Det här är ett inlägg som skiljer sig från mängden eftersom det kommer bestå av kortare anekdoter och inte en hel sammanhängande berättelse. Det är heller ingen munter dagbok så vill ni höra roliga berättelser rekommenderar jag er att läsa ett senare inlägg jag tänkte skriva.
Jag verkar vara i en lång period där jag tänker tillbaka på mitt liv. Jag vet inte om det är för att jag gått igenom många förändringar sedan mitt ex plötsligt gick sin väg, katterna gick vidare och mitt liv gick i kras eller om det är en 40-årskris eller min psykiska ohälsa. Det är säkert en blandning av allihop. Jag vet inte hur en ålderskris "ska" se ut. Jag minns att jag hade det jobbigt när jag fyllde 20 för att man liksom lämnade tonåren bakom sig och skulle "bli vuxen". Att gymnasiet var över och man skulle bli lyckad, hitta ett jobb, flytta hemifrån och allt helst nyss. Där kan vi snacka om förändringar. Tänk om jag vetat då det jag vet idag. Jag hade gjort så många annorlunda val. Jag hade förmodligen råkat mindre illa ut då. Blivit mindre skadad och ärrad. Kanske mått bättre och fortfarande kunnat jobba. Jag försöker att inte grubbla för mycket över det, för det gör ingen skillnad mer än att jag blir ledsen över att mitt liv inte blev som jag tänkt det.
Att fylla 30 bekom mig ingenting. Den dagen och följande år bara kom och gick. Däremot kände jag att jag liksom fastnade i åldern 25-någonting. Det var då jag mådde som allra sämst psykiskt och de tio år som följde var som i en konstig dimma. När folk frågar mig om saker från de åren minns jag ingenting. Jag får hela tiden tänka efter var jag bodde då (jag har flyttat 23 gånger nu), vem jag var tillsammans med och vad jag jobbade med just då. Det blir som en konstig tidslinje som är min men ändå okänd. Folk påminner mig ibland om fester och tillställningar och då dyker det upp korta fragment av minnen. Det är sånt som dyker upp även idag. Ofta från långa tankekedjor. Och det är oerhört sällan det är goda, glada minnen... Men mentalt känner jag mig tio år yngre. Jag har skitsvårt att köpa att jag är 40. Undrar om det alltid kommer kännas såhär?
Idag dök det upp en bild i flödet på Facebook. Det var på alkoläsken Hooch och den fanns på alla fester när jag var yngre. Den som smakade svarta vinbär har lett till att jag fortfarande har svårt för att dricka något med den smaken. Jag drog nämligen i mig nästan en hel back med såna Hooch själv vid ett tillfälle när jag gick i gymnasiet och sen stod jag och kräktes lila spyor vid ett träd på skolans område. Ensam. Jag minns inte vad alla andra gjorde då eller varför jag var utomhus. En annan gång drack jag Hooch och gömde mig i en kall, mörk bastu på skolan för att jouren gick runt och försökte hålla koll på alla ungdomar och jag var ju jättefull. Det där med jouren var så dumt. Det var en enda vuxen person som skulle hålla koll på 150 ungdomar kvällstid och på helger. Vi hade ingen fritidsaktivitet, skolan låg väldigt avsides eftersom det var ett naturbruksgymnasium. Det var lärarna som turades om att ta en dag i veckan och sov i ett rum på ena elevhemmet. De flesta satt bara på sitt rum och förväntade sig att vi elever skulle komma till dem om det hände något. En del patrullerade området en eller två gånger och sen satt på rummet. Vi hade ju stenkoll på vem som gjorde vad och när så det var ju aldrig några problem att undvika dem. Äldre elever köpte ut alkohol och vi festade alla dagar i veckan typ. Man var ofta full eller bakis på lektionerna dagen efter. Jag försökte alltid hålla mig nykter om jag visste att jag skulle köra traktor eller hantera motorsåg mm dagen efter men det var långt ifrån alla som tänkte på det... Den vuxna Sindra idag känner sig lite chockad över att ens tänka på det men det var ju verkligheten där. "Alla" gjorde så. Vilket även leder till att jag, och flera med mig, råkade illa ut eftersom man var full så ofta. Det fanns inget att göra när skolan slutade kl 17 och middagen var över. Vi var ett gäng som försökte hitta på aktiviteter men de dog alltid ut efter hand. Vår teklubb fanns dock kvar i två år. Det var lite kul. Men det var ju inte bara te och kakor vi sysslade med. Vi drog igång en basketklubb också och fick tillåtelse av kommunen att låna närmaste gympasal. Det höll i några månader, sen tröttnade folk på att det var så långt att gå dit. Festerna fanns ju alltid kvar...
Min första våldtäkt hände när jag var 16, men den gången var jag nykter ska tilläggas. Men något inom mig gick sönder och det var då jag började dricka så mycket. Innan dess hade jag knappt smakat på sprit. Jag slutade bry mig om mig själv fullständigt efter den gången. Jag söp för att glömma och folk tolkade det som att jag var en tokig, glad och rolig festtjej som aldrig bangade för något. Jag blev våldtagen flera gånger eftersom jag var för full och ett "nej, sluta, jag vill inte" aldrig någonsin räcker för en kille (eller flera som det var några gånger). Killar kör på ändå. Både för alla år sedan och idag. Det är ingen jävla skillnad även fast #MeToo hände och att det pratas så himla mycket om samtycke. Killar bryr sig inte. Och nu vill ni säkert säga "inte alla män" och så är det ju såklart. Men många män. Alldeles för många män...
Jag tror att jag blev den där partypinglan för att det var en rätt lätt fasad att hålla upp. Man bara drack, lyssnade på hög musik, lät folk göra lite vad de ville, hånglade runt och brydde sig inte om något för stunden. Men nog blev det en hel del "Coyote ugly" morgonen efter :( Jag fattade tidigt att det var destruktivt och jag drog ner på alkoholen men när jag blev våldtagen och utsatt för övergrepp av fem killar samtidigt vid ett tillfälle orkade jag inte känna mer. Skolsyster och kuratorn tyckte bara att jag skulle ta och vila typ. De tog det inte på allvar alls. "Ingen tycker om någon som pratar skit om andra, du borde nog tänka på det när du säger såna här saker" sa kuratorn en gång. Jag minns att jag ringde en nära person från Stockholm vid ett tillfälle och storgrinade men fick bara rådet att sluta vara så dramatisk. Det var då jag lärde mig att det inte gick att lita på vuxna alls. Och att det tydligen var okej att bli övergreppad lite då och då och att man fick skylla sig själv typ. Det var vardag.
Vid ett tillfälle åkte jag på stryk så pass mycket på en fest att jag började fundera på varför jag var så usel på att försvara mig själv. Det var inte första gången det hände, men det var rätt ordentligt. Så jag började fundera på självförsvar och att börja på någon form av kampsport. Sagt och gjort så åkte jag in till Norrtälje som låg närmast skolan, och letade rätt på en klubb som körde karate tre gånger i veckan. Jag märkte att det var roligt och vi var flera tjejer i min grupp så vi bondade och hade kul. Men allt eftersom tiden gick droppade tjejerna av och jag blev ensam kvar med killar. De i sin tur tyckte tydligen att det var jobbigt när jag fick beröm av Sensei för att jag utvecklades och graderade lite tidigare än de andra. Så de började puckla på mig lite mer än nödvändigt så fort Sensei vände ryggen till. Det här pågick ett halvår. Jag hade både spräckt läpp, trasiga revben och en gång knäckt näsa. Jag vågade inte gå till Sensei och "gnälla" eftersom jag var den enda tjejen. Jag ville inte visa något och jag ville inte ge upp men efter ett tag orkade jag inte längre. Det var tillräckligt att bara klara av skolan och sen den långa resvägen med oregelbunden busstrafik tre sena kvällar i veckan. Så jag kastade in handduken. Började festa igen.
Sista året i gymnasiet hade jag utvecklat anorexi för att jag mådde så himla dåligt och jag vågade inte åka hem till familjen så mycket eftersom jag någonstans inom mig fattade att jag såg för jävlig ut och jag orkade inte svara på alla frågor som skulle komma. Eller så skulle ingen märka något för att det var så mycket annat som pågick i familjen under de åren. Jag vet inte. Folk på skolan tyckte att jag såg så himla bra ut. Att jag var jättesnygg som var så smal. Det ledde ju till att jag blev ännu mer motiverad att gå ner i vikt. Jag hade ingen kontroll över mitt liv i övrigt, men maten kunde jag ju styra! När examensdagen kom vägde jag knappt 50 kg till mina 171cm. Mina lår såg ut som mina överarmar gör idag. Jag hade storlek small/xsmall i alla kläder. Den dagen var rätt knäpp den också. Kvällen innan hade vi festat rätt rejält och jag hade slutat vara "ett offer" och var en "tuff brud". Jag var lagom full, rökte cigarr och drog med mig skolans snyggaste, populäraste kille till mitt rum på kvällen. Morgonen efter låg han i min säng och kräktes i min papperskorg samtidigt som jag blev high-fivad av en killkompis i vardagsrummet när vi gjorde oss i ordning för att gå på champangefrukosten. Strax innan vi skulle springa ut inför alla familjer, släktingar och vänner smet jag upp på elevhemmet och drog i mig mer sprit. Gurglade med munvatten. Klistrade på mig ett stort leende och sen sjöng vi "fy fan vad vi är bra!" och sen var gymnasiet över bara sådär. Vi packade ihop mitt rum och i den överfulla bilen hem mot stan började familjen såklart bråka som vanligt. Yay.
Det är nu ni sitter och tänker "jaha, det är därför Sindra inte dricker alkohol idag." Men det är inte bara därför jag slutade dricka för snart 11 år sedan. Det är en helt annan historia. Mitt partyliv fortsatte och tro det eller ej men det hände faktiskt roliga saker ibland också. Men även fler övergrepp och våldtäkter, en del som jag aldrig nämnt för någon. Varför? För att jag skäms. Jag vet logiskt sett att inget har varit mitt fel och jag vet att jag alltid, varje gång jag märkt vart det var på väg, sagt ett klart och tydligt "nej, jag vill inte" och stretat emot. Men ändå skäms jag. För mitt liv blev så jävla sämst under de åren mellan 16-30 typ. Jag lärde mig så onödigt hårt att vuxna inte går att lita på, att folk är dumma i huvudet och att ensam inte alls är stark men tillsammans med någon händer det skit...
