Kondomer borde vara en ickefråga.

Som rubriken antyder kommer det här handla om kondomer och sålunda även om sex och om personliga åsikter och upplevelser. För er som är känsliga eller inte vill veta är det här en disclaimer så ni kan sluta läsa nu. T ex familj eller vaniljvänner. Könsord kommer förekomma. Ni väljer själva om ni vill fortsätta läsa eller inte. Bli inte sura på mig för att ni läste sånt ni inte egentligen vill veta. Människan är av naturen nyfiken (hence att clickbaits funkar så bra) men en del saker kanske man inte vill veta om varandra.

Det handlar om sex. Ok? För mig kommer det aldrig vara tabu att prata om. Jag väljer bara vem jag pratar om det med eftersom långt ifrån alla är så öppna med det som jag är. Om ni inte har märkt att jag pratar om det är det förmodligen för att jag uppfattat er som att ni inte vill diskutera sånt och då har jag "skonat" er. I min värld är sex, bdsm och kärlek aldrig fel. Om det är en läggning eller sk "kink" som jag inte förstår eller absolut inte delar är jag noga med att inte skamma någon för den. Så länge ingen tar skada av det, så länge inga barn eller djur är inblandade och så länge det finns ett glasklart samtycke är jag för att man kör på och gör sin grej. What ever floats your boat så att säga.

Jag har hittills inte skrivit något om sex eller bdsm trots att beskrivningen till min blogg antyder att sånt kommer förekomma. Jag har lyft andra ämnen som legat närmare mig i stunden. Men idag kan jag inte hålla tillbaka längre. För det här är så sjukt viktigt. Jag skrev den här texten i ett annat forum som en dagboksanteckning. Den fick enorm respons på väldigt kort tid. Folk ville dela den vidare, det kom mestadels positiva åsikter både från vänner och främlingar, det var många som kände igen sig men inte kunnat eller vågat sätta ord på det. Det här sporrade mig till att vilja dela den vidare i andra forum som inte är specifikt inriktade på bdsm, sex eller fetischism. Så håll till godo.

Sista "varningen". DET KOMMER PRATAS OM SEX OCH KÖNSORD KOMMER EXISTERA, OK?

Jag har genom åren som sexuellt aktiv aldrig slutat att förvånas över hur killar funkar när det gäller att använda kondom. Jag fattar att det inte är det sexigaste och att det inte är det skönaste, för det håller jag med om, det ÄR skillnad med och utan. Men det borde ligga i allas intresse att skydda sig från sjukdomar och graviditet. Jag vet att som tonåring/ung vuxen är det kanske pinsamt, jobbigt och det kommer inte alltid på tal i stundens hetta. Jag har själv struntat i det, blundat och tänkt att det säkert inte händer mig, ville inte vara till besvär liksom. Jag klarade mig, men jag inser ju nu i vuxen ålder vilken galen tur jag haft. Det kunde ju ha gått hur som helst. Jag har några bekanta som fått sjukdomar och flera har blivit gravida eller gjort tjejen gravid (när de inte velat ha barn). Några tjejer har valt att behålla barnet mot killens vilja och det är faktiskt inte ett skit killen kan göra åt saken i efterhand. Han får stå sitt kast och bli pappa. Hela livet förändras och det går inte att ta tillbaka. Det hade kunnat undvikas om kondom hade hänt. Det här är så himla dumt, så onödigt!

En del killar verkar tycka att det är fritt fram bara för att jag sagt att jag är steriliserad eller som i dagsläget inte ens har en livmoder. (pga svår endometrios togs den ut för ett drygt år sedan). Att det är huvudsaken att jag inte blir med barn. En del tar inte ens upp frågan utan vill bara köra på och blir sedan direkt kränkta när jag säger "stopp, vänta, kondom" och tar fram dem. Ibland uppstår en diskussion. En chock. De ifrågasätter på riktigt varför de ska använda skydd. T om när det är någon jag träffat på en klubb lite snabbt eller att vi ses hemma och vi egentligen inte känner varandra speciellt väl och det är första gången vi ska ha sex. Ibland får jag höra "men det är lugnt, jag testade mig i somras" eller "det är lugnt, jag och mina partners har bara sex med varandra och alla är friska". Så jag förväntas bara att acceptera och lita på killens ord utan att veta om det han säger faktiskt är sant. Hur ska jag kunna veta om alla faktiskt är friska? Vad händer om någon av alla hans partners är otrogen utan skydd och sedan kommer hem och har sex med de andra och sedan kommer killen till mig? En annan tanke är att hur i hela friden kan de veta att JAG inte är smittad med något? Bryr de sig inte om det?

Det handlar inte om misstro, det handlar om rent, sunt förnuft och att jag numera är rädd om mig. Det handlar om att könssjukdomar återigen blommat upp i samhället och att allt fler får dem, många utan att ens få symptom själva och så sprider de sjukdomarna vidare. Många sjukdomar är riktigt otrevliga och svåra att bli av med. En del sjukdomar gör att man kan bli infertil och en del sjukdomar går bara att dämpa när man får skov men de ligger alltid kvar i kroppen och kan blomma upp precis när som helst. Med den begynnande antibiotikaresistensen vi börjat få i samhället är det inte säkert att allt går att fixa med en penicillinkur längre. Jag vill inte ta den risken.

För mig är kondom en ickefråga. Man använder dem med alla, alltid, tills man känner sin partner/sina partners och litar på dem, alla går och testar sig och om alla är friska kan man köra på. (Otrohet kan hända ändå såklart, men på det stora hela får man väl lita på sina partners tills något motbevisas och sen får man ta det därifrån). Det är inte mer dramatiskt än så faktiskt. I dagsläget har jag en kille som jag ligger oskyddat med och honom litar jag på. Vi har inte sex speciellt ofta men jag har valt honom som min oskyddade partner. Han är min speciella person.

"Men kondomer är så himla osköna, de åker av, skaver, går sönder" osv generell ursäkt. Det finns en uppsjö av olika kondomer. Både när det gäller storlekar, latex eller inte, smak, märken, former osv. Man får prova sig fram tills man hittar en sort som passar för just sin kuk och sen köra på den. Använda rätt glidmedel till rätt material på kondomen och vad tjejens fitta tål. Det är klart att olyckor kan hända ändå, en kondom kan spricka eller åka av, men då får man vänta en dryg vecka och sen gå och testa sig. Ta ett dagen efter-piller om man är fertil som tjej. Jag har en hel påse hemma med massor av olika märken och storlekar på kondomer just för att jag inte har koll på allas preferenser. Jag litar inte på att killen har med sig egna kondomer, för uppenbarligen tänker inte alla så, så då är det mitt ansvar att se till att det finns. Eller så får man låta bli att ligga. Det är jätteenkelt faktiskt.

En del av mig vill slänga in en disclaimer för att det kanske låter som att jag ligger runt sjukt mycket. (Det gör jag inte). Men vet ni vad? Det ska faktiskt folk strunta i. Det är upp till mig om jag ligger med en, 50 eller ingen. Jag är en vuxen kvinna som tar ansvar för min egen sexualitet och vad jag gör med min kropp. Jag tänker envisas med att du som kille som vill ligga med mig använder kondom. Och det gäller inte bara första eller andra gången. Det gäller alla gånger. Det är direkt respektlöst att inte lyssna på det enkla, okomplicerade beslut jag fattat. Vad du gör med din kropp och din kuk är din ensak, men är jag med i spelet gäller kondom. Varför slutar det gälla efter ett tag för så många killar? När är det plötsligt okej att strunta i kondom? Speciellt när jag inte sagt något. Det är fan inte okej.

En sak till. Många killar verkar inte ha koll på hur könssjukdomar smittar. Newsflash: Bara för att du inte kör in kuken i fittan och bara gnuggar den emot öppningen är du inte säker. Det smittar då också. Det hjälper inte ett dugg med kondom om du redan har kört in toppen på kuken i fittan. Då är det liksom kört. Har jag sagt "använd kondom" är det all könskontakt som gäller. Kan du inte köpa det här behöver du inte höra av dig till mig med syftet att ha sex. Då kan du gå där och känna dig kränkt och sur. Det är min kropp - mitt val. Punkt.

Status på min kropp = illa.

Okej. Jag var hos den nya dietisten idag och som jag misstänkte var han inte inne på samma spår som min gamla. Fick rätt mycket ångest över att han ville ha ett helt annat upplägg. Jag har svårt för att ändra rutiner och det hänger säkert ihop med min Asperger. Hur som helst så ställde han många jobbiga frågor och sen började vi mäta och väga mig.

Jag har tydligen näringsbrist, är undernärd och mina muskler håller på att brytas ner. Dietisten har satt in mig på näringsdrycker och proteinbars. Det är tydligen akut. Och det är inte ett dugg konstigt att jag har ont i hela kroppen, inte har ork till att göra saker och att det påverkar mentalt också. Hjärnan får inte den energi den behöver och den försöker ta bränsle från musklerna. Det räcker inte. Om jag varit mer trög än vanligt så är det här en del av det.

"Men det syns ju inte på dig, du är ju inte pinnsmal". Nej, det är jag inte. Men jag har kraftig benstomme, lös hud efter den snabba viktnedgången under året, jag dricker mycket vatten och det syns på vågen och jag har tydligen en rätt stor muskelmassa (över det normala för min ålder, kön, längd och sysselsättning). Vi mätte, vägde, scannade, gick igenom vad jag brukar få i mig i matväg mm. Så nu kan ni som säger att jag "har ju lite att ta av" sluta säga så är ni snälla. Det finns inget att ta av, det är därför mina muskler börjar brytas ner. Det är kroppens nödsystem som slår igång.

När jag äter en pizza, fikabröd och dricker läsk inser jag att det ger en falsk bild utåt. För folk vet inte vad jag äter när jag är ensam...eller snarare vad jag inte äter eller hur små mina portioner faktiskt är.

Jag tror att folk kanske jämför mitt utseende med när jag var som sjukast i anorexi. Inte för att jag har så många vänner kvar från den tiden men det finns ju foton och folk "vet ju hur man ser ut när man är undernärd". Då vägde jag 54kg till mina 171cm. Idag väger jag 67kg. Visst är det skillnad, jämfört med då är jag ju värsta fettot idag. Men kroppen funkar inte riktigt så. Det går t om att vara undernärd och överviktig samtidigt. Nu är det inte så i mitt fall men det är fullt möjligt.

Vissa dagar fuskar jag med kalorier. Jag inser att jag inte kommer kunna äta massor med mat så jag drar i mig tomma kalorier bara för att kroppen ska ha något att jobba med i alla fall. Det kan vara en läsk, lite chips, fikabröd osv. Sånt som är skräp men som min kropp suger i sig som en svamp av. Jag tror att jag kan äta i princip hur mycket skräp som helst i den takt jag fortsätter förbränna det såhär. Jag tränar ju rätt mycket. Visserligen rider jag inte en till två dagar i veckan längre men jag gymmar två dagar, går två mil, kör vattenyoga en dag, tar alltid trappor överallt och kör mina övningar hemma varje dag. Jag skulle vilja säga att jag skjuter pilbåge också men det har jag inte kunnat göra sen i juni pga min jävla axel. Men målet är att komma igång med det igen. Och min vanliga yoga blev inställd den här terminen men kommer kanske igång till våren istället. Jag har att göra ändå. Jag gissar på att jag tränar mer än vad en standardperson gör. Vad nu standard är. Vad nu normalt är.

Så varför kan jag inte äta ordentligt längre? Jag gissar på psykisk ohälsa. Efter separationen och när min lilla katt gick bort tappade jag livslusten och orkade inte bry mig längre. För 11 år sedan hade jag kanske tröstätit och supit istället men nu blir det tvärtom. Det finns ingen aptit och jag dricker inte alkohol. Jag har ingen lust att äta. Jag vill inte laga mat åt mig själv. Jag vet aldrig vad jag ska äta, inte ens om både kyl och frys är fulla så nu är de tomma istället, varför lägga ut pengar på sånt jag inte äter ändå? Jag har noll inspiration. Noll lust. Jag äter om jag har sällskap. Jag äter om jag går ut med en vän. Jag äter om någon ställer fram mat framför mig. Men inte när jag är ensam. Och jag är ju mest ensam. Jag vet att det är jävligt tragiskt men det är så det ser ut.

Depression och ångest gör knäppa saker med en. Det är ett jävla under att jag ens lever idag med tanke på att jag inte hade planerat att göra det när båda mina katter gått vidare. När folk frågar om jag har några planer på självmord svarar jag att jag inte har det men att jag liksom inte bryr mig riktigt. Det är för mig egalt om jag dör. Jag har oerhört mycket kärlek att dela med mig av men inte till mig själv. Jag vill hjälpa andra men ids inte bry mig om mig själv. Dubbelmoral? Javisst. Jag har aldrig påstått något annat. "Man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv" är bland det dummaste jag någonsin har hört faktiskt. Jag älskar de jag har nära så mycket att det känns som att jag ska gå sönder ibland. Men mig själv? Knappast. Min samtalsfysioterapeut frågade idag om det finns något med min kropp som jag tycker om. Jag inser att det inte gör det. Inte ett endaste dugg. Saker jag var nöjd med förut har förändrats när jag gick ner i vikt. Jag känner inte igen mig själv och jag tycker inte om min kropp. Och med de känslorna är det nästan omöjligt att tycka om mig själv som person. Jag vet inte varför det finns folk som ens gör det. Vem är jag att tycka om liksom? Som sagt. Psykisk ohälsa är för jävligt.

Att jag skriver det här och annat personligt är inte ett rop på hjälp. Det är för att visa att det här måendet finns men att folk generellt skäms över att prata om det. Jag tycker att det borde vara tvärtom. Det behöver pratas mer om det för att öka förståelse och att visa att man inte behöver känna sig ensam i det.

Att må dåligt är ingen skam. Att ha ont är ingen skam.

En vanlig dag.

Skrev det här på Facebook igår men kom på att det kanske är bra att göra ett blogginlägg också och utöka texten lite med mer känslor och tankar kring det jag går igenom. Mest för att belysa hur psykisk ohälsa och smärtproblematik kan vara. Det här är alltså hur en helt vanlig dag kan se ut för mig.


Vakna, känna efter hur ont jag har på en skala 1-10 och anpassa medicinerna efter det. Kan dock inte ta de starkaste eftersom jag ska iväg sen och medicinerna gör mig väldigt yr och illamående.


Frukost vid typ 06.30.
Inser någonstans att havregrynsgröt är dels väldigt tråkigt, inte så många kalorier som jag behöver och inget fett. Men jag tycker om att få i mig någonting varmt eftersom jag alltid fryser på morgonen. (Okej, inte om det är 30 plusgrader ute, men ni fattar.) Och jag gillar rutiner, speciellt på morgonen när jag är en zombie som inte fattar någonting och bara gör fel hela tiden. Gör jag samma saker varje morgon ökar sannolikheten att jag äter, klär på mig med kläderna åt rätt håll, borstar tänderna och faktiskt kommer iväg.

Gå 10 min till kiropraktorn.
Blir mörbultad å det grövsta då min axel och nacke fortfarande är paj sen i juni. Grubbla över varför jag fått ett fjärde diskbråck och varför just det ska vara det värsta. Får ofta stickningar och domningar i armar och händer. Dåliga dagar kan jag inte hålla i saker då fingrarna är för svaga. Kiropraktorn är snäll men det gör sjukt ont och jag känner mig alltid så förtvivlad när jag går därifrån. Jag vill ju bara att min axel ska sluta göra ont.


Gå hem och äta lunch.
Fryser och känner mig ynklig. Inser att jag inte orkar laga mat så det blir en macka. Egentligen ska jag inte äta så mycket gluten eftersom jag har IBS men glutenfritt bröd smakar verkligen inte gott och jag har inte råd att äta en hel burk med keso varje gång jag borde äta mellanmål. Precis så fattig är jag med min sjukersättning. Jag kan inte äta det jag vill eller behöver äta. Det är ännu en sak som triggar igång mina jobbiga, destruktiva tankar kring mat. Det är för dyrt.


Åka kommunalt en timme till ett vårdmöte på Huddinge sjukhus.
Idag var det ett bedömningssamtal för att se om jag ska vara med på en "sömnskola". Det tog 45 minuter att svara på alla frågor om hur mitt liv ser ut och spekulera om varför jag sover dåligt. Mentalt trasig. Jag har sovit uselt i ca 20 år, känner mig rätt uppgiven med att en "sömnskola" skulle kunna lära mig något jag inte redan vet och som inte funkar ändå.

Jag har sk "god sömnhygien" och följer i princip alla råd som ska ge bättre sömn. Jag har tyngdtäcke, jag motionerar, jag försöker äta ordentligt men inte för sent (eller för tidigt så jag lägger mig hungrig), det är svalt och mörkt i sovrummet, jag har bara sängen och byrå där inne och det enda jag gör där är sova och ha sex, jag ska få en bettskena eftersom jag pressar tänderna, jag är den där enstaka procenten av befolkningen som inte känner av effekten av koffein. Alls. Så det spelar ingen roll när på dagen jag dricker kaffe eller te egentligen. Jag dricker kaffe och te för att det är gott men jag känner mig aldrig piggare av det. Det är likadant med energidryck, den gör ingenting för mig. Jag har testat alla råd jag fått genom åren men är sjukt less på att få höra dem av folk som menar väl. Tro mig, jag har haft det såhär i 20 år och har hunnit gå igenom allt och mer därtill. När inte ens melatonin i högre doser och sömnmediciner hjälper så är det nog rätt kört. Men visst, jag kan gå en sömnskola så blir det i alla fall antecknat i min journal och ingen kan komma och säga att jag inte utnyttjat de resurser som erbjuds.


Har 20 minuter på mig att ta mig till fysioterapin som ligger vid pendeltåget i Flemingsberg. Det är ok väder så jag bestämmer mig för att gå för att kunna rensa huvudet lite. Hinner fram med fem minuters marginal.

Byta om och köra ett 45 minuters-pass i gymmet samtidigt som jag ska berätta om hur jag mår både psykiskt och fysiskt. Inse att jag fortfarande är snuvig och kroppen känns inte helt ok. Vill mest gråta och skrika ut min frustration över smärtan i axeln och nacken men klarar av att hålla det inom mig. Får beröm av fysioterapeuten för att det syns att jag kämpar på ändå. Längtar hem så jag får ta citodon och paraflex.

Åka kommunalt en timme hem.
Krascha i soffan. Ta nästa omgång smärtstillande, starkare medicin den här gången. Bli yr och illamående. Köra igång en tvättmaskin, laga mat, äta, diska, tvätta mer, duscha och göra te. Ta hand om tvätt. Ha dåligt samvete över att jag fortfarande inte putsat fönstren och inser igen att jag måste göra det innan det kommer hit folk om knappt två veckor. Skäms. Ångest. Inser att en del av motståndet kring fönsterputsning är för att jag bodde i ett hus där hyresvärden jobbade som fönsterputsare (bland annat, han var mångsysslare) och hans standard var såklart skyhög. Varje gång han såg mina fönster kom det en kommentar om hur de skulle bli bättre putsade. Det blev en jobbig stress och press.

Några timmar senare.
Försöka kommunicera med vänner, styra upp träffar och roliga saker. Försöka pyssla om de som är låga och mår dåligt på distans, se till att visa att jag verkligen vill hjälpa så gott jag kan. Har glömt bort mitt te och gör nytt. Funderar på om jag orkar träffa vänner den här veckan, viljan och tiden finns men jag vet inte om jag har energin. Får ångest för att jag ens tänker på att inte träffa folk eftersom jag hatar ensamheten. Det är en ond cirkel det där. Att inte vilja vara ensam men inte orka socialisera. Det är svårt. Kommer att tänka på stallet och att jag saknar hästarna jättemycket, speciellt Grimur. Men jag orkar inte med mobbning och allt drama där. Plus att stallchefen höjt avgiften till 900:-/månad. Jag hade svårt med 750. 900 är omöjligt. Tittar på bilder på Grimur från i sommar och blir jätteledsen. Jag har ridit sen jag var fem år, ska jag sluta nu? Fan.

Kollar kalendern och planerar morgondagens möten med samtalsfysioterapeut och den nya dietisten. Blir nervös eftersom jag inte vet om nya dietisten är på samma linje som min gamla. Vet inte vad jag ska säga om han undrar varför jag behöver hans hjälp. Jag vet bara att jag behöver hjälp men kan inte sätta ord på det. Undrar om jag borde åka in till stan efter mötena och gå en mil. Gör jag det inte imorgon kommer jag kanske inte hinna göra det den här veckan. Stress. Dricker kallt, för starkt te eftersom jag glömt bort det igen. Kör några övningar med gummibandet eftersom mina axlar är spända igen.

Klockan blir typ 22-23 och jag börjar ta mig i säng. Förhoppningsvis hjälper sömntabletten så jag i alla fall får sova 4-5h. Känner mig ensammast i världen även fast jag vet att jag har folk som tycker om mig. Saknar katterna som fan. Kramar kamelen Frans och gråter tills jag somnar.

Typ.