Tidsålder.

Det händer inte så ofta men ibland blir jag påmind om att jag i princip bara umgås med personer som är (mycket) yngre än mig. Som när jag biter ihop istället för att skoja med en gammal filmreplik som i sammanhanget skulle ha varit väldigt rolig men mitt sällskap har förmodligen inte ens sett den filmen och skulle bara titta konstigt på mig. Eller när jag börjar prata om saker jag gjort och inser att jag gjorde dem innan de ens var födda eller när de var för unga för att förstå. När jag känner mig nostalgisk över 80- och 90-talet. När vi börjar prata om saker vi gått igenom i livet och jag säger "det här och det här hände när jag var typ 25. Sen när jag blev 30 så insåg jag det här och fem år senare gjorde jag det här" och så inser jag att personen inte ens är 30 år och jag kommer på mig själv med att bli allt tystare för att till sist bolla över till den andre så denne börjar prata om något annat. När jag (fortfarande) går på rave och någon kommer fram och kommenterar mina ravekläder och säger saker som "shit, du är verkligen oldschool" varpå jag nämner Docklands och de frågar chockat hur gammal jag egentligen är.

De saknar typ 10-20 års livserfarenhet som jag hunnit skaffa. Att de insikter de gör nu har jag redan gått igenom för länge sen. Jag kommer allt oftare på mig själv med att bli förvånad när de säger saker som jag redan gått igenom för många år sedan.

Det känns märkligt att jag känner mig som minst 10 år yngre än vad jag faktiskt är och folk gissar sällan på min faktiska ålder. Att jag liksom är äldre men det märks egentligen inte så mycket utåt. Ibland raggar någon på mig men när de frågar efter min ålder och jag frågar om de egentligen vill veta bara för att de sedan tappar intresset totalt när jag säger att jag är 40. Det gör lite ont faktiskt. Jag identifierar mig inte som 40. Mera som typ 30. Max. Samtidigt har jag och min kropp gått igenom sjukt mycket genom åren, det är omöjligt att hinna det på "bara" 30 år. Jag vet ju det. När jag tänder båda lamporna i badrummet ser jag att jag har blivit tunnare, mitt hår är inte lika tjockt längre, jag har små, små rynkor i ögonvrårna och runt munnen, min hud är inte lika fast under hakan och på överarmarna längre. Mina tänder är inte en 20-årings, det syns. Ser man mig i ögonen en längre stund ser man hur trött jag faktiskt är, hur ont jag faktiskt har och jag lovar att det går att läsa in en lång historia i min blick om folk bara tog sig tid till det. Kanske är det en bidragande orsak till att jag inte längre klarar av att titta folk i ögonen mer än i några sekunder? Min rädsla för att folk ska se hur sliten jag är?

Ibland vill jag bara bli sur på mig själv och känna att jag ska sluta fåna mig. Jag har ju levt för fan. Jag har dessutom överlevt flera svåra kriser och sjukdomar i livet. Det är klart att det syns! Det vore konstigt om det inte skulle synas. Men min ålder gör mig ledsen. Jag tror att mycket beror på att jag har bråkat så mycket inom psykiatrin och vården och de år när jag mådde som allra sämst liksom försvann om ni förstår hur jag menar? Det är typ 10 år som jag knappt kommer ihåg. Det är med stor möda som jag får försöka klura ut var jag ens bodde under de åren. För jag har gått igenom så himla mycket...

Inombords känner jag mig uråldrig ibland och jag undrar ofta vad jag håller på med när jag träffar mycket yngre personer. Vad ska de med mig till liksom? Varför är jag rolig att umgås med när jag är så mycket äldre? Tycker de inte att jag är patetisk som umgås med nästan bara yngre personer? Och kan jag ens vara en Little till någon som är mycket yngre än mig? Är inte det konstigt? Kommer inte folk titta snett på mig och undra?

Jag är 40 år men har ofta lika mycket osäkerhet inför livet som en 20-åring...