt kk ryckte lite på axlarna och tyckte det var trist men att det fanns andra och det var ingen big deal. Men om jag mår dåligt i relationen, vi har jobbat på den väldigt länge men det fortfarande är väldigt ensidigt, jag får inte ut något mer av den än ett lidande i längden, är det inte dags att gå sin väg då?
Jag valde att säga upp kontakten med ett ex för ett tag sedan men han fortsatte att höra av sig. Av någon anledning hade han börjat sakna mig och den nya relationen han inlett var nog inte riktigt som han hade tänkt sig att den skulle bli. Han ville nog ha både mig tillbaka men samtidigt behålla henne. Men han sårade mig på djupet på ett sätt som ingen annan någonsin har varit i närheten av att göra och jag orkar verkligen inte mer. Det har varit för många turer fram och tillbaka där för att jag vacklat och varit svag. Nu vill jag skydda mig själv och mina nya relation. Visst är det väl ändå okej att gå sin väg då? Måste man verkligen vara artig och belevad mot ett ex som begått övergrepp mot mig, misshandlat, utnyttjat och nästan såg till att jag inte överlevde ett tag?
Att jag valt att gå från olika typer av relationer med olika typer av människor har aldrig varit ett lätt beslut från min sida. Jag har alltid övervägt allting väldigt noga, försökt resonera med personerna i fråga, försökt reda ut saker, laga saker, kompromissa, ibland gjort våld på mig själv och t om blivit utsatt för övergrepp men ändå resonerat att det var för att få det att funka och jag ville inte ställa till med en scen. Jag har aldrig gett upp något lättvindigt. Jag är envis. Jag tänker igenom alla beslut jag tar oavsett vad det handlar om. Speciellt när det är andra människor inblandade och när det är känslor med i bilden.
Men ibland fastnar jag och undrar lite, hur mycket ska man stå ut med? När är det egentligen okej att gå sin väg?
