Helgen när jag sov tre timmar :)

Jag lovade att skriva ett inlägg på Facebook om min galna helg men det blir lite för långt så det fick bli ett blogginlägg istället. Det här inlägget skiljer sig från de tidigare då det här mest är en sammanfattning i dagboksform och jag tar inte upp ett specifikt ämne eller händelse som kan diskuteras på samma sätt som de andra inläggen.

Förra helgen började egentligen på torsdagen med en jättefin träff som gjorde mig smått lyrisk över livet. Fick chansen att visa upp en outfit som jag verkligen, verkligen tycker om och känner mig fin i. Det blev mycket uppskattat. Tiden hos honom gick för snabbt bara...

På fredagen var det viktiga möten som skulle ha en massiv inverkan på mitt liv framöver. Det handlade om vilka insatser jag kan få nu när jag har fått diagnosen Asperger och går in under LSS. Mötet var på lite mer än en timme och resulterade i att jag bl a ska få ett tandvårdskort så det blir billigare hos tandläkaren plus att jag har rätt att få viss extra hjälp eftersom jag är så rädd för tandläkaren. Jag har rätt mycket problem med mina tänder pga olika mediciner så jag skulle egentligen behöva gå en gång i halvåret hos tandläkare och var tredje månad till tandhygienisten men det har jag inte råd med i vanliga fall. Det kommer kanske bli bättre nu hoppas jag. Jag ska även få hjälp att söka fonder för att kunna skaffa ett par brusreducerande hörlurar vilka i sin tur kommer kunna underlätta min vardag i kommunaltrafiken/affärer oerhört mycket. Jag är väldigt ljudkänslig och det gör mig rätt utmattad när jag ska någonstans. Fick en del matnyttig information och remisser ska skickas till olika läkarinstanser så jag får bättre och förhoppningsvis snabbare hjälp för min CPTSD och mediciner. På det stora hela lyckades jag få igenom det jag hoppats på och resten ska vi ta på ett möte i januari. Tror det kan bli bra. Jag måste ju fortfarande lära mig mer om vad det innebär att leva med Autism så jag kan hantera min vardag bättre och att det blir mer begripligt om varför jag är som jag är. Jag har ju redan lyckats utarbeta strategier för att hantera livet eftersom jag fick diagnosen så sent i livet trots att jag haft det här sedan jag föddes, och inte haft någon hjälp förrän nu i år. Så mycket kommer nog mer bli aha-upplevelser än något nytt. Men jag ska be om hjälp och stöd inom LSS. Jag har fått gå en föreläsningsserie och kommer få en till nu under våren.

Jag var rätt trött när jag kom hem efter de mötena men laddade inför kvällen då jag skulle få reda på plats och tid för ett festkoncept som kallas för Fomo. Det är som ett rave men med möjlighet till utlevnad och utlopp för fetishism och hela konceptet är gayvänligt och YourKinkIsNotMyKinkButYourKinkIsOk typ. Jag har hört så himla mycket om de festerna genom åren men aldrig lyckats ta mig iväg till någon. LÅ var lite nyfiken han också trots att det inte är hans grej egentligen, det här med kinks osv. Men vi tänkte "vad är det värsta som kan hända? Det kommer vara ett kinkyrave, det blir kul!". Vi skulle få ett mailutskick med plats efter klockan 18 så vi satt och uppdaterade mailen till klockan 19 när det äntligen trillade in. Det var ut åt Gärdet till och det skulle börja klockan 23 men vi hade hört att de sällan kommer igång förrän vid midnatt så vi bestämde oss för att gå ut och äta rätt sent. LÅ kom med förslaget att vi skulle gå till "Miss Voon" och jag blev jätteglad. Det är en himla fin restaurang, riktigt lyxig, och jag har inte varit där sedan jag fyllde år för några år sedan. Av någon anledning blev jag tidig till Stureplan där vi skulle ses så jag strosade in i Sturegallerian och tittade på folk. Jag gick i ravefetishkläder med knallrosa hörlurar, lysande hårband, bindi i pannan, glittersmink, benfluff och gympaskor mitt bland finklädda kostymnissar. Och plötsligt kom låten "Det går bra nu" av Petter i mina lurar. Det var så sjukt roliga kontraster! Jag fnissade för mig själv och snobbarna vände sig om och tittade konstigt på mig. Jag bjöd på det. Sjukt kul!

LÅ dök upp efter ett tag och vi gick till "Miss Voon". Det är lite kul att ingen av oss var finklädda men gick på den typen av restaurang. Man beställer in tre olika huvudrätter eller som LÅ som beställde sashimi. Det är sjukt god mat där, riktigt vällagad och väldigt fint upplagt. Ska leta rätt på bilderna jag tog sen så får ni se. Vi gick därifrån vid typ 00 och tog en Uber till festlokalen. Den låg i ett industriområde långt från allt typ. Men den hade fortfarande inte öppnat och folk stod utanför och fattade ingenting. Dörren hade inget handtag så det gick inte att gå in heller. Ibland kom det någon personal som skulle in och jobba och de blev insläppta. Vi frågade efter ett tag om när vi fick komma in och fick svaret "Det är lite fullt just nu" vilket var skumt eftersom det var ca 20 personal där inne men inga gäster... Jag vet inte hur länge vi stod där ute i regnet men det var i alla fall roliga samtal, folk var glada ändå liksom. När vi väl fick komma in var allting lite...oorganiserat kanske man kan kalla det? och vi fick ingen info om vart vi skulle. Lokalen var full av skum graffiti som luktade väldigt starkt och det var MYCKET kallare där inne än utomhus. Inte riktigt läge för att ta av sig vinterjackan med andra ord. Vi gick runt lite och försökte lokalisera oss. Det fanns några konstiga rum lite här och där men de ledde ingen vart och det var trappor här och där som inte heller ledde någonvart. Vi hittade garderoben efter ett tag men eftersom det dels var nymålad graffiti som stank rejält precis där och vi inte ville ha den lukten i våra kläder men det var också väldigt kallt så vi behöll jackorna på. Efter ett tag hittade vi någon slags bar där de sålde Norrlands guld-öl och lustgasballonger. Inget någon av oss var sugna på. Sen drog de på musiken lite mer och öste ut rök på dansgolvet. Folk gick runt och rökte cigaretter inomhus och det har jag inte varit med om på många, många år. Det var en märklig känsla. Och min astma var inte jätteimponerad. Efter ett tag var det så tjock rök på dansgolvet att den åkte ut i resten av lokalen. Jag som gått på rave sedan jag var 15 år har aldrig sett så mycket rök inomhus någonsin. Folk krockade med varandra, ramlade nerför trappor, gick in i väggar och gick vilse typ. Vi satt i en soffa full med gamla popcorn och tuggummi och undrade vad vi skulle göra. Det var ju rätt roande att allt var så konstigt och vi var inte de enda som tyckte det. Det var rätt lättsam stämning ändå även om jag misstänker starkt att flera hade dragit i sig mer än folköl och lustgas. Det var också lite förvånande för det är inget jag är van vid att se sådär tydligt. Plötsligt kläckte LÅ ur sig "Undrar var det finns en nödutgång om det händer något?" varpå vi insåg att vi inte visste och att det inte syntes någon skylt eller så någonstans. Hade det funnits en skylt hade man ändå inte sett den i all tjock rök. Det började vid det laget bli så pass svårt att andas att LÅ som inte har astma kände av röken. Vi var lite uppgivna och frusna. LÅ hade koll på att det var en technosfest i Slakthuset så vi var spontana och ville inte ge upp kvällen så det blev en Uber dit och där var det riktigt, riktigt bra! Vi dansade tills de stängde. Båda hade svårt att varva ner efter det men insåg väl att klockan var sent och jag skulle ju upp rätt tidigt dagen efter. Så efter roliga samtal och fånerier vid Gullmarsplan innan min buss kom så skildes vi åt. Jag kom i säng vid 06.30 men somnade kanske vid 07.30 och klockan ringde 09.

Då var det dags att åka in till stan och gå på bio med H. Av någon för mig väldigt mystisk anledning hade han lyckats ducka filmen "Ensam hemma" i alla år och nu när de visade den på Bio Capitol var han pepp på att se den. Vi hade inte de bästa platserna men det var sjukt mysigt att vara där. En annorlunda bio där det serveras mat, alkohol mm och det finns små bord vid stolarna. Riktigt mysigt. Jag var dock sjukt trött så jag var tacksam över att jag inte behövde hänga med i filmen helt fullt eftersom jag sett den så många gånger förut. När den var slut ville jag mest hem och vila, jag var rätt trasig.

Kom hem, kände mig ynklig men kunde inte sova ett tag. Jag har alltid haft svårt för att sova dagtid oavsett hur trött jag är. Vet inte varför, det blir mest ångest och hjärtklappning typ. Asjobbigt. Rätt som det var hörde min vän C av sig och undrade hur jag mådde och då var jag sådär gråt-trött som jag kan bli ibland. Kände mig ensam och ledsen över livet typ (en helt annan story om varför). Han undrade om jag skulle till Tech Noir men jag hade inte råd. "Ge mig fem minuter" sa han och sen hade han fixat en biljett. Så himla fint gjort av honom att fixa det! Jag var rätt osäker på om jag skulle orka när jag var så sliten men jag laddade med pasta, dusch och tvingade mig själv att upprepa mitt mantra "Tänk inte, bara kör" samtidigt som jag lyssnade på mina pepplåtar i mobilen, vilket är något jag ofta gör när jag ska iväg och ångesten bankar på stora trumman. Jag tog mig iväg men mådde sjukt illa på bussen in. Vinglade lite när jag gick till festen. Som var i Slakthuset, där jag varit bara några timmar innan, det var en rätt knäpp, surrealistisk känsla. Folk var glada över att ha mig där. Jag fick några alkoholfria drinkar när de andra drack mingelbubbel på förfesten. Det var fint. Musiken drog igång ordentligt och när klockan blev 22 började själva Tech Noir. Jag funderade på om jag gjort mitt och skulle åka hem men visste samtidigt att D skulle komma dit och sen även LÅ som var nyfiken på klubben i sig. Så tiden gick, folk dök upp, jag kom in i någon slags andra andning och började dansa. Sjukt bra musik och stämning! Blev flörtad med och kände mig riktigt pepp. Det var en riktigt, riktigt bra kväll. Jag fick lite mys med D, kramar av LÅ och bytte nummer med en kille jag träffat sedan tidigare på fester men som inte hade vågat komma fram och prata med mig då. Det var roligt och uppskattat. Vi var kvar tills de stängde. Igen. Efter lite strul med folk som skulle ha sällskap hit och dit kom vi iväg till Gullmarsplan och hemåt. Kom väl i säng runt 06 kanske.

Söndagen gick som i en dimma. Jag minns faktiskt inte vad jag gjorde den dagen mer än att jag sov några timmar och skrev med en massa folk hit och dit inför kommande vecka. Försökte planera och styra upp mitt schema men insåg efter ett tag att hjärnan inte funkade alls så jag bestämde mig för att ta det på måndagen istället.

Kommande vecka blev också rätt intensiv. Folk har någon slags konstig panik över att de måste hinna med så himla mycket innan jul. Jag har aldrig fattat det där. Det finns ju ett liv efter jul och nyår också? Jag gick till kiropraktorn, läkare, fysioterapin och samtalsfysioterapin. Jag har gått i fysioterapi sedan maj i år och nu var det sista gången. Efter nyår är det tänkt att jag ska skaffa ett vanligt gymkort och börja träna på egen hand. Det känns både bra och läskigt samtidigt  men jag ska få uppföljning med fysioterapeuten en gång i månaden under våren så det blir nog bra. Hos samtalsfysioterapeuten får jag börja en slags sömnskola för att kunna sluta med sömnmedicinen jag tagit i alldeles för många år. Man "ska" egentligen bara ta den någon månad åt gången tillfälligt men läkare har ansett att jag ska fortsätta med tanke på hur uselt jag sover utan. Jag har en himla massa biverkningar av den och mår rätt kasst dagtid men har litat på läkare ända fram till nyligen när hon ansåg att jag skulle höja dosen för att få bättre effekt. Jag ligger redan rätt högt och kände att det inte verkade vettigt. Så jag googlade och tog upp det i samtalen så nu ska jag få hjälp med att fasa ut den. Inte helt optimalt den här tiden på året när det är så mycket som händer hela tiden och jag redan är stressad med mycket ångest men å andra sidan finns det kanske inte någon bra tid någonsin att sluta med sån medicin så...

Jag hann med en fin dejt på centralbadet på torsdagen mellan alla möten inom vården. Det var oerhört skönt och lyxigt att få bada varmt, bubbla, dricka smoothie i ljusterapidjungeln de har där och bara känna mig omhändertagen och bortskämd i några timmar. Det var riktigt fint att han verkade tycka om mig trots att jag var osminkad, röd i ansiktet och rufsig i håret efter allt bad och bastu. Det la ribban på en annan nivå liksom. Att om han gillar mig så på det sättet kan det ju bara bli bättre sen typ :) Vi var där tills det stängde men vi kände att vi inte riktigt ville skiljas åt och eftersom vi var rätt hungriga gick vi ut och käkade. Det var fint. Jag kom hem vid 01 och kom i säng vid 03 eftersom jag sällan kan varva ner när jag varit ute sådär och utan sömntabletterna somnar jag ju inte vettigt...

Dagen efter vaknade jag med migrän. Förmodligen pga sömnbrist men även uttorkning. Man dricker alldeles för lite vatten när man badar varmt under sådär många timmar... Så jag kom inte in till stan i tid för nästa dejt :( Vi beslöt oss för att skjuta fram det till mellandagarna. Jag lyckades ta mig in till stan sen och LÅ hörde av sig spontant och bjöd på sen lunch. Efter det lyckades vi hitta alla julklappar från min lista! Julmirakel händer. :)

På lördagen gick jag på en kort fikaträff vid globen och sen hem för att slänga i mig lite flingor innan jag skulle till stallet och bästa Grimur! Det blev en magisk ridtur i tjock, tung dimma, längs öde gator och knäpptyst skog. Det kändes helt overkligt. Vi undrade flera gånger var alla människor och bilar var. Det brukar inte vara mycket trafik där ute men man brukar se några bilar ändå. Det ligger en filmsnutt uppe på min fb-sida där Grimur klapprar på asfalten i en ljus tunnel av dimma. Det låter underbart. Efter stallet bar det av till Tyresö brevik, hem till familjen. Där lagade mamma mat, jättegod fiskgratäng, och sen kokade vi knäck, rullade vit choklad/saffrantryffel och klädde julgranen. Vi installerade även den upphittade fjärilen i ett akvarium istället för i vasen den bodde i nu. Mamma hittade den stackaren på parkeringen vid centrum och kunde inte lämna den där. Vi fattar ju att den inte kommer överleva till våren men den får en fin sista tid i alla fall. Varmt, ljust och den får frukt och sockervatten. Vi får se hur länge den klarar sig. Alla är engagerade i den och det känns så fint. :)

På söndagen fick jag förmånen att fira den bästa fjärde advent jag varit med om. Riktigt, riktigt bra. Känner mig väldigt omtyckt och lite värdefull.

Nu är det slutspurten mot slutet på året och hela veckan är fullbokad. Mer om det längre fram :)

Gymnasiet, eller "När saker började gå illa på riktigt".

Det här är ett inlägg som skiljer sig från mängden eftersom det kommer bestå av kortare anekdoter och inte en hel sammanhängande berättelse. Det är heller ingen munter dagbok så vill ni höra roliga berättelser rekommenderar jag er att läsa ett senare inlägg jag tänkte skriva.



Jag verkar vara i en lång period där jag tänker tillbaka på mitt liv. Jag vet inte om det är för att jag gått igenom många förändringar sedan mitt ex plötsligt gick sin väg, katterna gick vidare och mitt liv gick i kras eller om det är en 40-årskris eller min psykiska ohälsa. Det är säkert en blandning av allihop. Jag vet inte hur en ålderskris "ska" se ut. Jag minns att jag hade det jobbigt när jag fyllde 20 för att man liksom lämnade tonåren bakom sig och skulle "bli vuxen". Att gymnasiet var över och man skulle bli lyckad, hitta ett jobb, flytta hemifrån och allt helst nyss. Där kan vi snacka om förändringar. Tänk om jag vetat då det jag vet idag. Jag hade gjort så många annorlunda val. Jag hade förmodligen råkat mindre illa ut då. Blivit mindre skadad och ärrad. Kanske mått bättre och fortfarande kunnat jobba. Jag försöker att inte grubbla för mycket över det, för det gör ingen skillnad mer än att jag blir ledsen över att mitt liv inte blev som jag tänkt det.

Att fylla 30 bekom mig ingenting. Den dagen och följande år bara kom och gick. Däremot kände jag att jag liksom fastnade i åldern 25-någonting. Det var då jag mådde som allra sämst psykiskt och de tio år som följde var som i en konstig dimma. När folk frågar mig om saker från de åren minns jag ingenting. Jag får hela tiden tänka efter var jag bodde då (jag har flyttat 23 gånger nu), vem jag var tillsammans med och vad jag jobbade med just då. Det blir som en konstig tidslinje som är min men ändå okänd. Folk påminner mig ibland om fester och tillställningar och då dyker det upp korta fragment av minnen. Det är sånt som dyker upp även idag. Ofta från långa tankekedjor. Och det är oerhört sällan det är goda, glada minnen... Men mentalt känner jag mig tio år yngre. Jag har skitsvårt att köpa att jag är 40. Undrar om det alltid kommer kännas såhär?

Idag dök det upp en bild i flödet på Facebook. Det var på alkoläsken Hooch och den fanns på alla fester när jag var yngre. Den som smakade svarta vinbär har lett till att jag fortfarande har svårt för att dricka något med den smaken. Jag drog nämligen i mig nästan en hel back med såna Hooch själv vid ett tillfälle när jag gick i gymnasiet och sen stod jag och kräktes lila spyor vid ett träd på skolans område. Ensam. Jag minns inte vad alla andra gjorde då eller varför jag var utomhus. En annan gång drack jag Hooch och gömde mig i en kall, mörk bastu på skolan för att jouren gick runt och försökte hålla koll på alla ungdomar och jag var ju jättefull. Det där med jouren var så dumt. Det var en enda vuxen person som skulle hålla koll på 150 ungdomar kvällstid och på helger. Vi hade ingen fritidsaktivitet, skolan låg väldigt avsides eftersom det var ett naturbruksgymnasium. Det var lärarna som turades om att ta en dag i veckan och sov i ett rum på ena elevhemmet. De flesta satt bara på sitt rum och förväntade sig att vi elever skulle komma till dem om det hände något. En del patrullerade området en eller två gånger och sen satt på rummet. Vi hade ju stenkoll på vem som gjorde vad och när så det var ju aldrig några problem att undvika dem. Äldre elever köpte ut alkohol och vi festade alla dagar i veckan typ. Man var ofta full eller bakis på lektionerna dagen efter. Jag försökte alltid hålla mig nykter om jag visste att jag skulle köra traktor eller hantera motorsåg mm dagen efter men det var långt ifrån alla som tänkte på det... Den vuxna Sindra idag känner sig lite chockad över att ens tänka på det men det var ju verkligheten där. "Alla" gjorde så. Vilket även leder till att jag, och flera med mig, råkade illa ut eftersom man var full så ofta. Det fanns inget att göra när skolan slutade kl 17 och middagen var över. Vi var ett gäng som försökte hitta på aktiviteter men de dog alltid ut efter hand. Vår teklubb fanns dock kvar i två år. Det var lite kul. Men det var ju inte bara te och kakor vi sysslade med. Vi drog igång en basketklubb också och fick tillåtelse av kommunen att låna närmaste gympasal. Det höll i några månader, sen tröttnade folk på att det var så långt att gå dit. Festerna fanns ju alltid kvar...

Min första våldtäkt hände när jag var 16, men den gången var jag nykter ska tilläggas. Men något inom mig gick sönder och det var då jag började dricka så mycket. Innan dess hade jag knappt smakat på sprit. Jag slutade bry mig om mig själv fullständigt efter den gången. Jag söp för att glömma och folk tolkade det som att jag var en tokig, glad och rolig festtjej som aldrig bangade för något. Jag blev våldtagen flera gånger eftersom jag var för full och ett "nej, sluta, jag vill inte" aldrig någonsin räcker för en kille (eller flera som det var några gånger). Killar kör på ändå. Både för alla år sedan och idag. Det är ingen jävla skillnad även fast #MeToo hände och att det pratas så himla mycket om samtycke. Killar bryr sig inte. Och nu vill ni säkert säga "inte alla män" och så är det ju såklart. Men många män. Alldeles för många män...

Jag tror att jag blev den där partypinglan för att det var en rätt lätt fasad att hålla upp. Man bara drack, lyssnade på hög musik, lät folk göra lite vad de ville, hånglade runt och brydde sig inte om något för stunden. Men nog blev det en hel del "Coyote ugly" morgonen efter :( Jag fattade tidigt att det var destruktivt och jag drog ner på alkoholen men när jag blev våldtagen och utsatt för övergrepp av fem killar samtidigt vid ett tillfälle orkade jag inte känna mer. Skolsyster och kuratorn tyckte bara att jag skulle ta och vila typ. De tog det inte på allvar alls. "Ingen tycker om någon som pratar skit om andra, du borde nog tänka på det när du säger såna här saker" sa kuratorn en gång. Jag minns att jag ringde en nära person från Stockholm vid ett tillfälle och storgrinade men fick bara rådet att sluta vara så dramatisk. Det var då jag lärde mig att det inte gick att lita på vuxna alls. Och att det tydligen var okej att bli övergreppad lite då och då och att man fick skylla sig själv typ. Det var vardag.

Vid ett tillfälle åkte jag på stryk så pass mycket på en fest att jag började fundera på varför jag var så usel på att försvara mig själv. Det var inte första gången det hände, men det var rätt ordentligt. Så jag började fundera på självförsvar och att börja på någon form av kampsport. Sagt och gjort så åkte jag in till Norrtälje som låg närmast skolan, och letade rätt på en klubb som körde karate tre gånger i veckan. Jag märkte att det var roligt och vi var flera tjejer i min grupp så vi bondade och hade kul. Men allt eftersom tiden gick droppade tjejerna av och jag blev ensam kvar med killar. De i sin tur tyckte tydligen att det var jobbigt när jag fick beröm av Sensei för att jag utvecklades och graderade lite tidigare än de andra. Så de började puckla på mig lite mer än nödvändigt så fort Sensei vände ryggen till. Det här pågick ett halvår. Jag hade både spräckt läpp, trasiga revben och en gång knäckt näsa. Jag vågade inte gå till Sensei och "gnälla" eftersom jag var den enda tjejen. Jag ville inte visa något och jag ville inte ge upp men efter ett tag orkade jag inte längre. Det var tillräckligt att bara klara av skolan och sen den långa resvägen med oregelbunden busstrafik tre sena kvällar i veckan. Så jag kastade in handduken. Började festa igen.

Sista året i gymnasiet hade jag utvecklat anorexi för att jag mådde så himla dåligt och jag vågade inte åka hem till familjen så mycket eftersom jag någonstans inom mig fattade att jag såg för jävlig ut och jag orkade inte svara på alla frågor som skulle komma. Eller så skulle ingen märka något för att det var så mycket annat som pågick i familjen under de åren. Jag vet inte. Folk på skolan tyckte att jag såg så himla bra ut. Att jag var jättesnygg som var så smal. Det ledde ju till att jag blev ännu mer motiverad att gå ner i vikt. Jag hade ingen kontroll över mitt liv i övrigt, men maten kunde jag ju styra! När examensdagen kom vägde jag knappt 50 kg till mina 171cm. Mina lår såg ut som mina överarmar gör idag. Jag hade storlek small/xsmall i alla kläder. Den dagen var rätt knäpp den också. Kvällen innan hade vi festat rätt rejält och jag hade slutat vara "ett offer" och var en "tuff brud". Jag var lagom full, rökte cigarr och drog med mig skolans snyggaste, populäraste kille till mitt rum på kvällen. Morgonen efter låg han i min säng och kräktes i min papperskorg samtidigt som jag blev high-fivad av en killkompis i vardagsrummet när vi gjorde oss i ordning för att gå på champangefrukosten. Strax innan vi skulle springa ut inför alla familjer, släktingar och vänner smet jag upp på elevhemmet och drog i mig mer sprit. Gurglade med munvatten. Klistrade på mig ett stort leende och sen sjöng vi "fy fan vad vi är bra!" och sen var gymnasiet över bara sådär. Vi packade ihop mitt rum och i den överfulla bilen hem mot stan började familjen såklart bråka som vanligt. Yay.

Det är nu ni sitter och tänker "jaha, det är därför Sindra inte dricker alkohol idag." Men det är inte bara därför jag slutade dricka för snart 11 år sedan. Det är en helt annan historia. Mitt partyliv fortsatte och tro det eller ej men det hände faktiskt roliga saker ibland också. Men även fler övergrepp och våldtäkter, en del som jag aldrig nämnt för någon. Varför? För att jag skäms. Jag vet logiskt sett att inget har varit mitt fel och jag vet att jag alltid, varje gång jag märkt vart det var på väg, sagt ett klart och tydligt "nej, jag vill inte" och stretat emot. Men ändå skäms jag. För mitt liv blev så jävla sämst under de åren mellan 16-30 typ. Jag lärde mig så onödigt hårt att vuxna inte går att lita på, att folk är dumma i huvudet och att ensam inte alls är stark men tillsammans med någon händer det skit...