Vakna, känna efter hur ont jag har på en skala 1-10 och anpassa medicinerna efter det. Kan dock inte ta de starkaste eftersom jag ska iväg sen och medicinerna gör mig väldigt yr och illamående.
Frukost vid typ 06.30.
Inser någonstans att havregrynsgröt är dels väldigt tråkigt, inte så många kalorier som jag behöver och inget fett. Men jag tycker om att få i mig någonting varmt eftersom jag alltid fryser på morgonen. (Okej, inte om det är 30 plusgrader ute, men ni fattar.) Och jag gillar rutiner, speciellt på morgonen när jag är en zombie som inte fattar någonting och bara gör fel hela tiden. Gör jag samma saker varje morgon ökar sannolikheten att jag äter, klär på mig med kläderna åt rätt håll, borstar tänderna och faktiskt kommer iväg.
Gå 10 min till kiropraktorn.
Blir mörbultad å det grövsta då min axel och nacke fortfarande är paj sen i juni. Grubbla över varför jag fått ett fjärde diskbråck och varför just det ska vara det värsta. Får ofta stickningar och domningar i armar och händer. Dåliga dagar kan jag inte hålla i saker då fingrarna är för svaga. Kiropraktorn är snäll men det gör sjukt ont och jag känner mig alltid så förtvivlad när jag går därifrån. Jag vill ju bara att min axel ska sluta göra ont.
Gå hem och äta lunch.
Fryser och känner mig ynklig. Inser att jag inte orkar laga mat så det blir en macka. Egentligen ska jag inte äta så mycket gluten eftersom jag har IBS men glutenfritt bröd smakar verkligen inte gott och jag har inte råd att äta en hel burk med keso varje gång jag borde äta mellanmål. Precis så fattig är jag med min sjukersättning. Jag kan inte äta det jag vill eller behöver äta. Det är ännu en sak som triggar igång mina jobbiga, destruktiva tankar kring mat. Det är för dyrt.
Åka kommunalt en timme till ett vårdmöte på Huddinge sjukhus.
Idag var det ett bedömningssamtal för att se om jag ska vara med på en "sömnskola". Det tog 45 minuter att svara på alla frågor om hur mitt liv ser ut och spekulera om varför jag sover dåligt. Mentalt trasig. Jag har sovit uselt i ca 20 år, känner mig rätt uppgiven med att en "sömnskola" skulle kunna lära mig något jag inte redan vet och som inte funkar ändå.
Jag har sk "god sömnhygien" och följer i princip alla råd som ska ge bättre sömn. Jag har tyngdtäcke, jag motionerar, jag försöker äta ordentligt men inte för sent (eller för tidigt så jag lägger mig hungrig), det är svalt och mörkt i sovrummet, jag har bara sängen och byrå där inne och det enda jag gör där är sova och ha sex, jag ska få en bettskena eftersom jag pressar tänderna, jag är den där enstaka procenten av befolkningen som inte känner av effekten av koffein. Alls. Så det spelar ingen roll när på dagen jag dricker kaffe eller te egentligen. Jag dricker kaffe och te för att det är gott men jag känner mig aldrig piggare av det. Det är likadant med energidryck, den gör ingenting för mig. Jag har testat alla råd jag fått genom åren men är sjukt less på att få höra dem av folk som menar väl. Tro mig, jag har haft det såhär i 20 år och har hunnit gå igenom allt och mer därtill. När inte ens melatonin i högre doser och sömnmediciner hjälper så är det nog rätt kört. Men visst, jag kan gå en sömnskola så blir det i alla fall antecknat i min journal och ingen kan komma och säga att jag inte utnyttjat de resurser som erbjuds.
Har 20 minuter på mig att ta mig till fysioterapin som ligger vid pendeltåget i Flemingsberg. Det är ok väder så jag bestämmer mig för att gå för att kunna rensa huvudet lite. Hinner fram med fem minuters marginal.
Byta om och köra ett 45 minuters-pass i gymmet samtidigt som jag ska berätta om hur jag mår både psykiskt och fysiskt. Inse att jag fortfarande är snuvig och kroppen känns inte helt ok. Vill mest gråta och skrika ut min frustration över smärtan i axeln och nacken men klarar av att hålla det inom mig. Får beröm av fysioterapeuten för att det syns att jag kämpar på ändå. Längtar hem så jag får ta citodon och paraflex.
Åka kommunalt en timme hem.
Krascha i soffan. Ta nästa omgång smärtstillande, starkare medicin den här gången. Bli yr och illamående. Köra igång en tvättmaskin, laga mat, äta, diska, tvätta mer, duscha och göra te. Ta hand om tvätt. Ha dåligt samvete över att jag fortfarande inte putsat fönstren och inser igen att jag måste göra det innan det kommer hit folk om knappt två veckor. Skäms. Ångest. Inser att en del av motståndet kring fönsterputsning är för att jag bodde i ett hus där hyresvärden jobbade som fönsterputsare (bland annat, han var mångsysslare) och hans standard var såklart skyhög. Varje gång han såg mina fönster kom det en kommentar om hur de skulle bli bättre putsade. Det blev en jobbig stress och press.
Några timmar senare.
Försöka kommunicera med vänner, styra upp träffar och roliga saker. Försöka pyssla om de som är låga och mår dåligt på distans, se till att visa att jag verkligen vill hjälpa så gott jag kan. Har glömt bort mitt te och gör nytt. Funderar på om jag orkar träffa vänner den här veckan, viljan och tiden finns men jag vet inte om jag har energin. Får ångest för att jag ens tänker på att inte träffa folk eftersom jag hatar ensamheten. Det är en ond cirkel det där. Att inte vilja vara ensam men inte orka socialisera. Det är svårt. Kommer att tänka på stallet och att jag saknar hästarna jättemycket, speciellt Grimur. Men jag orkar inte med mobbning och allt drama där. Plus att stallchefen höjt avgiften till 900:-/månad. Jag hade svårt med 750. 900 är omöjligt. Tittar på bilder på Grimur från i sommar och blir jätteledsen. Jag har ridit sen jag var fem år, ska jag sluta nu? Fan.
Kollar kalendern och planerar morgondagens möten med samtalsfysioterapeut och den nya dietisten. Blir nervös eftersom jag inte vet om nya dietisten är på samma linje som min gamla. Vet inte vad jag ska säga om han undrar varför jag behöver hans hjälp. Jag vet bara att jag behöver hjälp men kan inte sätta ord på det. Undrar om jag borde åka in till stan efter mötena och gå en mil. Gör jag det inte imorgon kommer jag kanske inte hinna göra det den här veckan. Stress. Dricker kallt, för starkt te eftersom jag glömt bort det igen. Kör några övningar med gummibandet eftersom mina axlar är spända igen.
Klockan blir typ 22-23 och jag börjar ta mig i säng. Förhoppningsvis hjälper sömntabletten så jag i alla fall får sova 4-5h. Känner mig ensammast i världen även fast jag vet att jag har folk som tycker om mig. Saknar katterna som fan. Kramar kamelen Frans och gråter tills jag somnar.
Typ.
Blir mörbultad å det grövsta då min axel och nacke fortfarande är paj sen i juni. Grubbla över varför jag fått ett fjärde diskbråck och varför just det ska vara det värsta. Får ofta stickningar och domningar i armar och händer. Dåliga dagar kan jag inte hålla i saker då fingrarna är för svaga. Kiropraktorn är snäll men det gör sjukt ont och jag känner mig alltid så förtvivlad när jag går därifrån. Jag vill ju bara att min axel ska sluta göra ont.
Gå hem och äta lunch.
Fryser och känner mig ynklig. Inser att jag inte orkar laga mat så det blir en macka. Egentligen ska jag inte äta så mycket gluten eftersom jag har IBS men glutenfritt bröd smakar verkligen inte gott och jag har inte råd att äta en hel burk med keso varje gång jag borde äta mellanmål. Precis så fattig är jag med min sjukersättning. Jag kan inte äta det jag vill eller behöver äta. Det är ännu en sak som triggar igång mina jobbiga, destruktiva tankar kring mat. Det är för dyrt.
Åka kommunalt en timme till ett vårdmöte på Huddinge sjukhus.
Idag var det ett bedömningssamtal för att se om jag ska vara med på en "sömnskola". Det tog 45 minuter att svara på alla frågor om hur mitt liv ser ut och spekulera om varför jag sover dåligt. Mentalt trasig. Jag har sovit uselt i ca 20 år, känner mig rätt uppgiven med att en "sömnskola" skulle kunna lära mig något jag inte redan vet och som inte funkar ändå.
Jag har sk "god sömnhygien" och följer i princip alla råd som ska ge bättre sömn. Jag har tyngdtäcke, jag motionerar, jag försöker äta ordentligt men inte för sent (eller för tidigt så jag lägger mig hungrig), det är svalt och mörkt i sovrummet, jag har bara sängen och byrå där inne och det enda jag gör där är sova och ha sex, jag ska få en bettskena eftersom jag pressar tänderna, jag är den där enstaka procenten av befolkningen som inte känner av effekten av koffein. Alls. Så det spelar ingen roll när på dagen jag dricker kaffe eller te egentligen. Jag dricker kaffe och te för att det är gott men jag känner mig aldrig piggare av det. Det är likadant med energidryck, den gör ingenting för mig. Jag har testat alla råd jag fått genom åren men är sjukt less på att få höra dem av folk som menar väl. Tro mig, jag har haft det såhär i 20 år och har hunnit gå igenom allt och mer därtill. När inte ens melatonin i högre doser och sömnmediciner hjälper så är det nog rätt kört. Men visst, jag kan gå en sömnskola så blir det i alla fall antecknat i min journal och ingen kan komma och säga att jag inte utnyttjat de resurser som erbjuds.
Har 20 minuter på mig att ta mig till fysioterapin som ligger vid pendeltåget i Flemingsberg. Det är ok väder så jag bestämmer mig för att gå för att kunna rensa huvudet lite. Hinner fram med fem minuters marginal.
Byta om och köra ett 45 minuters-pass i gymmet samtidigt som jag ska berätta om hur jag mår både psykiskt och fysiskt. Inse att jag fortfarande är snuvig och kroppen känns inte helt ok. Vill mest gråta och skrika ut min frustration över smärtan i axeln och nacken men klarar av att hålla det inom mig. Får beröm av fysioterapeuten för att det syns att jag kämpar på ändå. Längtar hem så jag får ta citodon och paraflex.
Åka kommunalt en timme hem.
Krascha i soffan. Ta nästa omgång smärtstillande, starkare medicin den här gången. Bli yr och illamående. Köra igång en tvättmaskin, laga mat, äta, diska, tvätta mer, duscha och göra te. Ta hand om tvätt. Ha dåligt samvete över att jag fortfarande inte putsat fönstren och inser igen att jag måste göra det innan det kommer hit folk om knappt två veckor. Skäms. Ångest. Inser att en del av motståndet kring fönsterputsning är för att jag bodde i ett hus där hyresvärden jobbade som fönsterputsare (bland annat, han var mångsysslare) och hans standard var såklart skyhög. Varje gång han såg mina fönster kom det en kommentar om hur de skulle bli bättre putsade. Det blev en jobbig stress och press.
Några timmar senare.
Försöka kommunicera med vänner, styra upp träffar och roliga saker. Försöka pyssla om de som är låga och mår dåligt på distans, se till att visa att jag verkligen vill hjälpa så gott jag kan. Har glömt bort mitt te och gör nytt. Funderar på om jag orkar träffa vänner den här veckan, viljan och tiden finns men jag vet inte om jag har energin. Får ångest för att jag ens tänker på att inte träffa folk eftersom jag hatar ensamheten. Det är en ond cirkel det där. Att inte vilja vara ensam men inte orka socialisera. Det är svårt. Kommer att tänka på stallet och att jag saknar hästarna jättemycket, speciellt Grimur. Men jag orkar inte med mobbning och allt drama där. Plus att stallchefen höjt avgiften till 900:-/månad. Jag hade svårt med 750. 900 är omöjligt. Tittar på bilder på Grimur från i sommar och blir jätteledsen. Jag har ridit sen jag var fem år, ska jag sluta nu? Fan.
Kollar kalendern och planerar morgondagens möten med samtalsfysioterapeut och den nya dietisten. Blir nervös eftersom jag inte vet om nya dietisten är på samma linje som min gamla. Vet inte vad jag ska säga om han undrar varför jag behöver hans hjälp. Jag vet bara att jag behöver hjälp men kan inte sätta ord på det. Undrar om jag borde åka in till stan efter mötena och gå en mil. Gör jag det inte imorgon kommer jag kanske inte hinna göra det den här veckan. Stress. Dricker kallt, för starkt te eftersom jag glömt bort det igen. Kör några övningar med gummibandet eftersom mina axlar är spända igen.
Klockan blir typ 22-23 och jag börjar ta mig i säng. Förhoppningsvis hjälper sömntabletten så jag i alla fall får sova 4-5h. Känner mig ensammast i världen även fast jag vet att jag har folk som tycker om mig. Saknar katterna som fan. Kramar kamelen Frans och gråter tills jag somnar.
Typ.
