Teknikutveckling och känslan av att fastna.

Folk gnäller över den senaste mobiltelefonens prestanda och design. Jag minns familjens första bärbara telefon. Den var som en jättetung väska med en lur med sladd. En gång tog vi ut den i skogen bakom sommarstugan och ringde till mormor. "Vet du var vi ringer ifrån mormor? Vi är i skogen!" och hon trodde inte på oss. Jag minns min första mobiltelefon som var stor som en tegelsten med utdragbar antenn. Den kostade så mycket att använda att jag hade den avstängd i en låda när jag gick i gymnasiet. När jag skulle ringa hem gick det på två sekunder "hej, kan ni ringa upp mig nu, jag står vid telefonen i hallen!" och sen la jag på direkt. Och det hände ändå att jag fick skäll av min far för att räkningen blev så hög. Ja, det var en fast telefon som fanns in korridoren på internatskolan där jag bodde. Den gick inte att ringa ut på. Min andra mobil var en klassisk Nokia 2110. Den blev både tappad, trampad på och dängd i huvudet på en idiot och den hade knappt ens en repa. Ett tag skulle mobilerna bli allt mindre och det var jättesvårt att skriva sms på de pyttesmå knapparna och man fick trycka flera gånger på samma knapp för att få fram rätt bokstav. Kommer ni ihåg det? Idag har mobilerna blivit större och vi swypar över en blank skärm med ett virtuellt tangentbord...

Folk kör med Spotify och gnäller över utbudet på låtar. När jag var liten lyssnade vi på radio och satt nästan alltid beredd med ett kassettband för att trycka på record när det kom en bra låt. Det var ju sällan man fick med början på låten. Men det blev ett rätt okej blandband ändå till sist. Min första radio hade en högtalare och min andra var en sk bergsprängare med både cd-spelare och två kassettstationer så man kunde kopiera ett band från ett annat.

Folk gnäller över hastigheten på sitt bredband. Hallå, när jag var liten fanns inte internet. I know, det är helt sjukt. När internet senare gick att komma åt för privatpersoner hade man ett modem som tog jättelång tid på sig att koppla upp sig och lyfte någon på telefonluren bröts uppkopplingen och så fick man börja om. Och dyrt var det också. Jag fick sitta max en timme om dagen. Lite senare började jag betala extra med min månadspeng för att få sitta uppkopplad längre. Och det man gjorde var i princip att chatta med folk från hela världen i olika chattprogram. Det var det som fanns liksom. mIRC. Sen kom Lunarstorm. Helgon. Qruiser. Inga direkta onlinespel. Man spelade spel som man köpte på disketter och senare kom cd-romskivor. När man klarat spelet var det slut. Ingen utveckling eller uppgradering online där inte.


Folk gnäller över att det är dålig mottagning på mobilen så deras musik laggar med en halv sekund ibland eller att blåtandsuppkopplingen hackar till. Jag minns när jag grät blod över att min bärbara kassettbandspelare tuggade sönder ett band. Oh the pain! Eller när man åkte buss och ens bärbara cd-spelare hoppade till så hela låtar på skivan hoppades över. Eller när skivan sedan blev såpass repig att inte ens banantricket hjälpte längre. Jag hade en mp3-spelare ett tag, det var grejer det. Sån oerhörd frihet.

Folk gnäller också över utbudet på Netflix eller motsvarande. Och de gnäller över att det aldrig är något bra på TV. När jag var riktigt liten hade vi två tv-kanaler och en svartvit tv. Den tv vi hade i sommarstugan tror jag inte ens hade en fjärrkontroll. Sen fick vi fyra kanaler och färg-tv. Vi tittade på allt. T om reklamen var spännande. Idag har folk minst 18 tv-kanaler och det är ändå "inget att titta på". Det går att ladda hem filmer eller streama.

Min far har nästan alltid jobbat med datorer och vår familj var bland de första att ha en dator hemma. Jag har hängt med i utvecklingen och lärt mig jättemycket genom åren. Förr kunde jag plocka isär och plocka ihop en dator med förbundna ögon. Installera program som ingenting. Men numera har jag fastnat lite när det gäller teknik. Och jag skäms så mycket över det att jag inte vågar be om hjälp längre. Jag kör fortfarande med VLC mediaspelare i datorn när jag ska titta på film. Jag använder Winamp till musik, även om det mest är för att jag inte känner att jag har råd med typ Spotify för att jag är en fattig sjukpensionär. När piratsidan stängdes ner tappade jag kollen på var man kan titta på film så alla mina filmer och min musik är många år gamla. Jag har inget sätt att spela upp media på till min TV, eller så har jag det och vet bara inte hur jag ska göra. Jag vill spela dataspel men numera köper man oerhört sällan en fysisk cd-skiva eftersom allt är online och jag vet inte hur man gör. Jag har frågat någon ibland och de slänger ur sig namn och termer men vill inte faktiskt visa något så jag vet inte hur jag ska gå vidare. Min dator har ett såpass gammalt operativsystem att jag häromdagen fick en "varning" om att det inte längre kommer finnas några uppdateringar till det och det rekommenderas att jag installerar ett nyare Windows. Nu vet jag inte ens hur jag ska göra för att titta på anime från datorn till tv:n och få ljudet att synka med. Jag får inte till det. Inför mitt öppna hus och födelesedagsfirande var min största rädsla att inte ha Spotify och kunna spela musik i bakgrunden. Jag löste det genom att ha datorn igång och ha en radiostation igång på den. "Easylistening.com". Ingen frågade något, ingen sa något, det var lättsmält musik i bakgrunden bara. Kände mig så sjukt lättad över det.

Jag vet inte om det är för att jag har Asperger, om det är därför jag inte förstår längre, eller om det beror på att jag numera är jävligt ensam och inte har någon som bara fixar saker åt mig när det behövs. Eller om jag bara blivit "för gammal"? Eller om det är för att jag inte har råd att köpa en ny mobil eller dator om jag råkar ha sönder något, att jag blir för rädd för att prova? Jag har ingen att fråga och jag skäms så mycket och vill inte göra mig dum inför de jag verkligen älskar. Alla bara tar för givet att jag har koll på precis allt. Newsflash: Det har jag inte, men jag är jävligt bra på att låtsas eftersom jag hatar att känna mig dum. Är det såhär pensionärerna känner sig idag när ungdomar gnäller på dem för att de tryckt på någon knapp på datorn och skit hänt? Att de inte hängt med i utvecklingen, skäms och inte vågar fråga eller vågar fråga men inte förstår?

Jag vill förstå. Jag vill lära mig. Jag vill kunna. Men jag är ensam. Jag känner mig dum. Jag har inte råd att köpa nya, bättre saker. Jag hatar den här frustrationen jag känner varje dag. (Speciellt när det kommer till musik eftersom jag är ute och går så mycket och vill lyssna på nyare musik än den jag har från typ 2009.) Jag hatar att känna mig dum och efter. Jag har gått igenom teknikens utveckling i rasande takt genom åren men nu hänger jag inte med längre. Förlåt allihop, jag är nog lite korkad ändå :(

Tidsålder.

Det händer inte så ofta men ibland blir jag påmind om att jag i princip bara umgås med personer som är (mycket) yngre än mig. Som när jag biter ihop istället för att skoja med en gammal filmreplik som i sammanhanget skulle ha varit väldigt rolig men mitt sällskap har förmodligen inte ens sett den filmen och skulle bara titta konstigt på mig. Eller när jag börjar prata om saker jag gjort och inser att jag gjorde dem innan de ens var födda eller när de var för unga för att förstå. När jag känner mig nostalgisk över 80- och 90-talet. När vi börjar prata om saker vi gått igenom i livet och jag säger "det här och det här hände när jag var typ 25. Sen när jag blev 30 så insåg jag det här och fem år senare gjorde jag det här" och så inser jag att personen inte ens är 30 år och jag kommer på mig själv med att bli allt tystare för att till sist bolla över till den andre så denne börjar prata om något annat. När jag (fortfarande) går på rave och någon kommer fram och kommenterar mina ravekläder och säger saker som "shit, du är verkligen oldschool" varpå jag nämner Docklands och de frågar chockat hur gammal jag egentligen är.

De saknar typ 10-20 års livserfarenhet som jag hunnit skaffa. Att de insikter de gör nu har jag redan gått igenom för länge sen. Jag kommer allt oftare på mig själv med att bli förvånad när de säger saker som jag redan gått igenom för många år sedan.

Det känns märkligt att jag känner mig som minst 10 år yngre än vad jag faktiskt är och folk gissar sällan på min faktiska ålder. Att jag liksom är äldre men det märks egentligen inte så mycket utåt. Ibland raggar någon på mig men när de frågar efter min ålder och jag frågar om de egentligen vill veta bara för att de sedan tappar intresset totalt när jag säger att jag är 40. Det gör lite ont faktiskt. Jag identifierar mig inte som 40. Mera som typ 30. Max. Samtidigt har jag och min kropp gått igenom sjukt mycket genom åren, det är omöjligt att hinna det på "bara" 30 år. Jag vet ju det. När jag tänder båda lamporna i badrummet ser jag att jag har blivit tunnare, mitt hår är inte lika tjockt längre, jag har små, små rynkor i ögonvrårna och runt munnen, min hud är inte lika fast under hakan och på överarmarna längre. Mina tänder är inte en 20-årings, det syns. Ser man mig i ögonen en längre stund ser man hur trött jag faktiskt är, hur ont jag faktiskt har och jag lovar att det går att läsa in en lång historia i min blick om folk bara tog sig tid till det. Kanske är det en bidragande orsak till att jag inte längre klarar av att titta folk i ögonen mer än i några sekunder? Min rädsla för att folk ska se hur sliten jag är?

Ibland vill jag bara bli sur på mig själv och känna att jag ska sluta fåna mig. Jag har ju levt för fan. Jag har dessutom överlevt flera svåra kriser och sjukdomar i livet. Det är klart att det syns! Det vore konstigt om det inte skulle synas. Men min ålder gör mig ledsen. Jag tror att mycket beror på att jag har bråkat så mycket inom psykiatrin och vården och de år när jag mådde som allra sämst liksom försvann om ni förstår hur jag menar? Det är typ 10 år som jag knappt kommer ihåg. Det är med stor möda som jag får försöka klura ut var jag ens bodde under de åren. För jag har gått igenom så himla mycket...

Inombords känner jag mig uråldrig ibland och jag undrar ofta vad jag håller på med när jag träffar mycket yngre personer. Vad ska de med mig till liksom? Varför är jag rolig att umgås med när jag är så mycket äldre? Tycker de inte att jag är patetisk som umgås med nästan bara yngre personer? Och kan jag ens vara en Little till någon som är mycket yngre än mig? Är inte det konstigt? Kommer inte folk titta snett på mig och undra?

Jag är 40 år men har ofta lika mycket osäkerhet inför livet som en 20-åring...