Det är en märklig tid vi lever i med Covid-19 och allt. Livet är helt annorlunda nu än vad det var i januari. Jag borde sammanfatta det i ett annat inlägg... Tänk hur världen kan förändras som i ett trollslag bara för att någon kines åt en sjuk fladdermus från en marknad :( Alla festivaler, spelningar, marknader, medeltidsveckan, prideveckan, fester osv är inställda. Jag har inte varit i stan sen i början av februari. Jag har inte träffat min bästa vän sen mitten av februari. Jag har träffat mina föräldrar två gånger sedan pandemin blev ett faktum och då sågs vi på avstånd i slottsparken då jag även fick mina sommardäck jag haft hos dem. Känns overkligt att inte få kramas eller ens vara nära. Min bror har mordhotat mig om jag skulle komma hem till dem och hälsa på. Det är helt sjukt på riktigt. Han är fan inte normal eller frisk i huvudet. Men jag behöver inte gå in på detaljer kring det. Allt är upp och ner. Jag har sedan det här började insett att om jag blir smittad kommer jag förmodligen inte klara mig. Jag kommer vara en av dem som dör eftersom jag är i högriskgrupp då jag är multisjuk. Ett tag skrämde det mig lite med tanke på sjukdomsförloppet och det är oerhört otrevligt att dö på det sättet. Men sen resignerade jag och tänkte att om jag dör så dör jag. Det är som det är. Jag följer Folkhälsoinstitutets riktlinjer, håller mig uppdaterad, är nästan helt isolerad osv. Jag kan inte göra mer. Händer det så händer det och jag var liksom okej med det någonstans. Jag har ju inte velat leva ändå på rätt länge, många år faktiskt. Jag tar inga onödiga risker men bryr mig liksom inte om ni förstår skillnaden?
Men i slutet av januari kom C (inte min vän C som jag tidigare nämnt, honom kommer jag kalla för Q hädanefter) in i mitt liv och plötsligt vill jag nog leva ett tag till ändå. Vi började prata på DS, diskuterade foto och träning och att vi förmodligen skulle ha roligt ihop om vi drog igång något projekt. 24/1, en fredag, kom han hit och käkade middag. Jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det fanns ju en stark attraktion mellan oss, allt annat vore lögn att säga, men vi hade liksom inte planerat att något skulle hända. Vi var ju bara vänner. Men ändå. Jag har aldrig varit bra på att träffa nytt folk. Kvällen gick, vi hade verkligen en riktig myskväll, men en grej hände med min granne (kan skriva mer om det framöver) och mycket energi och tid lades ner på det och klockan blev mycket. Han sov kvar. Och sen åkte han liksom inte hem till sig igen. Vi började leva ihop som om han bodde här. Det var en väldigt märklig och udda situation men inte på något som helst sätt jobbig utan precis tvärtom. Vi tog någon slags crasch course i att lära känna varandra. Jag kände mig så pass trygg med honom att jag sa efter typ en vecka att han är en sån person som skulle kunna få en nyckel till mitt hem och att det är en stor grej eftersom jag sagt att jag ALDRIG MER skulle bo med någon och jag vill aldrig någonsin hamna i ett monogamt förhållande igen. Han sa då att det inte behövdes, vi var ju bara vänner liksom. Min plan från början var att hjälpa honom på fötter då han hade det rätt trassligt på flera plan och att vi kunde ha roligt under tiden. Jag ville få honom att må bättre, bli starkare och uppgraderas till nästa version av sig själv. Han hade nog ingen plan, han tog bara en dag i taget. Det var rätt skönt faktiskt.
Det som inte var skönt var folk runt omkring oss. De undrade vem han var, varför han bodde hos mig, vad min plan var, och alla ifrågasatte allting, speciellt hans ringa ålder och min erfarna ålder... Det var rätt tufft faktiskt. Jag förstår att många gjorde det av omtanke men det var rätt sårande också. Varför får inte jag fatta egna beslut om mitt eget liv i mitt eget hem? Jag och C tog allting väldigt lugnt och en sak i taget, jag stressade inte in i något och vi var på det klara med att båda två var rejält trasiga efter tidigare relationer. Men vi är genuint bra för varandra. Folk tenderar till att bara se det negativa och inte det faktum att han gör mig lycklig...
Tiden gick, han fick en egen nyckel till sist, vi pratade lite om att han kanske skulle flytta hem till sin mamma igen när deras badrum var färdigrenoverat men jag tror att båda två fick lite panik över tanken på att vara ifrån varandra så det har fortfarande inte hänt. Tandborste hände, kläder och skor hände, hans smutstvätt i min tvättkorg hände, jag röjde undan hyllor i garderober och badrumsskåp till hans saker, började handla mat som han ville ha, jag började köra honom till jobbet varje morgon och medan han jobbar tar jag hand om tvätt, disk, gör hans matlådor mm och fixar middag lagom tills han kommer hem från jobbet. Vi började träna ihop och han är som min PT numera. Och med tiden hände även känslor. Jag antar att det är i princip oundvikligt när man börjar leva såhär ihop. Stark attraktion, gemensamma åsikter, värderingar, intressen, humor osv gör sånt med en. Det är fint. Han är fin. Vi pratar om allt och under fyra månader har vi kommit ihop oss två gånger och det var inte ens gräl utan bara känslor som krockade och det gick att reda ut nästan direkt. Jag förstår att folk tycker att det är udda för det är det. Men det funkar. Vi funkar. Han gör mig lycklig. Vi har pratat om vad vi är för varandra och under någon veckas tid gick de samtalen fram och tillbaka lite i taget. Vi kom överens om att vara exklusiva med varandra en tid så jag "tryckte mina andra partners på paus" ett tag. De är såklart inte imponerade men det är mitt val och kan de inte hantera det får det stå för dem. Jag vill satsa på det jag har med C eftersom det känns så bra. Jag har ingen aning om hur det här kommer se ut framöver eller vilken dynamik vi kommer ha i längden. Jag vet att han pratat om att han vill gifta sig, skaffa barn och hund när han fyllt 30 och det kan jag ju inte erbjuda med tanke på att jag varken kan eller vill ha barn och jag är allergisk mot hundar. Så vi har väl en slags tidsbegränsad relation antar jag? Eller om vi öppnar upp för flersamhet igen framöver så kanske jag kan vara en av hans partners ändå? Jag går inte runt och grubblar över det här men det är klart att det ligger i bakhuvudet och gör sig påmint ändå ibland. Men en dag i taget. Just nu känns allting bra och lyckligt. Han gör mig hel. Jag är bättre med honom.
C är den person jag valt att isolera mig med under den här pandemin. Utöver honom ser jag bara folk i matbutiker, på gymmet och i stallet men det är på behörigt avstånd. Jag gymmar så tidigt på morgonen att det är i princip helt tomt där. I stallet är vi typ max tre personer åt gången och vi håller avstånd till varandra. I matbutiker är det värre, folk är dumma i huvudet, men vad ska man göra? Jag är en prepper men jag har inte preppat för två personers isolering under en längre tid så vi behöver fortfarande handla någon gång i veckan. Han jobbar och åker kommunalt hem efter jobbet de flesta dagar även om jag hämtar honom ibland också. Vi gör så gott det går.
Det märkliga i den här situationen är att han lär känna mig när jag är hemma hela tiden. Han vet inte hur mitt liv ser ut i vanliga fall även om jag försökt förklara det för honom. Att jag går på rave nästan varje helg, att jag jobbar på festerna (som jag även blev invald i styrelsen till, hurra för mig!), går ut och äter med L varje vecka, fikar med vänner, är i stan och går på fotopromenader, att jag går på repträffar, utlevnadshäng, åker på vikingatida marknader, medeltidsveckan, middagar med föräldrarna osv. Allt det känns så overkligt nu när jag räknar upp det. Avlägset. Som att det är ett annat liv som bara var en dröm. Men jag måste hoppas på att det kommer bättre tider utan Covid-19. Att det kommer gå att göra sånt här igen. Frågan är hur C kommer hantera den versionen av Sindra? Just nu är ju all min tid hans. Jag anpassar mina tider i stallet efter honom och jag försöker handla mm innan han kommer hem. Det är ju inte som att jag kommer överge honom sen men det kommer bli lite mer pusslande för att få saker att funka smidigt för jag vill ju inte ge upp det sociala när det väl går att ha det igen. Men vi tar en dag i taget så får vi se. Pandemin är här för att stanna ett bra tag till och när man väl får börja göra saker igen kommer det med största sannolikhet fasas in lite i taget. Det ger sig.
Sammanfattningsvis är jag lycklig med C. Ni får tro mig på mina ord när jag säger det. Är det svårt att hantera får ni gärna prata med mig om det men jag kommer inte ändra mig för att ni tycker att det är jobbigt. Att vara med honom är mitt val. Vi tycker genuint mycket om varandra. Stötta oss eller håll era tankar för er själva om ni inte kan säga något snällt. Det är okej. No drama llama osv.
