Det här är ingen generell slags årskrönika utan mer en påminnelse om att jag gjort många roliga saker och fått vara med om saker jag aldrig trodde jag skulle få möjlighet att göra trots att jag är en fattig sjukpensionär som är multisjuk och ofta "bor" på olika sjukhus och motsvarande vårdinrättningar. Det är nämligen väldigt lätt att glömma bort de bra sakerna när kropp och psyke strejkar och så tror jag att mitt liv bara är skit och jag hamnar i det svarta hålet där jag mest av allt bara vill dö. Jag fattade det här redan under hösten 2018 när jag gick igen den svåraste separationen någonsin och min sista katt gick vidare över regnbågsbron. Jag insåg att jag måste komma på ett sätt att påminna mig själv om de bra sakerna. Så när jag väl lyckades flytta till min första egna lägenhet jag haft på många, många år började jag sätta upp små minnessaker på kylskåpet. Det är urklippta bitar från presentpapper, vykort, teckningar, klistermärken, armband från festivaler, en tygbit från tyget av en klänning jag äntligen sydde, ett fint kort brev från en ny bekant, gåvobevis mm. Jag har tänkt skaffa en fin liten låda att lägga ner allting i och lägga i torkade blommor mm och märka den med "Minnen 2019" och sen börja om med nya minnen från det nya året.
Jag har under året som gått varit väldigt sjuk, igen, det är lite så min jävla kropp jobbar. Men vem kan klandra den egentligen? Den är 40 år och har gått igenom saker som de flesta människor inte ens kommer i närheten av under hela sin livslängd. Jag tycker ändå att kroppen håller ihop förvånansvärt bra och den tar mig på nya äventyr och upplevelser under de dagar det går och andra dagar får det bli vegetering i soffan med te och Netflix. Jag håller på att börja acceptera det lite försiktigt. Jag blir fortfarande arg och uppgiven de dagar när jag inte kommer iväg på planerade saker jag sett fram emot en längre tid och jag blir väldigt ledsen när jag måste ställa in dejter och träffar med vänner för att jag bara inte orkar. Jag hamnar i svarta hålet med ojämna mellanrum och det har varit några dagar de här året som jag faktiskt planerat hur jag på bästa sätt ska kunna lämna allt och gå över regnbågsbron själv och träffa katterna igen. Jag fattar att det är jobbigt att läsa om, och det är okej att ni känner så, jag vill bara inte dölja skiten längre. Oavsett om smärtan är fysisk eller psykisk så blir det ibland lite för mycket och de dagarna vill jag inte mer. Men på något magiskt sätt har jag tagit mig ur det också och sitter nu i ett nytt år och gör nya planer för roliga saker. Folk säger ibland att jag är en jävla kämpe och krigare och de undrar var jag får min styrka ifrån. Jag vet faktiskt inte. För när jag är i det svarta hålet finns inget hopp, inga positiva känslor, och trots att jag vet att jag har folk runt omkring mig som älskar mig så betyder det ingenting just där och då. De gånger det är som allra värst har jag självskadat bara för att känna någonting, vad som helst, mer än klumpen i bröstet som bara vill dra ner mig ännu djupare i svarta hålet. Att skära mig själv är inget jag är stolt över, det är precis tvärtom väldigt skamfyllt. Men det hjälper mig i stunden när det inte finns något annat att ta till. Det är den krassa verkligheten. Men det går inte en dag utan att jag skäms över mina ärr och jag ser dem som både ett nederlag och ett sätt att bara överleva. Det är vad det är. Det positiva med mina ärr är att jag ibland ser andra tigrar när jag är ute och ibland är jag modig och går fram till dem, visar mina ränder och frågar om de vill ha en kram. Majoriteten skiner upp och vill gärna ha kramar. Vi småpratar en stund eller så är vi bara tysta och tar varandras hand i något slags samförstånd. Jag tror att vi tigrar kan hålla ihop och förstå varandra på ett sätt som ickerandiga aldrig kommer begripa...
Så, mitt år som har gått har varit både upp och ner. Wall of text incoming. Feel free to stop reading now.
2019 inleddes med ett udda nyårsfirande på ett hotell i Solna med en av killarna jag träffat ett tag. Då hade vi firat jul hos hans familj under några dagar. Vi mellanlandade hemma i stan och sen bokade vi spontant ett hotell för att komma bort från folk och hysterin kring nyår. Det var mysigt på sitt sätt men också oerhört jobbigt då han inte mådde så bra i sin nya utbrändhet. Vi skulle ha varit där några dagar tillsammans men jag åkte hem tidigare så han fick stanna kvar ensam. Det blev lite knackigt mellan oss tiden efter det. Jag hade svårt att hitta tillbaka till känslorna vi delat under ett tag. Jag tror inte att vi någonsin kommer hitta tillbaka till det vi hade förut innan nyår, men det kanske kan bli något annat, något nytt, något vi skapar utifrån de personer vi är idag ett år senare. Vi har haft kontakt under året men inte setts så mycket.
Resten av januari bestod mycket av att spela Pókemon go med min vän H. Jag var på en rolig invigningsfest av en ekologisk frisörsalong på söder. Vi hade fågelräknarhelg ute på Brevik, det har blivit en tradition nu. Vi räknar fåglar (läs mer här: https://birdlife.se/evenemang/vinterfaglar/ ) mamma gör kroppkakor och vi beställer fröer inför vårens start på trädgårdssäsongen.
Det var en hel del stress kring lägenheten i Stuvsta. Den skulle ju säljas och eftersom det var jag som bodde där var det jag som fick visningsstäda den inför varje visning och sen inte vara hemma de dagarna. Det var rätt hemskt och en jävligt jobbig tid. Och stressigt eftersom jag inte kunde börja packa ihop något inför flytten. Det skulle ju fotas mm inför annonserna som skulle ut osv. Exet kom hem med ojämna mellanrum och det var alltid känslor som rördes upp så fort han gjorde det. Jag var rätt trasig.
I februari gick äntligen flytten till min nya lägenhet. Datumet blev uppskjutet tre gånger men på alla hjärtans dag var det äntligen dags. Det var såklart mycket ångest och sorgsna känslor kring det hela också. Vilket folk i min omgivning verkade ha svårt att förstå. De fokuserade bara på hur bra det var att jag kom ifrån mitt ex och den lägenheten, vilket det såklart var, men jag var ju ledsen över separationen och hela lägenheten var ju full av drömmar som gått i kras. Det missade folk. Jag var så sjukt ledsen över att han hittat en ny och gjorde allt med henne, allt det som vi pratat om att göra under våra fem år tillsammans. Det gjorde sjukt ont att se hur mina drömmar blev hennes. Och min nya lägenhet var så tom i början. Jag hade ju nästan ingenting eftersom jag slängt så mycket när jag flyttade ihop med honom. Det han ska ha oerhört mycket cred för är att han stod fast vid sitt ord och faktiskt gav mig pengar till att köpa möbler för och att ta in en flyttfirma. Jag fick inte så mycket som det först var sagt men han kunde lika gärna ha struntat helt i det och det blev pengar jag inte hade räknat med och det räckte till i princip allt nödvändigt. Mina föräldrar och HM var här mycket och hjälpte mig att få ordning på lägenheten. Efter bara en vecka var alla kartonger uppackade och efter dryga tre veckor var allting faktiskt på plats. Jag har ju flyttat 23 gånger nu och har vanan inne kan man väl säga...
Det var även i februari som jag fick en gratisplats på yogan i stan, jag blev bjuden på bio och fin restaurang av min bäste vän, jag var på hemmafest och jag gick på några rave. När stallchefen ramlade och bröt revben och foten klev jag och HM in och tog hand om stallet så vi var där nästan varje dag och både jobbade och red mycket. Det var både påfrestande, stressigt och tungt men samtidigt kul och ett bra sätt att få rida mycket på.
Mars dök upp och jag började försiktigt dejta igen. Jag visste ju knappt hur man gjorde efter alla år i en fast relation, men helt ärligt, vet någon någonsin hur man "gör" när man dejtar? Jag blev inbjuden till att börja jobba lite i entrén till de fester föreningen jag är med i ordnar. Jag hade verkligen saknat att gå på de festerna men ville inte gå på dem som singel eftersom det kändes sorgligt. Att då få jobba och känna ett sammanhang kändes jättebra. Sjukt nervöst, men väldigt bra. Jag med min dyskalkyli skulle sitta och kolla leg och stämma av mot biljettlistor. Men det gick över förväntan bra och jag var ju inte ensam. Det var sjukt roligt och folk verkade uppskatta min insats. Det var även under mars månad som jag insåg att bågskytteklubben jag kollat upp faktiskt hade sina lokaler i direkt anslutning till mitt hus. Det var så sjukt att inse att nybygget delade källargångar med idrottshallen. Så jag blev medlem och tog upp bågskyttet igen. Så himla roligt att få komma igång igen! Och den klubben är så bra, mycket mer inkluderande än min tidigare klubb och det är väldigt många andra långbågeskyttar i klubben och flera av dem åker till medeltidsveckan varje går. Bra klubb och mycket bättre lokaler än förra klubben. Det kändes som en bra investering att gå med där.
April dök upp och det var då jag fick börja i fysioterapin. Föga anade jag att det skulle komma att förändra mitt liv drastiskt. Efter allt min kropp gått igenom och efter alla operationer var jag helt inställd på att jag aldrig mer skulle kunna, eller ens få, lyfta tyngre än 1kg någonsin igen. Läkare och kirurger hade sagt att saker kunde gå sönder inuti efter operationer och att det här är mitt liv nu. Från att ha varit väldigt aktiv fysiskt till att vara ömtålig som en porslinsfigur har inte varit ett liv som passat mig. Men nu fick jag träffa en fysioterapeut som är specialiserad på kvinnokroppen och är väldigt insatt i just den typ av operationer jag gått igenom. Hon var oerhört pepp, positiv och bara "nejdå det där är dumheter! Det här ska vi fixa men det kommer ta lite tid och tålamod". Så jag började i rehabiliteringsgymmet de har i Flemingsberg. Jag fick cykla fem minuter utan motstånd, prova maskiner som jobbar med lufttryck och sen öka det sakta, sakta över tiden. Jag grät av smärta och lättnad varje gång jag kom dit och då körde jag bara 15 minuterspass varje gång. Men för mig var det oerhört stort att klara av det.
Det blev påskfirande hos familjen, en utflykt till slottet med fina D, bio med min bror (det var stort, vi som aldrig gör något tillsammans!) och jag gick på "Körsbärsblommans dag" i Kungsträdgården med H. Det absolut största var ändå att få gå på en spelning med Disturbed tillsammans med min fina vän E. Jag kan fortfarande inte fatta att jag fick tag på två biljetter och att hon ville följa med. Helt overkligt. Jag har inte varit på så många spelningar eller konserter under mina år, det har bara inte blivit av och är egentligen alldeles för dyrt. Den kvällen blev episkt bra. Så minnesvärd. Så mycket glädje och lycka. Det var även väldigt starkt när bandet fokuserade en del av spelningen på psykisk ohälsa. Sångaren höll ett kortare tal om de som gått vidare för tidigt och bad alla i publiken att räcka upp en hand om man själv hade psykisk ohälsa. Vi stod där med uppsträckta händer och han sa "look around you, my brothers and sisters, you are not alone" och jag tror inte att ett öga var torrt under den stunden. Det var oerhört starkt.
Jag fattade att mina promenader började utvecklas mer och mer till powerwalks och jag insåg hur bra det var för att hantera min ångest som anföll då och då. Jag fick ett par suveräna skor av min mamma och började gå typ två mil i veckan.
Maj inleddes med ännu en osannolik händelse. Nämligen en spelning med Swedish House Mafia tillsammans med min bäste vän. Vilket ös! Jag har velat gå på deras spelningar i många år men de hann lägga ner gruppen innan det hände. Nu fick vi tag på biljetter när de körde en återförening och det var bara total dansglädje. Sjukt bra kväll!
Jag gick på trädgårdsmässan vid Steninge slott med mina föräldrar. Det var riktigt fint och mysigt.
Jag fick chansen att ha exets dotter här en eftermiddag. Det var riktigt bra. Vi kunde prata om allt som hänt under den sista tiden vi hade tillsammans, hon är ju sju år nu och förstår mer. Vi grät en skvätt och kramades mycket. Vi bakade, pysslade ihop kristaller på trådar som hon fick i födelsedagspresent, spelade dataspel och åt på McDonalds innan exet kom och hämtade henne. Vi pratade mycket om vad vi skulle göra nästa gång vi sågs. (Föga anade jag då att vi inte skulle få ses mer pga exets nya tjej, så jävla dumt och ledsamt). Det var en bra dag i alla fall.
Jag jobbade på nästa fest föreningen hade och kände den där fina samhörigheten igen. Insåg att det här var något jag ville fortsätta med om jag fick. Stallägaren började kunna ta över stallet igen så det blev mindre jobb där och jag återgick till att rida bästa Grimur en gång i veckan. Vänskapen med HM utvecklades men jag var rätt osäker på om den verkligen gick åt rätt håll. Det var så mycket knäppt som hände hela tiden och hon var inte alltid så himla snäll.
Juni kom och jag flydde stan under helgen jag skulle fylla 40. Jag tänkte fan inte vara hemma och bli pinsamt överraskningsfirad över en ålder jag hatar och inte identifierar mig alls med. Jag och L åkte till SEF i Dragon Gate utanför Älvkarleby. Ni som har mig som vän på FB kan titta i mitt fotoalbum därifrån och där har jag skrivit mycket om den helgen. Ni andra får gärna fråga eller lägga till mig som vän där om ni är nyfikna. SEF är Scandinavian Electronic Festival och det var första gången det anordnades. Det blev så pass lyckat att det kommer komma tillbaka under sommaren 2020. Jag längtar så sjukt mycket efter det!
Jag skadade axeln under ett lite för långt bågskyttepass och föga anade jag att det skulle bli så allvarligt som det faktiskt blev. I samma veva påverkades jag som vanligt av värmen och min kropp hittade på nya dumheter som yrsel och ett galet lågt blodtryck. Jag svimmade mycket och vågade inte gå utanför lägenheten nästan alls under flera veckor. Det var en stor sorg och det skapade mycket ångest. Jag tog mig iväg ibland ändå eftersom jag insåg att yrseln faktiskt inte blev sämre av att jag gjorde saker men jag var väldigt noga med att informera de jag umgicks med om hur de skulle hantera mig när jag svimmade. Det gick på det stora hela bra ändå.
Jag tog mig iväg på Stockholm Hippiemarket och förundrades än en gång över hur lycklig min inre hippie blir över såna tillställningar och att jag borde göra liknande saker oftare. Det blev även några fler rave och jag och D firade midsommar i det coola mansionet jag varit i så många gånger. Det var en mysig tillställning om än inte så mycket utlevnad som det pratats om. Det var faktiskt enda gången jag badade under hela den sommaren, men det visste jag ju inte då förstås. Det blev en tur till Ågesta naturistbad också och det var mysigt men den dagen var riktigt illa med yrseln och illamående så det var inte optimalt. Jag tappade min sjal och åkte hela vägen hem innan jag upptäckte det. Jag tycker väldigt mycket om den sjalen och det var en present från mamma så jag åkte tillbaka och hämtade den. 4 mil extra bilresa. Jag grämer mig fortfarande över det ibland, speciellt eftersom jag faktiskt såg att den hängde över en buske när vi gick därifrån och tänkte att det var lustigt att den var så lik min sjal... Ibland blir jag så trött på mig själv.
Juni var även den månad jag fick svar efter utredningen om ADHD/Asperger. Det visade sig att jag faktiskt har Asperger. Så nu ska jag få gå utbildningar, föreläsningar och träffa kurator som kan informera om LSS och vilka rättigheter jag har eftersom jag har autism. Det är intressant och sorgligt samtidigt. Sorgligt eftersom jag hade kunnat få hjälp så mycket tidigare om jag fått göra utredningen som jag tjatat om i mer än 15 år... Men nu är det som det är. Jag får ta nya tag härifrån.
I juli åkte jag spontant på Stallarholmens vikingamarknad med fina D och det visade sig bli startskottet för att jag skulle vilja ta upp vikingatid igen. Härlig känsla att vilja komma tillbaka till det livet, jag har verkligen saknat den passionen. Prideveckan kom och gick väldigt snabbt sådär som den alltid gör. Mycket var annorlunda för oss volontärer det här året och jag är inte imponerad över hur en del sköttes. Andra år har det mest varit glädje men i år var det lite rörigt och komplicerat på tråkiga sätt. Det har dock inte gjort att jag inte vill fortsätta och jag ser såklart fram emot nästa Pride ändå. Jag och D bokade spontant båtbiljetter till medeltidsveckan så fort jag fick erbjudandet från bästa C att bo hos dem i deras lägenhet till ett bra pris. De råkade ha två sängplatser över. Det var så oerhört fint gjort av dem! Så mycket kärlek! Jag paniksydde två klänningar till mig själv och en tunika till D (hans byxor fixades av en tjejkompis till honom).
Direkt efter Prideveckan gick vi in i augusti och åkte till medeltidsveckan. Det var både fantastiskt och hjärtskärande på samma gång. Mycket nostalgi som inte alltid var bra eftersom jag saknar gamla gänget och allt knasigt vi gjorde. Och D drog iväg på sina egna äventyr och det ledde till missförstånd och sårade känslor. Första kvällen gick jag på Visbys gator och grät och var så ledsen att jag inte ens visste vart jag var. Hittade efter mycket om och men C och G och vi tog oss till lägenheten där jag fick gråta ut, prata av mig och landa. Resten av tiden på Gotland hängde jag med det gänget istället, träffade några gamla vänner och fick det fint ändå. Jag och D samsades utan att prata igenom något och hade en fin kväll med eldshow. Vi var inte där så många dagar eftersom han skulle hem och jobba och jag hade ett viktigt möte inom rehabiliteringen i samband med min Asperger men det var en bra tid ändå. Jag sov hos honom när vi kom till fastlandet och sen var vi tillbaka i vardagen igen.
Jag var med om en väldigt stor sak i augusti. Nämligen en fotosession med min nya vän AL. Att vara med på foto har alltid varit väldigt jobbigt och jag hatar min kropp och mitt ansikte men uppenbarligen såg han något hos mig som var värt att fånga på bild så vi körde. Det blev en heldag och jag var helt slut efteråt. Jag insåg att det jag sett på t ex "Americas next top model" faktiskt är på riktigt och vilket jobb fotomodellerna gör. Det är inte bara att stå och posa lite och så blir det automatiskt snygga bilder. Det var väldigt lärorikt och riktigt skoj när jag väl lyckades släppa den värsta nervositeten. Det finns fina foton i ett album på FB om ni vill se.
I september bröt jag kontakten helt med HM efter att hon betett sig så jävla dumt. Folk i min närhet hade sagt att jag borde göra det under hela sommaren men jag är så envis jämt och ger inte upp på folk i första taget. Men nu fick till och med jag nog. Det blev ett stormigt och högljutt avslut i stallet där jag till sist var tvungen att säga rakt ut att "Det räcker nu. Jag vill inte prata mer med dig. Jag vill inte höra mer. Jag har fått nog av allt drama och jag orkar inte mer nu. Det räcker." Hon fortsatte skrika och spotta men jag sa igen att jag inte tänkte lyssna mer. Jag gjorde i ordning Grimur och red iväg och när jag kom tillbaka hade hon åkt. Den kvällen spammade hon mina inkorgar på FB, DS och hon smsade, ringde och skrev på messenger så mycket att jag till sist var tvungen att bara blocka henne överallt. Det var ohållbart. Det kändes sjukt sorgligt men samtidigt skönt. Ett tag efteråt insåg jag att en stor del av min ångest släppte och att den berott på henne. Jag borde ha brutit för länge sen men det gick inte. Hon är sneaky på det sättet. Det här tog glädjen i stallet ifrån mig så jag tog en paus därifrån ett tag. Jag anade inte att det skulle bli flera månader då...
Jag började hos kiropraktorn för min axel, jag testade Aquayoga, jag lämnade in bilen på verkstan efter en parkeringsskada som hände i juni och fick äntligen igenom alla papper hos försäkringsbolaget. Jag var på brorsdotterns fotbollsmatch med föräldrarna. Jag gick på Stockholms största strejk någonsin, klimatstrejken, tillsammans med H och kände än en gång hur viktigt det är att fortsätta slåss mot idioterna som förnekar klimatförändringarna. Jag jobbade i entrén på ännu en fest och nu var det jag som var veteranen och fick hjälpa en tjej som skulle göra det för första gången. Det var väldigt fint. Bra fest blev det också!
I oktober gick jag på föreläsning om autism tillsammans med mina föräldrar. Det var bra och vi fick några aha-upplevelser ibland. Alla föreläsare var inte bra men på det stora hela var det en vettig serie under de veckorna. Plus att det var himla fint att mina föräldrar visade sitt engagemang och intresse. Det var kanske den största behållningen av allt. Familjekärlek.
Jag var med om en till fotosession med AL. Den här gången körde vi vikingatema vid Gåseborg,nej, inte som i Kalle Anka utan det här: En fornborg
Det var väldigt spännande och roligt att få mina nya och gamla vikingakläder på bild plus min trumma och jag som bågskytt. Det jag inte visste då var att trumman invigdes och helgades på exakt samma plats för 22 år sedan. Det fick jag veta när jag skickade en av de bilderna till trummans förra ägare. Det är himla häftigt att det kunde slumpa sig på det sättet. Bilder finns i ett album på FB.
Jag lyckades även hålla i ett slags födelsedagsinflyttningsöppethus hemma. Jag hade skjutit på det så länge eftersom det egentligen är sjukt jobbigt för mig att ha såna grejer. Men när jag gjorde det till ett öppet hus kunde folk komma och gå som de ville och det blev aldrig fler än kanske åtta personer som mest åt gången. Det var fint. Fick några fina presenter, blommor och mamma hade bakat massor med bullar och kakor. Det som berörde mig mest var att en del av mina vänner som har sitt mående med ångest, social fobi, utbrändhet mm ändå tog sig hit en timme. För min skull. Jag var så full av kärlek till dem för deras mod och styrka. Det är något jag aldrig kommer glömma. Jag hade hoppats på att D skulle sova över men han drog till en fest. Vi bestämde att vi skulle ses någon annan dag snart igen. Min bäste vän L bjöd på pizza och han var den som stannade kvar långt efter att alla andra hade gått.
Jag jobbade i entrén igen på nästa fest och kände mig varm i kläderna. Sjukt kul! Mer sånt här! Jag lyckades våga prata mer med en kille jag spanat på i smyg under året och vi bytte nummer och bestämde att vi skulle ses utanför festerna.
Så i november sågs vi hemma hos honom. Det var himla fint. Han var precis som jag trodde att han skulle vara och lite till. De timmarna gick väldigt fort och vi glömde bort att både fika och äta något fast det var det som var ursprungsplanen. Vi kom att börja ses igen framöver, lite oregelbundet. Han är himla fin.
Jag gick på julmarknad ute vid slottet med D och vi hann med en visning av slottet också. Jag hade hoppats på lite mer efteråt, typ käka något tillsammans, men han drog iväg och skulle träffa någon innan han skulle vidare på fest.
Jag blev bjuden på dejt med teprovning på Chaikhana i gamla stan med M. Det var så himla mysigt! Vi hann prata om så mycket som vi inte hunnit med annars trots att vi ändå setts ganska mycket under sommaren som gått.
En tjej, E, jag knappt träffat i stallet förut hörde av sig och vi började skrivas nästan varje dag. Vi har mycket gemensamt och vi blev bra vänner på kort tid. Hon ville verkligen ha mig tillbaka i stallet så hon ville bjuda på en ridtur nu när hon fick bra lön från jobbet. Det var SÅ kul att komma tillbaka och ägaren var så glad över att se mig att jag fick flera kramar, vilket är ovanligt för att vara henne. När vi red ut i skogen kände jag en inre frid jag inte känt på många månader. E hade verkligen rätt, det var ju det här jag saknat och behöver ha i mitt liv. Efter ridturen pratade jag med ägaren och vi gjorde en deal om att jag kan rida en gång i månaden eftersom jag inte har råd med mer och att det dessutom då kanske inte skulle bli samma press och stress kring allt med stallet. Det kändes så himla fint. Ett par veckor senare såldes hästen som HM red och hon slutade självmant hänga i stallet. Det gjorde att jag verkligen kunde slappna av och känna glädje och sinnesro igen.
D´s far var med om en olycka och hamnade på sjukhus men efter några dagars kamp gav hans kropp upp och han gick vidare. Det var en jobbig tid för alla inblandade såklart. Jag klev in och försökte ta hand om D så mycket som jag kunde. Fixade i hans lägenhet, handlade, tröstade, sov där och försökte vara ett bra stöd så gott det gick. Av flera anledningar som är privata så blev det tydligen för mycket och vi krockade i kommunikationen. Sårade känslor hände och jag drog mig tillbaka rätt ordentligt.
Mina brorsbarn fyllde 18 och vi hade middag hos föräldrarna på Brevik. Det var himla mysigt bortsett från en incident med min bror men det kan vi lämna därhän. Båda barnen, eh, de unga vuxna, blev glada över sina presenter och vi hade så mycket tårta att det räckte och blev över i några dagar.
SEF körde en vinterversion i Fryshuset och det var ett jättebra rave. Som jag såklart gick på med L. Riktigt bra natt! Det var en sån där natt som jag inte ville skulle ta slut. Jag hade lyckats fixa nya kläder också och de blev så himla lyckade!
Jag fick spontant en biljett till Stockholm International Horseshow av min vän C. Eller tja, det var 2 för 1 så vi delade på en biljett. Himla bra deal och sjuuuukt bra platser! Det var en bra kväll om än ett konstigt och lite olustigt avslut. Det är också lite privat men det gick bra till sist ändå.
December inleddes med Stockholm Hippiemarkets julmarknad. I ösregn. Det var rätt folktomt och vi blev himla blöta, jag, M, hans flicka och L. Fikat i cafét i växthuset var ändå höjdpunkten. Jag och L drog till söder på kvällen och hamnade på Crazy horse av alla ställen där vi åt middag och hade skojiga samtal tills det blev sent.
Sen kom min helg där jag bara sov tre timmar och den hittar ni i ett annat blogginlägg.
Ett tag senare fick jag både halsfluss och urinvägsinfektion på samma dag och var rätt däckad i mer än en vecka trots antibiotika.
Fysioterapin avslutades efter nästan ett års träning. Vi gick igenom lite siffror och pratade om min utveckling. Det var rätt intressant faktiskt. För i mitt huvud är jag fortfarande galet klen och klarar typ ingenting men när jag fick papper på det hela såg jag ju att från den där första kvartens träning är jag nu uppe i två timmars gymmande där jag cyklar, kör roddmaskin, jobbar med kettlebells, tar 60kg i benpress och kör de vanliga "riktiga" maskinerna i det vanliga gymmet. Det är sånt som är viktigt att jag fattar. Jag har gjort enorma framsteg. Nu är det tänkt att jag ska skaffa ett vanligt gymkort på ett vanligt gym. Det känns sjukt läskigt och stort men samtidigt väldigt bra.
Vi hade julgodismys och klädde granen hos familjen några dagar innan jul.
Julafton inleddes med traditionell julritt. Jag har lagt upp fina bilder på FB. E hade ramlat av hästen två veckor innan och krossat sin axel men hon red ändå. Vad är det för fel på oss hästmänniskor?! Vi rider alltid om vi så är ingipsade i hela kroppen. Vi är knäppa. Sen var jag hos familjen och alla utom brorsonen var där (han firade med mammans familj) och det var himla mysigt. Jag var där till typ midnatt.
Jag jobbade sista festen i föreningen. Det var julfest med medeltida julmiddag och sen efterfest. Det blev en riktigt bra kväll. Både M och S var där och bjöd på sitt underbara sällskap. D dök upp lite senare och vi myste runt och hittade på hyss. Jag valde att trycka känslor och tankar på paus den kvällen och bara vara glad och julig. Jag hade lyckats sy en helt ny outfit kvällen till ära och fick en del komplimanger över den. Det var fint. Den är dock en prototyp, jag ska göra en likadan fast lite ordentligare, t ex med en hel dragkedja :-p
Nyår blev spontant en stalldag eftersom jag vet att ägaren har mycket att stå i då med tanke på att hästarna ska in tidigare pga smällare. Det är typiskt dåligt med rädda hästar som spränger staket och flyr ut på byn och bilvägar... Vi red i två timmar och satte upp filtar framför dörrar och fönster medan ägaren mockade och fixade foder. Det var en bra dag. Vad jag inte hade räknat med det här nyåret var att jag inte skulle bli inbjuden till någonting överhuvudtaget mer än en middag i Strängnäs men den skulle jag inte hinna med pga stallet. Jag tänkte hela tiden att det inte var hela världen, att jag ändå skulle vara trött efter stallet och inte bry mig så mycket. Men ju längre eftermiddagen och kvällen gick desto ledsnare blev jag och till sist var jag tillbaka i det jävla svarta hålet igen. Jag som lyckats hålla mig borta från det under så lång tid :( Men när jag yttrade det för M och S som var i Strängnäs slutade det med att de åkte hela vägen därifrån, handlade tulpaner, snacks, pommac och brownies och dök upp hemma hos mig strax innan tolvslaget. Det är kärlek det! Mitt år kunde inte ha slutat bättre faktiskt. Jag fick pussar vid tolvslaget och kramar medan vi tittade på fyrverkerier som grannarna fyrade av. Jag kom i säng runt 02 när de hade åkt hem till sitt. Det var så himla mysigt!
Det nya året inleddes med en nästan-lunginflammation och efter ett läkarbesök idag kom jag hem med en drös nya mediciner och order om total vila. Min syresättning låg på 73% och det är typiskt dåligt. Folk har blivit inlagda med respirator när de låg på 78% så jag borde kanske ha åkt till akuten egentligen. Läkaren var inte helt imponerad över min ojämna hjärtrytm heller men han verkade nöja sig med medicinerna och ordern om vila så här är jag nu.
Jag är ändå rätt nöjd med 2019 om jag väljer att bortse från mitt mående och min jävla kropp. Jag har dejtat en del, jag har träffat nya vänner, jag har fått gå på konserter, ravefestival, fina restauranger, knäppa fester, härliga fester, priden, medeltidsveckan, bio, mys med familjen, varit på många restauranger med L och spelat en del Pókemon go med H, det har varit väldigt många caféer, jag tränar mycket, går mycket, har börjat sy igen mm... Jag har vågat tillåta mig själv att känna lite kärlek, jag har vågat säga stopp och sätta gränser, jag har vågat bli fotad och jag har vågat bli mer spontan. Jag vet att jag kommer hamna i svarta hålet många gånger om men jag vet också att det finns kärleksfullt glitter och fina människor som tycker om mig precis som jag är utanför det svarta och tar jag mig inte ur det svarta har flera fina sagt att de gärna vill hjälpa mig ur det eller sitta med mig i det när det är som värst. Jag har sån himla tur. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna så fina människor i mitt liv. Tack för att ni är ni och tack för att jag får ha er i mitt liv. Jag älskar er allihop! <3
