Hur berättar man för någon om allt man varit med om?

 Hur berättar man egentligen för någon om det liv man levde innan man sågs? Hur förklarar man ärr på sin kropp och alla minnen förknippat med dem? Hur förklarar man hur man tänkte för mer än 20 år sedan? 35 år sedan? Hur berättar man om alla olyckor man varit med om och vad de lämnade för ärr i ens själ? Alla trauman? Alla sjukdomar jag samlar på? Diagnoser? Mediciner? Och hur berättar man om alla fantastiska äventyr man hunnit vara med om innan denna någon ens hade fötts? Hur gör man det på ett sätt så det inte låter som en omöjlig och overklig saga eller något man bara hittar på?

Jag vet inte. Ibland rinner det berättelser ur mig som ett rinnande vatten och ibland stakar jag mig igenom några få meningar med tyst röst. Jag har för länge sen insett att jag har hunnit med saker i mitt 41-åriga liv som många inte ens hinner med under en hel livstid. En del undrar hur det är möjligt, hur en enda person kan råka så illa ut och ha sån otur men också hur i hela friden jag har lyckats med fantastiska resor utan att ha en enda krona på kontot, hur det var att leva i en sekt eller hur det kom sig att jag en tid i livet i princip bodde utomlands eller varför jag ibland känner att jag vuxit upp hos mina morföräldrar eller i familjens sommarstuga.

Jag har så många minnen jag skulle vilja dela med mig av och prata om men hur gör man det på ett bra sätt? Och hur vet man att någon faktiskt vill lyssna eller bara gör det för att vara artig? Jag inser att min Asperger spelar in här, folk med autism vet inte alltid hur man ska tolka andras reaktioner eller känslor. Jag kan ju lätt snöa in mig på något och då är det bara det som gäller en period till nästa grej dyker upp och då är det bara den som gäller. Autism är lustigt på det sättet. Tänk att jag levt med det hela livet men inte vetat att det är det som gjort mig udda och gett mig svårigheter genom åren. Jag fick min diagnos 2018 och räknades som högfunktionell i samhället. Dvs att jag redan utvecklat strategier för att klara av livet utan större problem. Men det här med att tolka folk har alltid varit svårt för mig. Jag behöver tydliga direktiv, ja eller nej, klara instruktioner, klara besked och rakt på sak. Jag brukar alltid säga att jag gillar ärlighet och alla kort på bordet och en stor del av det lär ju bero på min autism. Jag vill förstå saker och jag vill förstå folk. Det är nog där min konstanta nyfikenhet kommer in också. När jag var liten frågade jag mina föräldrar så mycket om allt. Det fanns liksom ingen gräns för vad jag ville veta. En dag hade min far fått nog och fräste ur sig "Men måste du fråga så mycket hela tiden! Jag vet inte allt!" och min mor sa lite försynt att nyfikenhet var bra men att det ibland kan vara skönt att inte tänka så mycket. Jag förstod aldrig det där, för hur kan man inte vilja veta saker? Någon månad senare började det dimpa ner "Alla vi barns lexikon" i brevlådan. Min far hade startat en prenumeration åt mig. Ni får komma ihåg att det här var innan internet fanns i varje persons hem och lexikon var guld värt för en sån som mig. Några år senare fick jag Nationalencyklopedin på cd-romskiva och kunde sitta vid datorn i timmar och lära mig nya saker. Ytterligare några år senare fanns internet för privatpersoner men det var jättedyrt att koppla upp sig så jag fick bara sitta en timme varje dag. Men det kändes som att hela världen var min. Gränserna hade flyttats. Min nyfikenhet stillades aldrig och det är tack vare den som jag hunnit vara med om så mycket de här åren.

Långt ifrån allt har varit bra, det är nästan tvärtom faktiskt, men jag hade ingen som sa till mig vad som var lämpligt eller inte, ingen som "höll koll på mig" och satte gränser. Så det var mycket trial and error. Jag växte upp tidigt på det sättet på gott och ont. Drog hemifrån som 16-åring när jag började gymnasiet på annan ort och bodde på skolan i tre års tid. Jag brukar säga att det dels var den bästa tiden i mitt liv men också den absolut värsta. Det hände så mycket på den skolan och internatet. Och där har vi det igen, att jag hunnit med så mycket på så kort tid. Sånt som andra tog många år på sig att utforska brände jag av på löpande band under de tre åren. När jag tänker tillbaka på den tiden känns det lätt surrealistiskt. Men folk och saker hände och jag med min oändliga nyfikenhet hängde bara på. Det var sällan jag sa nej till saker och jag var med om så himla många fester, resor och äventyr bara under min gymnasietid. Det var en helt ny sida av mig själv som jag utforskade. Men efter min första våldtäkt, där jag faktiskt sa nej och visade det hur tydligt som helst, insåg jag dock att det inte alltid hjälpte att säga ifrån och att det fanns människor där ute som struntade i andra och bara körde sin grej. Efter andra våldtäkten gick jag sönder ännu mer än från den första och min tilltro till folk och killar i synnerhet började suddas ut. Efter ett grovt övergrepp och misshandel var det som att min hjärna stängdes av och jag orkade inte bry mig om vad som hände mig eller runt omkring mig. Så jag var med om ännu fler saker. En del var galna och roliga upptåg helt utan konsekvenstänk och andra saker var helt åt helvete fel och kunde ha slutat mycket sämre än vad de faktiskt gjorde.

Jag pratar sällan om den tiden men inser att den speglar den person jag är idag, alla år senare. Men hur berättar man det för någon egentligen när man får frågan om sin tonårstid? Jag kan lätt säga rakt ut att jag blev våldtagen den och den dagen, var med om den och den olyckan och då hände det här och det här utan att ens blinka eller dra efter ett andetag. Jag fattar att det kommer som en chock för den jag nämner det för, men det bara slinker ur mig ibland. Jag vet inte något annat sätt att berätta saker på. Det var ju mitt liv både under gymnasietiden och fram till 2017. Skit hände. Jag har normaliserat det på något sätt för att liksom överleva. Det är klart som fan att det gör ont i själen om jag verkligen tänker på eländet och jag drömmer fortfarande mardrömmar om mitt ex två år senare, men jag lägger nog locket på för det mesta. Jag har försökt att få till samtal hos psykiatrin i snart 20 år eftersom jag tror att det kan vara bra att prata om allt det här hemska men det enda jag fått hjälp med är olika antidepressiva och ett fåtal försök att sätta in mig i MBT, KBT, EMDR eller andra konstiga behandlingar. Jag vill helst bara få prata av mig med någon som har det som jobb att lyssna, lite sådär som det är i amerikanska filmer där folk slänger ur sig "jag pratade om det med min terapeut härom dagen" och där alla verkar ha någon att gå till. Men Sverige verkar inte funka på det sättet, i alla fall inte i den allmänna vården och psykiatrin. Pungar man ut med ohemula summor pengar privat går det nog men det har vi sjukpensionärer inte möjlighet till.

Kontentan är ändå att jag kan babbla på om självskada, misshandel, våldtäkter och hemska operationer i samma veva som mina fantastiska resor och coola fester jag varit på utan att knappt ta ett andetag emellan. Min hjärna bara skuttar från ämne till ämne utan att reflektera över andras reaktioner och huruvida de hänger med eller inte. Jag har liksom inga filter eller spärrar på det sättet. För mig är det oftast att antingen berätta allt eller inget. Att leva i en gråzon mitt emellan har aldrig funkat. Så hur gör man? Hur borde just jag göra? Jag startade min första blogg i syfte att skriva av mig med ett ämne i taget, sånt som berörde mig eller sånt jag tänkte om världen. Men ett ex tyckte att bloggen var olämplig och alldeles för utlämnande trots att jag aldrig nämnde någon vid namn eller skrev om vår relation och han tvingade mig att ta bort den. Det lämnade djupa spår av osäkerhet hos mig. Som att mina tankar och åsikter var fel och inte värda något. Han suddade ut mig och den jag var ända ner till grunden och lite till. Idag, två år senare, är jag fortfarande sjukt osäker på om jag ens får ha åsikter eller vad jag faktiskt vill/inte vill och jag ber fortfarande om ursäkt för hela min person nästan dagligen. Jag undrar ibland hur många gånger jag säger förlåt varje dag trots att jag inte gjort något fel. Min fina sambo säger ibland att jag ska sluta bete mig så hunsat och att han känner sig hemsk när jag faller undan trots att han inte gjort något mot mig. Och varje gång han säger så så känner jag mig hemsk och ber om ursäkt igen. Det bara går runt.

När jag startade den här bloggen tänkte jag att jag främst skulle skriva om mina operationer och dela med mig av mina erfarenheter så att andra slapp gå den långa vägen. Det finns nämligen rätt lite information om t ex hysterektomi eller Nova sure. Men sen började jag skriva om lite annat så jag ändrade beskrivningen till bloggen. Jag hade någon fundering på att börja lägga upp bilder från mina fotopromenader men jag vill nog faktiskt fokusera på text trots att jag får väldigt många färre läsare på det sättet. Jag har i dagsläget 154 följare på Instagram och typ 200 vänner på Facebook som följer mina kortare åsikter och kan se foton där istället. Vill någon fördjupa sig i mitt konstiga och udda liv kan jag dela med mig av den här bloggadressen istället. Tyvärr hade jag en stalker under förra året och han blev snabbt ganska otrevlig så jag blev tvungen att stänga av kommentarsfunktionen till blogginläggen. Får se om jag kan öppna dem igen framöver. Jag tyckte om att få feedback till det jag skrev och det är ju lite av grejen med att blogga kan jag tycka. Jag kommer aldrig bli någon stor bloggare och jag är faktiskt inte ute efter en massa "likes" hit och dit. Jag skriver främst inlägg för min egen skull eller för att dela med mig av erfarenheter som jag tror kan hjälpa andra. En bekant sa en gång att jag borde skriva en bok om mitt händelserika liv. Jag kände inte att jag ville skriva en memoar med hela mitt liv från början till slut men han sa att det inte behövdes, att man kan skriva lösa kapitel om olika specifika händelser och bara döpa varje kapitel för just den grejen. Det är nog ingen dum idé även om jag inte tror att någon skulle vilja ge ut en sån bok eller ens läsa den. Jag skulle kunna skriva den för mig själv. Börja bena ur det lite här i bloggen och sen fördjupa mig i boken. Där har vi kanske en del av svaret på min första fråga i det här inlägget. Att jag skriver av mig och folk kan läsa där och slippa höra mig förklara saker rakt upp och ner eller i många fall rätt omständligt och komplicerat med lite för många hopp och förklaringar fram och tillbaka...

(Om ni vill se bilder från min vardag kan ni kika in på min Instagram, sindra_w för det kommer nog inte dyka upp några bilder här under den närmaste framtiden.)

Och ja, jag kommer nog skriva en slags årskrönika om det konstiga året 2020. Jag brukar ju försöka sammanfatta varje år som har gått. Ni får ge er till tåls ett tag till, men jag lovar att det kommer :)