Okej. Jag var hos den nya dietisten idag och som jag misstänkte var han inte inne på samma spår som min gamla. Fick rätt mycket ångest över att han ville ha ett helt annat upplägg. Jag har svårt för att ändra rutiner och det hänger säkert ihop med min Asperger. Hur som helst så ställde han många jobbiga frågor och sen började vi mäta och väga mig.
Jag har tydligen näringsbrist, är undernärd och mina muskler
håller på att brytas ner. Dietisten har satt in mig på
näringsdrycker och proteinbars. Det är tydligen akut. Och det är inte
ett dugg konstigt att jag har ont i hela kroppen, inte har ork till att
göra saker och att det påverkar mentalt också. Hjärnan får inte den energi den behöver och den försöker ta bränsle från musklerna. Det räcker inte. Om jag varit mer trög än vanligt så är det här en del av det.
"Men det syns ju
inte på dig, du är ju inte pinnsmal". Nej, det är jag inte. Men jag har
kraftig benstomme, lös hud efter den snabba viktnedgången under året,
jag dricker mycket vatten och det syns på vågen och jag har tydligen en rätt stor muskelmassa (över det
normala för min ålder, kön, längd och sysselsättning). Vi mätte, vägde,
scannade, gick igenom vad jag brukar få i mig i matväg mm. Så nu kan ni
som säger att jag "har ju lite att ta av" sluta säga så är ni snälla.
Det finns inget att ta av, det är därför mina muskler börjar brytas ner.
Det är kroppens nödsystem som slår igång.
När jag äter en pizza, fikabröd och dricker läsk inser jag att det ger
en falsk bild utåt. För folk vet inte vad jag äter när jag är ensam...eller snarare vad jag inte äter eller hur små mina portioner faktiskt är.
Jag tror att folk kanske jämför mitt utseende med när jag var som sjukast i anorexi. Inte för att jag har så många vänner kvar från den tiden men det finns ju foton och folk "vet ju hur man ser ut när man är undernärd". Då vägde jag 54kg till mina 171cm. Idag väger jag 67kg. Visst är det skillnad, jämfört med då är jag ju värsta fettot idag. Men kroppen funkar inte riktigt så. Det går t om att vara undernärd och överviktig samtidigt. Nu är det inte så i mitt fall men det är fullt möjligt.
Vissa dagar fuskar jag med kalorier. Jag inser att jag inte kommer kunna äta massor med mat så jag drar i mig tomma kalorier bara för att kroppen ska ha något att jobba med i alla fall. Det kan vara en läsk, lite chips, fikabröd osv. Sånt som är skräp men som min kropp suger i sig som en svamp av. Jag tror att jag kan äta i princip hur mycket skräp som helst i den takt jag fortsätter förbränna det såhär. Jag tränar ju rätt mycket. Visserligen rider jag inte en till två dagar i veckan längre men jag gymmar två dagar, går två mil, kör vattenyoga en dag, tar alltid trappor överallt och kör mina övningar hemma varje dag. Jag skulle vilja säga att jag skjuter pilbåge också men det har jag inte kunnat göra sen i juni pga min jävla axel. Men målet är att komma igång med det igen. Och min vanliga yoga blev inställd den här terminen men kommer kanske igång till våren istället. Jag har att göra ändå. Jag gissar på att jag tränar mer än vad en standardperson gör. Vad nu standard är. Vad nu normalt är.
Så varför kan jag inte äta ordentligt längre? Jag gissar på psykisk ohälsa. Efter separationen och när min lilla katt gick bort tappade jag livslusten och orkade inte bry mig längre. För 11 år sedan hade jag kanske tröstätit och supit istället men nu blir det tvärtom. Det finns ingen aptit och jag dricker inte alkohol. Jag har ingen lust att äta. Jag vill inte laga mat åt mig själv. Jag vet aldrig vad jag ska äta, inte ens om både kyl och frys är fulla så nu är de tomma istället, varför lägga ut pengar på sånt jag inte äter ändå? Jag har noll inspiration. Noll lust. Jag äter om jag har sällskap. Jag äter om jag går ut med en vän. Jag äter om någon ställer fram mat framför mig. Men inte när jag är ensam. Och jag är ju mest ensam. Jag vet att det är jävligt tragiskt men det är så det ser ut.
Depression och ångest gör knäppa saker med en. Det är ett jävla under att jag ens lever idag med tanke på att jag inte hade planerat att göra det när båda mina katter gått vidare. När folk frågar om jag har några planer på självmord svarar jag att jag inte har det men att jag liksom inte bryr mig riktigt. Det är för mig egalt om jag dör. Jag har oerhört mycket kärlek att dela med mig av men inte till mig själv. Jag vill hjälpa andra men ids inte bry mig om mig själv. Dubbelmoral? Javisst. Jag har aldrig påstått något annat. "Man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv" är bland det dummaste jag någonsin har hört faktiskt. Jag älskar de jag har nära så mycket att det känns som att jag ska gå sönder ibland. Men mig själv? Knappast. Min samtalsfysioterapeut frågade idag om det finns något med min kropp som jag tycker om. Jag inser att det inte gör det. Inte ett endaste dugg. Saker jag var nöjd med förut har förändrats när jag gick ner i vikt. Jag känner inte igen mig själv och jag tycker inte om min kropp. Och med de känslorna är det nästan omöjligt att tycka om mig själv som person. Jag vet inte varför det finns folk som ens gör det. Vem är jag att tycka om liksom? Som sagt. Psykisk ohälsa är för jävligt.
Att jag skriver det här och annat personligt är inte ett rop på hjälp.
Det är för att visa att det här måendet finns men att folk generellt
skäms över att prata om det. Jag tycker att det borde vara tvärtom. Det
behöver pratas mer om det för att öka förståelse och att visa att man
inte behöver känna sig ensam i det.
Att må dåligt är ingen skam. Att ha ont är ingen skam.
