Hur berättar man för någon om allt man varit med om?

 Hur berättar man egentligen för någon om det liv man levde innan man sågs? Hur förklarar man ärr på sin kropp och alla minnen förknippat med dem? Hur förklarar man hur man tänkte för mer än 20 år sedan? 35 år sedan? Hur berättar man om alla olyckor man varit med om och vad de lämnade för ärr i ens själ? Alla trauman? Alla sjukdomar jag samlar på? Diagnoser? Mediciner? Och hur berättar man om alla fantastiska äventyr man hunnit vara med om innan denna någon ens hade fötts? Hur gör man det på ett sätt så det inte låter som en omöjlig och overklig saga eller något man bara hittar på?

Jag vet inte. Ibland rinner det berättelser ur mig som ett rinnande vatten och ibland stakar jag mig igenom några få meningar med tyst röst. Jag har för länge sen insett att jag har hunnit med saker i mitt 41-åriga liv som många inte ens hinner med under en hel livstid. En del undrar hur det är möjligt, hur en enda person kan råka så illa ut och ha sån otur men också hur i hela friden jag har lyckats med fantastiska resor utan att ha en enda krona på kontot, hur det var att leva i en sekt eller hur det kom sig att jag en tid i livet i princip bodde utomlands eller varför jag ibland känner att jag vuxit upp hos mina morföräldrar eller i familjens sommarstuga.

Jag har så många minnen jag skulle vilja dela med mig av och prata om men hur gör man det på ett bra sätt? Och hur vet man att någon faktiskt vill lyssna eller bara gör det för att vara artig? Jag inser att min Asperger spelar in här, folk med autism vet inte alltid hur man ska tolka andras reaktioner eller känslor. Jag kan ju lätt snöa in mig på något och då är det bara det som gäller en period till nästa grej dyker upp och då är det bara den som gäller. Autism är lustigt på det sättet. Tänk att jag levt med det hela livet men inte vetat att det är det som gjort mig udda och gett mig svårigheter genom åren. Jag fick min diagnos 2018 och räknades som högfunktionell i samhället. Dvs att jag redan utvecklat strategier för att klara av livet utan större problem. Men det här med att tolka folk har alltid varit svårt för mig. Jag behöver tydliga direktiv, ja eller nej, klara instruktioner, klara besked och rakt på sak. Jag brukar alltid säga att jag gillar ärlighet och alla kort på bordet och en stor del av det lär ju bero på min autism. Jag vill förstå saker och jag vill förstå folk. Det är nog där min konstanta nyfikenhet kommer in också. När jag var liten frågade jag mina föräldrar så mycket om allt. Det fanns liksom ingen gräns för vad jag ville veta. En dag hade min far fått nog och fräste ur sig "Men måste du fråga så mycket hela tiden! Jag vet inte allt!" och min mor sa lite försynt att nyfikenhet var bra men att det ibland kan vara skönt att inte tänka så mycket. Jag förstod aldrig det där, för hur kan man inte vilja veta saker? Någon månad senare började det dimpa ner "Alla vi barns lexikon" i brevlådan. Min far hade startat en prenumeration åt mig. Ni får komma ihåg att det här var innan internet fanns i varje persons hem och lexikon var guld värt för en sån som mig. Några år senare fick jag Nationalencyklopedin på cd-romskiva och kunde sitta vid datorn i timmar och lära mig nya saker. Ytterligare några år senare fanns internet för privatpersoner men det var jättedyrt att koppla upp sig så jag fick bara sitta en timme varje dag. Men det kändes som att hela världen var min. Gränserna hade flyttats. Min nyfikenhet stillades aldrig och det är tack vare den som jag hunnit vara med om så mycket de här åren.

Långt ifrån allt har varit bra, det är nästan tvärtom faktiskt, men jag hade ingen som sa till mig vad som var lämpligt eller inte, ingen som "höll koll på mig" och satte gränser. Så det var mycket trial and error. Jag växte upp tidigt på det sättet på gott och ont. Drog hemifrån som 16-åring när jag började gymnasiet på annan ort och bodde på skolan i tre års tid. Jag brukar säga att det dels var den bästa tiden i mitt liv men också den absolut värsta. Det hände så mycket på den skolan och internatet. Och där har vi det igen, att jag hunnit med så mycket på så kort tid. Sånt som andra tog många år på sig att utforska brände jag av på löpande band under de tre åren. När jag tänker tillbaka på den tiden känns det lätt surrealistiskt. Men folk och saker hände och jag med min oändliga nyfikenhet hängde bara på. Det var sällan jag sa nej till saker och jag var med om så himla många fester, resor och äventyr bara under min gymnasietid. Det var en helt ny sida av mig själv som jag utforskade. Men efter min första våldtäkt, där jag faktiskt sa nej och visade det hur tydligt som helst, insåg jag dock att det inte alltid hjälpte att säga ifrån och att det fanns människor där ute som struntade i andra och bara körde sin grej. Efter andra våldtäkten gick jag sönder ännu mer än från den första och min tilltro till folk och killar i synnerhet började suddas ut. Efter ett grovt övergrepp och misshandel var det som att min hjärna stängdes av och jag orkade inte bry mig om vad som hände mig eller runt omkring mig. Så jag var med om ännu fler saker. En del var galna och roliga upptåg helt utan konsekvenstänk och andra saker var helt åt helvete fel och kunde ha slutat mycket sämre än vad de faktiskt gjorde.

Jag pratar sällan om den tiden men inser att den speglar den person jag är idag, alla år senare. Men hur berättar man det för någon egentligen när man får frågan om sin tonårstid? Jag kan lätt säga rakt ut att jag blev våldtagen den och den dagen, var med om den och den olyckan och då hände det här och det här utan att ens blinka eller dra efter ett andetag. Jag fattar att det kommer som en chock för den jag nämner det för, men det bara slinker ur mig ibland. Jag vet inte något annat sätt att berätta saker på. Det var ju mitt liv både under gymnasietiden och fram till 2017. Skit hände. Jag har normaliserat det på något sätt för att liksom överleva. Det är klart som fan att det gör ont i själen om jag verkligen tänker på eländet och jag drömmer fortfarande mardrömmar om mitt ex två år senare, men jag lägger nog locket på för det mesta. Jag har försökt att få till samtal hos psykiatrin i snart 20 år eftersom jag tror att det kan vara bra att prata om allt det här hemska men det enda jag fått hjälp med är olika antidepressiva och ett fåtal försök att sätta in mig i MBT, KBT, EMDR eller andra konstiga behandlingar. Jag vill helst bara få prata av mig med någon som har det som jobb att lyssna, lite sådär som det är i amerikanska filmer där folk slänger ur sig "jag pratade om det med min terapeut härom dagen" och där alla verkar ha någon att gå till. Men Sverige verkar inte funka på det sättet, i alla fall inte i den allmänna vården och psykiatrin. Pungar man ut med ohemula summor pengar privat går det nog men det har vi sjukpensionärer inte möjlighet till.

Kontentan är ändå att jag kan babbla på om självskada, misshandel, våldtäkter och hemska operationer i samma veva som mina fantastiska resor och coola fester jag varit på utan att knappt ta ett andetag emellan. Min hjärna bara skuttar från ämne till ämne utan att reflektera över andras reaktioner och huruvida de hänger med eller inte. Jag har liksom inga filter eller spärrar på det sättet. För mig är det oftast att antingen berätta allt eller inget. Att leva i en gråzon mitt emellan har aldrig funkat. Så hur gör man? Hur borde just jag göra? Jag startade min första blogg i syfte att skriva av mig med ett ämne i taget, sånt som berörde mig eller sånt jag tänkte om världen. Men ett ex tyckte att bloggen var olämplig och alldeles för utlämnande trots att jag aldrig nämnde någon vid namn eller skrev om vår relation och han tvingade mig att ta bort den. Det lämnade djupa spår av osäkerhet hos mig. Som att mina tankar och åsikter var fel och inte värda något. Han suddade ut mig och den jag var ända ner till grunden och lite till. Idag, två år senare, är jag fortfarande sjukt osäker på om jag ens får ha åsikter eller vad jag faktiskt vill/inte vill och jag ber fortfarande om ursäkt för hela min person nästan dagligen. Jag undrar ibland hur många gånger jag säger förlåt varje dag trots att jag inte gjort något fel. Min fina sambo säger ibland att jag ska sluta bete mig så hunsat och att han känner sig hemsk när jag faller undan trots att han inte gjort något mot mig. Och varje gång han säger så så känner jag mig hemsk och ber om ursäkt igen. Det bara går runt.

När jag startade den här bloggen tänkte jag att jag främst skulle skriva om mina operationer och dela med mig av mina erfarenheter så att andra slapp gå den långa vägen. Det finns nämligen rätt lite information om t ex hysterektomi eller Nova sure. Men sen började jag skriva om lite annat så jag ändrade beskrivningen till bloggen. Jag hade någon fundering på att börja lägga upp bilder från mina fotopromenader men jag vill nog faktiskt fokusera på text trots att jag får väldigt många färre läsare på det sättet. Jag har i dagsläget 154 följare på Instagram och typ 200 vänner på Facebook som följer mina kortare åsikter och kan se foton där istället. Vill någon fördjupa sig i mitt konstiga och udda liv kan jag dela med mig av den här bloggadressen istället. Tyvärr hade jag en stalker under förra året och han blev snabbt ganska otrevlig så jag blev tvungen att stänga av kommentarsfunktionen till blogginläggen. Får se om jag kan öppna dem igen framöver. Jag tyckte om att få feedback till det jag skrev och det är ju lite av grejen med att blogga kan jag tycka. Jag kommer aldrig bli någon stor bloggare och jag är faktiskt inte ute efter en massa "likes" hit och dit. Jag skriver främst inlägg för min egen skull eller för att dela med mig av erfarenheter som jag tror kan hjälpa andra. En bekant sa en gång att jag borde skriva en bok om mitt händelserika liv. Jag kände inte att jag ville skriva en memoar med hela mitt liv från början till slut men han sa att det inte behövdes, att man kan skriva lösa kapitel om olika specifika händelser och bara döpa varje kapitel för just den grejen. Det är nog ingen dum idé även om jag inte tror att någon skulle vilja ge ut en sån bok eller ens läsa den. Jag skulle kunna skriva den för mig själv. Börja bena ur det lite här i bloggen och sen fördjupa mig i boken. Där har vi kanske en del av svaret på min första fråga i det här inlägget. Att jag skriver av mig och folk kan läsa där och slippa höra mig förklara saker rakt upp och ner eller i många fall rätt omständligt och komplicerat med lite för många hopp och förklaringar fram och tillbaka...

(Om ni vill se bilder från min vardag kan ni kika in på min Instagram, sindra_w för det kommer nog inte dyka upp några bilder här under den närmaste framtiden.)

Och ja, jag kommer nog skriva en slags årskrönika om det konstiga året 2020. Jag brukar ju försöka sammanfatta varje år som har gått. Ni får ge er till tåls ett tag till, men jag lovar att det kommer :)

När är det egentligen okej att gå sin väg?

Jag har under en längre tid funderat på när det är dags att gå från en relation som blivit destruktiv. Det gäller både vänskap, kärleksrelationer, sexuella relationer, bdsm-relationer, familjerelationer och släktingar. En del reagerar väldigt starkt när man säger att man sagt upp kontakten med någon och vill veta hundra olika anledningar och nästan kräver att man ska stanna kvar och kämpa för relationen trots att den blivit giftig sedan långt tillbaka och trots att den inte längre gynnar alla inblandade parter. Speciellt om det är en familjemedlem eller släkting. Jag har alltid funnit just den ganska svår. Man väljer ju inte sin släkt eller familj, vad är det som säger att man automatiskt tycker om allihop bara för att man delar ett uns blod? En vän till mig sa för många år sedan att man inte väljer sin biologiska familj men man kan välja sin riktiga familj. Det ligger faktiskt något i det.

Jag valde bort min farmor och faster för många, många år sedan efter en hel rad med händelser som bara eskalerade och fick mig att må väldigt dåligt. För att skydda mig själv, mitt arbete, mitt privatliv och mitt kärleksliv valde jag att säga upp kontakten med dem och gå vidare. Det blev förstås ett himla liv från familjen  och folk runt omkring som skulle komma och tycka saker. Men i ärlighetens namn har min farmor nog aldrig tyckt om mig och hon kom ofta med gliringar om hur tjock jag var, vilket fult barn jag var och att hon tyckte synd om sin son som fått en sån hemsk unge. Naturligtvis sa hon aldrig det högt så någon annan hörde, bara när jag var ensam med henne. Min faster gjorde likadant. Nästan samma ord. Får man höra sånt tillräckligt många gånger under tillräckligt lång tid börjar man tro på det själv. Det gjorde ont. När jag sedan som vuxen fick höra ännu värre saker och dessutom bli anklagad för både det ena och det andra valde jag som sagt att sluta ha kontakt med dem och bara gå min väg. Jag backade aldrig på det. Inte ens när farmor, många år senare, låg på dödsbädden och tydligen skulle börja ångra allt hon sagt och gjort. Jag orkade inte. Om det gjorde mig till en dålig människa så fick det vara så. Hon hade gjort mig för illa för att jag skulle tycka att det var okej att bara glömma allt och förlåta i ett svep. Det gick inte. Är det en tillräcklig anledning till att gå sin väg?

Folk brukar säga att det är lättare att lämna en kärleksrelation än en vänskapsrelation och det håller jag med om till viss del. När det kommer till kärlek släpper man ju in någon på livet, in i det allra mest privata, det som ingen annan ser än ens partners. Min bäste vän vet inte allt om mig trots att vi känt varandra i dryga 20 år och mina kärlekspartners har vetat mer. Ändå ses det som mer accepterat att lämna kärlek men inte vänskap. Varför?

Jag har valt att lämna en del vänner bakom mig genom åren. En del vänskaper har bara runnit ut i sanden för att livet hände. En del skaffade familj, nya intressen, flyttade eller gjorde andra större förändringar och vänskaper hålls sällan vid liv om man inte ses regelbundet. Det är inga konstigheter. Men en del vänner har jag aktivt fattat beslut att lämna för att relationerna blivit giftiga. Om en vän bara utnyttjar ens välvilja, bara vill ha saker och tjänster, bara vill prata om sig själv och sitt liv, vari ligger intresset för mig att stanna kvar? Är det lojalitet? Är det för att det alltid varit så och att det ses som normalt? När är det min tur att dela med mig av mitt liv och mina bekymmer och få hjälp av den vännen? När slutade det vara ett givande och tagande och bara vara ett tagande?

Om man har en vän som fått kärlekskänslor för en men jag inte känt att de är besvarade, ska jag då stanna kvar och fortsätta försöka hålla vänskapen vid liv men vara fullt medveten om att det är ojämlikt och till på köpet börja må dåligt av det? Är det en okej vänskap om vännen i fråga går och hoppas på att det ska bli något mer än vänskap medan jag är fullt medveten om att det aldrig kommer hända? Hur många för långa kramar måste jag stå ut med utan att bli äcklad och känna att det är jobbigt? När är det dags att gå då?

När är det okej att gå sin väg om man har en vän som är konstant kåt på en och nästan har blivit besatt av min kropp medan jag bara känner att vi är polare, ytliga bekanta eller kompisar som gör roliga saker ihop? Hur mycket närhet ska man stå ut med när man själv känner att man bara vill vara vänner? När kramarna blir lite för långa, lite för intima och lite för påfrestande? När det börjar övergå till att kännas som att jag kränker mitt eget revir, min egen självkänsla och mina egna känslor för att inte förlora vänskapen?

Jag valde för en tid sedan att lämna tre partners och ett kk. Ingen av dem verkade förstå varför trots att jag förklarade väldigt tydligt både i samtal och text. Den ena tyckte att vi hade det jättebra och att det här kom som en blixt från klar himmel. Den andra blev skitförbannad och kränkt. Den tredje skrev bara "okej, då vet jag" och blockade mig överallt på alla sociala medier inom loppet av några minuter. Mitt kk ryckte lite på axlarna och tyckte det var trist men att det fanns andra och det var ingen big deal. Men om jag mår dåligt i relationen, vi har jobbat på den väldigt länge men det fortfarande är väldigt ensidigt, jag får inte ut något mer av den än ett lidande i längden, är det inte dags att gå sin väg då?

Jag valde att säga upp kontakten med ett ex för ett tag sedan men han fortsatte att höra av sig. Av någon anledning hade han börjat sakna mig och den nya relationen han inlett var nog inte riktigt som han hade tänkt sig att den skulle bli. Han ville nog ha både mig tillbaka men samtidigt behålla henne. Men han sårade mig på djupet på ett sätt som ingen annan någonsin har varit i närheten av att göra och jag orkar verkligen inte mer. Det har varit för många turer fram och tillbaka där för att jag vacklat och varit svag. Nu vill jag skydda mig själv och mina nya relation. Visst är det väl ändå okej att gå sin väg då? Måste man verkligen vara artig och belevad mot ett ex som begått övergrepp mot mig, misshandlat, utnyttjat och nästan såg till att jag inte överlevde ett tag?

Att jag valt att gå från olika typer av relationer med olika typer av människor har aldrig varit ett lätt beslut från min sida. Jag har alltid övervägt allting väldigt noga, försökt resonera med personerna i fråga, försökt reda ut saker, laga saker, kompromissa, ibland gjort våld på mig själv och t om blivit utsatt för övergrepp men ändå resonerat att det var för att få det att funka och jag ville inte ställa till med en scen. Jag har aldrig gett upp något lättvindigt. Jag är envis. Jag tänker igenom alla beslut jag tar oavsett vad det handlar om. Speciellt när det är andra människor inblandade och när det är känslor med i bilden.

Men ibland fastnar jag och undrar lite, hur mycket ska man stå ut med? När är det egentligen okej att gå sin väg?

"Han kom hit på en fredag och sen åkte han aldrig hem igen."

Det är en märklig tid vi lever i med Covid-19 och allt. Livet är helt annorlunda nu än vad det var i januari. Jag borde sammanfatta det i ett annat inlägg... Tänk hur världen kan förändras som i ett trollslag bara för att någon kines åt en sjuk fladdermus från en marknad :( Alla festivaler, spelningar, marknader, medeltidsveckan, prideveckan, fester osv är inställda. Jag har inte varit i stan sen i början av februari. Jag har inte träffat min bästa vän sen mitten av februari. Jag har träffat mina föräldrar två gånger sedan pandemin blev ett faktum och då sågs vi på avstånd i slottsparken då jag även fick mina sommardäck jag haft hos dem. Känns overkligt att inte få kramas eller ens vara nära. Min bror har mordhotat mig om jag skulle komma hem till dem och hälsa på. Det är helt sjukt på riktigt. Han är fan inte normal eller frisk i huvudet. Men jag behöver inte gå in på detaljer kring det. Allt är upp och ner. Jag har sedan det här började insett att om jag blir smittad kommer jag förmodligen inte klara mig. Jag kommer vara en av dem som dör eftersom jag är i högriskgrupp då jag är multisjuk. Ett tag skrämde det mig lite med tanke på sjukdomsförloppet och det är oerhört otrevligt att dö på det sättet. Men sen resignerade jag och tänkte att om jag dör så dör jag. Det är som det är. Jag följer Folkhälsoinstitutets riktlinjer, håller mig uppdaterad, är nästan helt isolerad osv. Jag kan inte göra mer. Händer det så händer det och jag var liksom okej med det någonstans. Jag har ju inte velat leva ändå på rätt länge, många år faktiskt. Jag tar inga onödiga risker men bryr mig liksom inte om ni förstår skillnaden?

Men i slutet av januari kom C (inte min vän C som jag tidigare nämnt, honom kommer jag kalla för Q hädanefter) in i mitt liv och plötsligt vill jag nog leva ett tag till ändå. Vi började prata på DS, diskuterade foto och träning och att vi förmodligen skulle ha roligt ihop om vi drog igång något projekt. 24/1, en fredag, kom han hit och käkade middag. Jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det fanns ju en stark attraktion mellan oss, allt annat vore lögn att säga, men vi hade liksom inte planerat att något skulle hända. Vi var ju bara vänner. Men ändå. Jag har aldrig varit bra på att träffa nytt folk. Kvällen gick, vi hade verkligen en riktig myskväll, men en grej hände med min granne (kan skriva mer om det framöver) och mycket energi och tid lades ner på det och klockan blev mycket. Han sov kvar. Och sen åkte han liksom inte hem till sig igen. Vi började leva ihop som om han bodde här. Det var en väldigt märklig och udda situation men inte på något som helst sätt jobbig utan precis tvärtom. Vi tog någon slags crasch course i att lära känna varandra. Jag kände mig så pass trygg med honom att jag sa efter typ en vecka att han är en sån person som skulle kunna få en nyckel till mitt hem och att det är en stor grej eftersom jag sagt att jag ALDRIG MER skulle bo med någon och jag vill aldrig någonsin hamna i ett monogamt förhållande igen. Han sa då att det inte behövdes, vi var ju bara vänner liksom. Min plan från början var att hjälpa honom på fötter då han hade det rätt trassligt på flera plan och att vi kunde ha roligt under tiden. Jag ville få honom att må bättre, bli starkare och uppgraderas till nästa version av sig själv. Han hade nog ingen plan, han tog bara en dag i taget. Det var rätt skönt faktiskt.

Det som inte var skönt var folk runt omkring oss. De undrade vem han var, varför han bodde hos mig, vad min plan var, och alla ifrågasatte allting, speciellt hans ringa ålder och min erfarna ålder... Det var rätt tufft faktiskt. Jag förstår att många gjorde det av omtanke men det var rätt sårande också. Varför får inte jag fatta egna beslut om mitt eget liv i mitt eget hem? Jag och C tog allting väldigt lugnt och en sak i taget, jag stressade inte in i något och vi var på det klara med att båda två var rejält trasiga efter tidigare relationer. Men vi är genuint bra för varandra. Folk tenderar till att bara se det negativa och inte det faktum att han gör mig lycklig...

Tiden gick, han fick en egen nyckel till sist, vi pratade lite om att han kanske skulle flytta hem till sin mamma igen när deras badrum var färdigrenoverat men jag tror att båda två fick lite panik över tanken på att vara ifrån varandra så det har fortfarande inte hänt. Tandborste hände, kläder och skor hände, hans smutstvätt i min tvättkorg hände, jag röjde undan hyllor i garderober och badrumsskåp till hans saker, började handla mat som han ville ha, jag började köra honom till jobbet varje morgon och medan han jobbar tar jag hand om tvätt, disk, gör hans matlådor mm och fixar middag lagom tills han kommer hem från jobbet. Vi började träna ihop och han är som min PT numera. Och med tiden hände även känslor. Jag antar att det är i princip oundvikligt när man börjar leva såhär ihop. Stark attraktion, gemensamma åsikter, värderingar, intressen, humor osv gör sånt med en. Det är fint. Han är fin. Vi pratar om allt och under fyra månader har vi kommit ihop oss två gånger och det var inte ens gräl utan bara känslor som krockade och det gick att reda ut nästan direkt. Jag förstår att folk tycker att det är udda för det är det. Men det funkar. Vi funkar. Han gör mig lycklig. Vi har pratat om vad vi är för varandra och under någon veckas tid gick de samtalen fram och tillbaka lite i taget. Vi kom överens om att vara exklusiva med varandra en tid så jag "tryckte mina andra partners på paus" ett tag. De är såklart inte imponerade men det är mitt val och kan de inte hantera det får det stå för dem. Jag vill satsa på det jag har med C eftersom det känns så bra. Jag har ingen aning om hur det här kommer se ut framöver eller vilken dynamik vi kommer ha i längden. Jag vet att han pratat om att han vill gifta sig, skaffa barn och hund när han fyllt 30 och det kan jag ju inte erbjuda med tanke på att jag varken kan eller vill ha barn och jag är allergisk mot hundar. Så vi har väl en slags tidsbegränsad relation antar jag? Eller om vi öppnar upp för flersamhet igen framöver så kanske jag kan vara en av hans partners ändå? Jag går inte runt och grubblar över det här men det är klart att det ligger i bakhuvudet och gör sig påmint ändå ibland. Men en dag i taget. Just nu känns allting bra och lyckligt. Han gör mig hel. Jag är bättre med honom.

C är den person jag valt att isolera mig med under den här pandemin. Utöver honom ser jag bara folk i matbutiker, på gymmet och i stallet men det är på behörigt avstånd. Jag gymmar så tidigt på morgonen att det är i princip helt tomt där. I stallet är vi typ max tre personer åt gången och vi håller avstånd till varandra. I matbutiker är det värre, folk är dumma i huvudet, men vad ska man göra? Jag är en prepper men jag har inte preppat för två personers isolering under en längre tid så vi behöver fortfarande handla någon gång i veckan. Han jobbar och åker kommunalt hem efter jobbet de flesta dagar även om jag hämtar honom ibland också. Vi gör så gott det går.

Det märkliga i den här situationen är att han lär känna mig när jag är hemma hela tiden. Han vet inte hur mitt liv ser ut i vanliga fall även om jag försökt förklara det för honom. Att jag går på rave nästan varje helg, att jag jobbar på festerna (som jag även blev invald i styrelsen till, hurra för mig!), går ut och äter med L varje vecka, fikar med vänner, är i stan och går på fotopromenader, att jag går på repträffar, utlevnadshäng, åker på vikingatida marknader, medeltidsveckan, middagar med föräldrarna osv. Allt det känns så overkligt nu när jag räknar upp det. Avlägset. Som att det är ett annat liv som bara var en dröm. Men jag måste hoppas på att det kommer bättre tider utan Covid-19. Att det kommer gå att göra sånt här igen. Frågan är hur C kommer hantera den versionen av Sindra? Just nu är ju all min tid hans. Jag anpassar mina tider i stallet efter honom och jag försöker handla mm innan han kommer hem. Det är ju inte som att jag kommer överge honom sen men det kommer bli lite mer pusslande för att få saker att funka smidigt för jag vill ju inte ge upp det sociala när det väl går att ha det igen. Men vi tar en dag i taget så får vi se. Pandemin är här för att stanna ett bra tag till och när man väl får börja göra saker igen kommer det med största sannolikhet fasas in lite i taget. Det ger sig.

Sammanfattningsvis är jag lycklig med C. Ni får tro mig på mina ord när jag säger det. Är det svårt att hantera får ni gärna prata med mig om det men jag kommer inte ändra mig för att ni tycker att det är jobbigt. Att vara med honom är mitt val. Vi tycker genuint mycket om varandra. Stötta oss eller håll era tankar för er själva om ni inte kan säga något snällt. Det är okej. No drama llama osv.

Det svarta hålet, tigrar och glittriga dagar med kärlek. Någon slags årskrönika.

Det här är ingen generell slags årskrönika utan mer en påminnelse om att jag gjort många roliga saker och fått vara med om saker jag aldrig trodde jag skulle få möjlighet att göra trots att jag är en fattig sjukpensionär som är multisjuk och ofta "bor" på olika sjukhus och motsvarande vårdinrättningar. Det är nämligen väldigt lätt att glömma bort de bra sakerna när kropp och psyke strejkar och så tror jag att mitt liv bara är skit och jag hamnar i det svarta hålet där jag mest av allt bara vill dö. Jag fattade det här redan under hösten 2018 när jag gick igen den svåraste separationen någonsin och min sista katt gick vidare över regnbågsbron. Jag insåg att jag måste komma på ett sätt att påminna mig själv om de bra sakerna. Så när jag väl lyckades flytta till min första egna lägenhet jag haft på många, många år började jag sätta upp små minnessaker på kylskåpet. Det är urklippta bitar från presentpapper, vykort, teckningar, klistermärken, armband från festivaler, en tygbit från tyget av en klänning jag äntligen sydde, ett fint kort brev från en ny bekant, gåvobevis mm. Jag har tänkt skaffa en fin liten låda att lägga ner allting i och lägga i torkade blommor mm och märka den med "Minnen 2019" och sen börja om med nya minnen från det nya året.

Jag har under året som gått varit väldigt sjuk, igen, det är lite så min jävla kropp jobbar. Men vem kan klandra den egentligen? Den är 40 år och har gått igenom saker som de flesta människor inte ens kommer i närheten av under hela sin livslängd. Jag tycker ändå att kroppen håller ihop förvånansvärt bra och den tar mig på nya äventyr och upplevelser under de dagar det går och andra dagar får det bli vegetering i soffan med te och Netflix. Jag håller på att börja acceptera det lite försiktigt. Jag blir fortfarande arg och uppgiven de dagar när jag inte kommer iväg på planerade saker jag sett fram emot en längre tid och jag blir väldigt ledsen när jag måste ställa in dejter och träffar med vänner för att jag bara inte orkar. Jag hamnar i svarta hålet med ojämna mellanrum och det har varit några dagar de här året som jag faktiskt planerat hur jag på bästa sätt ska kunna lämna allt och gå över regnbågsbron själv och träffa katterna igen. Jag fattar att det är jobbigt att läsa om, och det är okej att ni känner så, jag vill bara inte dölja skiten längre. Oavsett om smärtan är fysisk eller psykisk så blir det ibland lite för mycket och de dagarna vill jag inte mer. Men på något magiskt sätt har jag tagit mig ur det också och sitter nu i ett nytt år och gör nya planer för roliga saker. Folk säger ibland att jag är en jävla kämpe och krigare och de undrar var jag får min styrka ifrån. Jag vet faktiskt inte. För när jag är i det svarta hålet finns inget hopp, inga positiva känslor, och trots att jag vet att jag har folk runt omkring mig som älskar mig så betyder det ingenting just där och då. De gånger det är som allra värst har jag självskadat bara för att känna någonting, vad som helst, mer än klumpen i bröstet som bara vill dra ner mig ännu djupare i svarta hålet. Att skära mig själv är inget jag är stolt över, det är precis tvärtom väldigt skamfyllt. Men det hjälper mig i stunden när det inte finns något annat att ta till. Det är den krassa verkligheten. Men det går inte en dag utan att jag skäms över mina ärr och jag ser dem som både ett nederlag och ett sätt att bara överleva. Det är vad det är. Det positiva med mina ärr är att jag ibland ser andra tigrar när jag är ute och ibland är jag modig och går fram till dem, visar mina ränder och frågar om de vill ha en kram. Majoriteten skiner upp och vill gärna ha kramar. Vi småpratar en stund eller så är vi bara tysta och tar varandras hand i något slags samförstånd. Jag tror att vi tigrar kan hålla ihop och förstå varandra på ett sätt som ickerandiga aldrig kommer begripa...

Så, mitt år som har gått har varit både upp och ner. Wall of text incoming. Feel free to stop reading now.

2019 inleddes med ett udda nyårsfirande på ett hotell i Solna med en av killarna jag träffat ett tag. Då hade vi firat jul hos hans familj under några dagar. Vi mellanlandade hemma i stan och sen bokade vi spontant ett hotell för att komma bort från folk och hysterin kring nyår. Det var mysigt på sitt sätt men också oerhört jobbigt då han inte mådde så bra i sin nya utbrändhet. Vi skulle ha varit där några dagar tillsammans men jag åkte hem tidigare så han fick stanna kvar ensam. Det blev lite knackigt mellan oss tiden efter det. Jag hade svårt att hitta tillbaka till känslorna vi delat under ett tag. Jag tror inte att vi någonsin kommer hitta tillbaka till det vi hade förut innan nyår, men det kanske kan bli något annat, något nytt, något vi skapar utifrån de personer vi är idag ett år senare. Vi har haft kontakt under året men inte setts så mycket.

Resten av januari bestod mycket av att spela Pókemon go med min vän H. Jag var på en rolig invigningsfest av en ekologisk frisörsalong på söder. Vi hade fågelräknarhelg ute på Brevik, det har blivit en tradition nu. Vi räknar fåglar (läs mer här: https://birdlife.se/evenemang/vinterfaglar/ ) mamma gör kroppkakor och vi beställer fröer inför vårens start på trädgårdssäsongen.

Det var en hel del stress kring lägenheten i Stuvsta. Den skulle ju säljas och eftersom det var jag som bodde där var det jag som fick visningsstäda den inför varje visning och sen inte vara hemma de dagarna. Det var rätt hemskt och en jävligt jobbig tid. Och stressigt eftersom jag inte kunde börja packa ihop något inför flytten. Det skulle ju fotas mm inför annonserna som skulle ut osv. Exet kom hem med ojämna mellanrum och det var alltid känslor som rördes upp så fort han gjorde det. Jag var rätt trasig.

I februari gick äntligen flytten till min nya lägenhet. Datumet blev uppskjutet tre gånger men på alla hjärtans dag var det äntligen dags. Det var såklart mycket ångest och sorgsna känslor kring det hela också. Vilket folk i min omgivning verkade ha svårt att förstå. De fokuserade bara på hur bra det var att jag kom ifrån mitt ex och den lägenheten, vilket det såklart var, men jag var ju ledsen över separationen och hela lägenheten var ju full av drömmar som gått i kras. Det missade folk. Jag var så sjukt ledsen över att han hittat en ny och gjorde allt med henne, allt det som vi pratat om att göra under våra fem år tillsammans. Det gjorde sjukt ont att se hur mina drömmar blev hennes. Och min nya lägenhet var så tom i början. Jag hade ju nästan ingenting eftersom jag slängt så mycket när jag flyttade ihop med honom. Det han ska ha oerhört mycket cred för är att han stod fast vid sitt ord och faktiskt gav mig pengar till att köpa möbler för och att ta in en flyttfirma. Jag fick inte så mycket som det först var sagt men han kunde lika gärna ha struntat helt i det och det blev pengar jag inte hade räknat med och det räckte till i princip allt nödvändigt. Mina föräldrar och HM var här mycket och hjälpte mig att få ordning på lägenheten. Efter bara en vecka var alla kartonger uppackade och efter dryga tre veckor var allting faktiskt på plats. Jag har ju flyttat 23 gånger nu och har vanan inne kan man väl säga...

Det var även i februari som jag fick en gratisplats på yogan i stan, jag blev bjuden på bio och fin restaurang av min bäste vän, jag var på hemmafest och jag gick på några rave. När stallchefen ramlade och bröt revben och foten klev jag och HM in och tog hand om stallet så vi var där nästan varje dag och både jobbade och red mycket. Det var både påfrestande, stressigt och tungt men samtidigt kul och ett bra sätt att få rida mycket på.

Mars dök upp och jag började försiktigt dejta igen. Jag visste ju knappt hur man gjorde efter alla år i en fast relation, men helt ärligt, vet någon någonsin hur man "gör" när man dejtar? Jag blev inbjuden till att börja jobba lite i entrén till de fester föreningen jag är med i ordnar. Jag hade verkligen saknat att gå på de festerna men ville inte gå på dem som singel eftersom det kändes sorgligt. Att då få jobba och känna ett sammanhang kändes jättebra. Sjukt nervöst, men väldigt bra. Jag med min dyskalkyli skulle sitta och kolla leg och stämma av mot biljettlistor. Men det gick över förväntan bra och jag var ju inte ensam. Det var sjukt roligt och folk verkade uppskatta min insats. Det var även under mars månad som jag insåg att bågskytteklubben jag kollat upp faktiskt hade sina lokaler i direkt anslutning till mitt hus. Det var så sjukt att inse att nybygget delade källargångar med idrottshallen. Så jag blev medlem och tog upp bågskyttet igen. Så himla roligt att få komma igång igen! Och den klubben är så bra, mycket mer inkluderande än min tidigare klubb och det är väldigt många andra långbågeskyttar i klubben och flera av dem åker till medeltidsveckan varje går. Bra klubb och mycket bättre lokaler än förra klubben. Det kändes som en bra investering att gå med där.

April dök upp och det var då jag fick börja i fysioterapin. Föga anade jag att det skulle komma att förändra mitt liv drastiskt. Efter allt min kropp gått igenom och efter alla operationer var jag helt inställd på att jag aldrig mer skulle kunna, eller ens få, lyfta tyngre än 1kg någonsin igen. Läkare och kirurger hade sagt att saker kunde gå sönder inuti efter operationer och att det här är mitt liv nu. Från att ha varit väldigt aktiv fysiskt till att vara ömtålig som en porslinsfigur har inte varit ett liv som passat mig. Men nu fick jag träffa en fysioterapeut som är specialiserad på kvinnokroppen och är väldigt insatt i just den typ av operationer jag gått igenom. Hon var oerhört pepp, positiv och bara "nejdå det där är dumheter! Det här ska vi fixa men det kommer ta lite tid och tålamod". Så jag började i rehabiliteringsgymmet de har i Flemingsberg. Jag fick cykla fem minuter utan motstånd, prova maskiner som jobbar med lufttryck och sen öka det sakta, sakta över tiden. Jag grät av smärta och lättnad varje gång jag kom dit och då körde jag bara 15 minuterspass varje gång. Men för mig var det oerhört stort att klara av det.

Det blev påskfirande hos familjen, en utflykt till slottet med fina D, bio med min bror (det var stort, vi som aldrig gör något tillsammans!) och jag gick på "Körsbärsblommans dag" i Kungsträdgården med H. Det absolut största var ändå att få gå på en spelning med Disturbed tillsammans med min fina vän E. Jag kan fortfarande inte fatta att jag fick tag på två biljetter och att hon ville följa med. Helt overkligt. Jag har inte varit på så många spelningar eller konserter under mina år, det har bara inte blivit av och är egentligen alldeles för dyrt. Den kvällen blev episkt bra. Så minnesvärd. Så mycket glädje och lycka. Det var även väldigt starkt när bandet fokuserade en del av spelningen på psykisk ohälsa. Sångaren höll ett kortare tal om de som gått vidare för tidigt och bad alla i publiken att räcka upp en hand om man själv hade psykisk ohälsa. Vi stod där med uppsträckta händer och han sa "look around you, my brothers and sisters, you are not alone" och jag tror inte att ett öga var torrt under den stunden. Det var oerhört starkt.

Jag fattade att mina promenader började utvecklas mer och mer till powerwalks och jag insåg hur bra det var för att hantera min ångest som anföll då och då. Jag fick ett par suveräna skor av min mamma och började gå typ två mil i veckan.

Maj inleddes med ännu en osannolik händelse. Nämligen en spelning med Swedish House Mafia tillsammans med min bäste vän. Vilket ös! Jag har velat gå på deras spelningar i många år men de hann lägga ner gruppen innan det hände. Nu fick vi tag på biljetter när de körde en återförening och det var bara total dansglädje. Sjukt bra kväll!

Jag gick på trädgårdsmässan vid Steninge slott med mina föräldrar. Det var riktigt fint och mysigt.

Jag fick chansen att ha exets dotter här en eftermiddag. Det var riktigt bra. Vi kunde prata om allt som hänt under den sista tiden vi hade tillsammans, hon är ju sju år nu och förstår mer. Vi grät en skvätt och kramades mycket. Vi bakade, pysslade ihop kristaller på trådar som hon fick i födelsedagspresent, spelade dataspel och åt på McDonalds innan exet kom och hämtade henne. Vi pratade mycket om vad vi skulle göra nästa gång vi sågs. (Föga anade jag då att vi inte skulle få ses mer pga exets nya tjej, så jävla dumt och ledsamt). Det var en bra dag i alla fall.

Jag jobbade på nästa fest föreningen hade och kände den där fina samhörigheten igen. Insåg att det här var något jag ville fortsätta med om jag fick. Stallägaren började kunna ta över stallet igen så det blev mindre jobb där och jag återgick till att rida bästa Grimur en gång i veckan. Vänskapen med HM utvecklades men jag var rätt osäker på om den verkligen gick åt rätt håll. Det var så mycket knäppt som hände hela tiden och hon var inte alltid så himla snäll.

Juni kom och jag flydde stan under helgen jag skulle fylla 40. Jag tänkte fan inte vara hemma och bli pinsamt överraskningsfirad över en ålder jag hatar och inte identifierar mig alls med. Jag och L åkte till SEF i Dragon Gate utanför Älvkarleby. Ni som har mig som vän på FB kan titta i mitt fotoalbum därifrån och där har jag skrivit mycket om den helgen. Ni andra får gärna fråga eller lägga till mig som vän där om ni är nyfikna. SEF är Scandinavian Electronic Festival och det var första gången det anordnades. Det blev så pass lyckat att det kommer komma tillbaka under sommaren 2020. Jag längtar så sjukt mycket efter det!

Jag skadade axeln under ett lite för långt bågskyttepass och föga anade jag att det skulle bli så allvarligt som det faktiskt blev. I samma veva påverkades jag som vanligt av värmen och min kropp hittade på nya dumheter som yrsel och ett galet lågt blodtryck. Jag svimmade mycket och vågade inte gå utanför lägenheten nästan alls under flera veckor. Det var en stor sorg och det skapade mycket ångest. Jag tog mig iväg ibland ändå eftersom jag insåg att yrseln faktiskt inte blev sämre av att jag gjorde saker men jag var väldigt noga med att informera de jag umgicks med om hur de skulle hantera mig när jag svimmade. Det gick på det stora hela bra ändå.

Jag tog mig iväg på Stockholm Hippiemarket och förundrades än en gång över hur lycklig min inre hippie blir över såna tillställningar och att jag borde göra liknande saker oftare. Det blev även några fler rave och jag och D firade midsommar i det coola mansionet jag varit i så många gånger. Det var en mysig tillställning om än inte så mycket utlevnad som det pratats om. Det var faktiskt enda gången jag badade under hela den sommaren, men det visste jag ju inte då förstås. Det blev en tur till Ågesta naturistbad också och det var mysigt men den dagen var riktigt illa med yrseln och illamående så det var inte optimalt. Jag tappade min sjal och åkte hela vägen hem innan jag upptäckte det. Jag tycker väldigt mycket om den sjalen och det var en present från mamma så jag åkte tillbaka och hämtade den. 4 mil extra bilresa. Jag grämer mig fortfarande över det ibland, speciellt eftersom jag faktiskt såg att den hängde över en buske när vi gick därifrån och tänkte att det var lustigt att den var så lik min sjal... Ibland blir jag så trött på mig själv.

Juni var även den månad jag fick svar efter utredningen om ADHD/Asperger. Det visade sig att jag faktiskt har Asperger. Så nu ska jag få gå utbildningar, föreläsningar och träffa kurator som kan informera om LSS och vilka rättigheter jag har eftersom jag har autism. Det är intressant och sorgligt samtidigt. Sorgligt eftersom jag hade kunnat få hjälp så mycket tidigare om jag fått göra utredningen som jag tjatat om i mer än 15 år... Men nu är det som det är. Jag får ta nya tag härifrån.

I juli åkte jag spontant på Stallarholmens vikingamarknad med fina D och det visade sig bli startskottet för att jag skulle vilja ta upp vikingatid igen. Härlig känsla att vilja komma tillbaka till det livet, jag har verkligen saknat den passionen. Prideveckan kom och gick väldigt snabbt sådär som den alltid gör. Mycket var annorlunda för oss volontärer det här året och jag är inte imponerad över hur en del sköttes. Andra år har det mest varit glädje men i år var det lite rörigt och komplicerat på tråkiga sätt. Det har dock inte gjort att jag inte vill fortsätta och jag ser såklart fram emot nästa Pride ändå. Jag och D bokade spontant båtbiljetter till medeltidsveckan så fort jag fick erbjudandet från bästa C att bo hos dem i deras lägenhet till ett bra pris. De råkade ha två sängplatser över. Det var så oerhört fint gjort av dem! Så mycket kärlek! Jag paniksydde två klänningar till mig själv och en tunika till D (hans byxor fixades av en tjejkompis till honom).

Direkt efter Prideveckan gick vi in i augusti och åkte till medeltidsveckan. Det var både fantastiskt och hjärtskärande på samma gång. Mycket nostalgi som inte alltid var bra eftersom jag saknar gamla gänget och allt knasigt vi gjorde. Och D drog iväg på sina egna äventyr och det ledde till missförstånd och sårade känslor. Första kvällen gick jag på Visbys gator och grät och var så ledsen att jag inte ens visste vart jag var. Hittade efter mycket om och men C och G och vi tog oss till lägenheten där jag fick gråta ut, prata av mig och landa. Resten av tiden på Gotland hängde jag med det gänget istället, träffade några gamla vänner och fick det fint ändå. Jag och D samsades utan att prata igenom något och hade en fin kväll med eldshow. Vi var inte där så många dagar eftersom han skulle hem och jobba och jag hade ett viktigt möte inom rehabiliteringen i samband med min Asperger men det var en bra tid ändå. Jag sov hos honom när vi kom till fastlandet och sen var vi tillbaka i vardagen igen.

Jag var med om en väldigt stor sak i augusti. Nämligen en fotosession med min nya vän AL. Att vara med på foto har alltid varit väldigt jobbigt och jag hatar min kropp och mitt ansikte men uppenbarligen såg han något hos mig som var värt att fånga på bild så vi körde. Det blev en heldag och jag var helt slut efteråt. Jag insåg att det jag sett på t ex "Americas next top model" faktiskt är på riktigt och vilket jobb fotomodellerna gör. Det är inte bara att stå och posa lite och så blir det automatiskt snygga bilder. Det var väldigt lärorikt och riktigt skoj när jag väl lyckades släppa den värsta nervositeten. Det finns fina foton i ett album på FB om ni vill se.

I september bröt jag kontakten helt med HM efter att hon betett sig så jävla dumt. Folk i min närhet hade sagt att jag borde göra det under hela sommaren men jag är så envis jämt och ger inte upp på folk i första taget. Men nu fick till och med jag nog. Det blev ett stormigt och högljutt avslut i stallet där jag till sist var tvungen att säga rakt ut att "Det räcker nu. Jag vill inte prata mer med dig. Jag vill inte höra mer. Jag har fått nog av allt drama och jag orkar inte mer nu. Det räcker." Hon fortsatte skrika och spotta men jag sa igen att jag inte tänkte lyssna mer. Jag gjorde i ordning Grimur och red iväg och när jag kom tillbaka hade hon åkt. Den kvällen spammade hon mina inkorgar på FB, DS och hon smsade, ringde och skrev på messenger så mycket att jag till sist var tvungen att bara blocka henne överallt. Det var ohållbart. Det kändes sjukt sorgligt men samtidigt skönt. Ett tag efteråt insåg jag att en stor del av min ångest släppte och att den berott på henne. Jag borde ha brutit för länge sen men det gick inte. Hon är sneaky på det sättet. Det här tog glädjen i stallet ifrån mig så jag tog en paus därifrån ett tag. Jag anade inte att det skulle bli flera månader då...

Jag började hos kiropraktorn för min axel, jag testade Aquayoga, jag lämnade in bilen på verkstan efter en parkeringsskada som hände i juni och fick äntligen igenom alla papper hos försäkringsbolaget. Jag var på brorsdotterns fotbollsmatch med föräldrarna. Jag gick på Stockholms största strejk någonsin, klimatstrejken, tillsammans med H och kände än en gång hur viktigt det är att fortsätta slåss mot idioterna som förnekar klimatförändringarna. Jag jobbade i entrén på ännu en fest och nu var det jag som var veteranen och fick hjälpa en tjej som skulle göra det för första gången. Det var väldigt fint. Bra fest blev det också!

I oktober gick jag på föreläsning om autism tillsammans med mina föräldrar. Det var bra och vi fick några aha-upplevelser ibland. Alla föreläsare var inte bra men på det stora hela var det en vettig serie under de veckorna. Plus att det var himla fint att mina föräldrar visade sitt engagemang och intresse. Det var kanske den största behållningen av allt. Familjekärlek.

Jag var med om en till fotosession med AL. Den här gången körde vi vikingatema vid Gåseborg,nej, inte som i Kalle Anka utan det här: En fornborg
Det var väldigt spännande och roligt att få mina nya och gamla vikingakläder på bild plus min trumma och jag som bågskytt. Det jag inte visste då var att trumman invigdes och helgades på exakt samma plats för 22 år sedan. Det fick jag veta när jag skickade en av de bilderna till trummans förra ägare. Det är himla häftigt att det kunde slumpa sig på det sättet. Bilder finns i ett album på FB.

Jag lyckades även hålla i ett slags födelsedagsinflyttningsöppethus hemma. Jag hade skjutit på det så länge eftersom det egentligen är sjukt jobbigt för mig att ha såna grejer. Men när jag gjorde det till ett öppet hus kunde folk komma och gå som de ville och det blev aldrig fler än kanske åtta personer som mest åt gången. Det var fint. Fick några fina presenter, blommor och mamma hade bakat massor med bullar och kakor. Det som berörde mig mest var att en del av mina vänner som har sitt mående med ångest, social fobi, utbrändhet mm ändå tog sig hit en timme. För min skull. Jag var så full av kärlek till dem för deras mod och styrka. Det är något jag aldrig kommer glömma. Jag hade hoppats på att D skulle sova över men han drog till en fest. Vi bestämde att vi skulle ses någon annan dag snart igen. Min bäste vän L bjöd på pizza och han var den som stannade kvar långt efter att alla andra hade gått.

Jag jobbade i entrén igen på nästa fest och kände mig varm i kläderna. Sjukt kul! Mer sånt här! Jag lyckades våga prata mer med en kille jag spanat på i smyg under året och vi bytte nummer och bestämde att vi skulle ses utanför festerna.

Så i november sågs vi hemma hos honom. Det var himla fint. Han var precis som jag trodde att han skulle vara och lite till. De timmarna gick väldigt fort och vi glömde bort att både fika och äta något fast det var det som var ursprungsplanen. Vi kom att börja ses igen framöver, lite oregelbundet. Han är himla fin.

Jag gick på julmarknad ute vid slottet med D och vi hann med en visning av slottet också. Jag hade hoppats på lite mer efteråt, typ käka något tillsammans, men han drog iväg och skulle träffa någon innan han skulle vidare på fest.

Jag blev bjuden på dejt med teprovning på Chaikhana i gamla stan med M. Det var så himla mysigt! Vi hann prata om så mycket som vi inte hunnit med annars trots att vi ändå setts ganska mycket under sommaren som gått.

En tjej, E, jag knappt träffat i stallet förut hörde av sig och vi började skrivas nästan varje dag. Vi har mycket gemensamt och vi blev bra vänner på kort tid. Hon ville verkligen ha mig tillbaka i stallet så hon ville bjuda på en ridtur nu när hon fick bra lön från jobbet. Det var SÅ kul att komma tillbaka och ägaren var så glad över att se mig att jag fick flera kramar, vilket är ovanligt för att vara henne. När vi red ut i skogen kände jag en inre frid jag inte känt på många månader. E hade verkligen rätt, det var ju det här jag saknat och behöver ha i mitt liv. Efter ridturen pratade jag med ägaren och vi gjorde en deal om att jag kan rida en gång i månaden eftersom jag inte har råd med mer och att det dessutom då kanske inte skulle bli samma press och stress kring allt med stallet. Det kändes så himla fint. Ett par veckor senare såldes hästen som HM red och hon slutade självmant hänga i stallet. Det gjorde att jag verkligen kunde slappna av och känna glädje och sinnesro igen.

D´s far var med om en olycka och hamnade på sjukhus men efter några dagars kamp gav hans kropp upp och han gick vidare. Det var en jobbig tid för alla inblandade såklart. Jag klev in och försökte ta hand om D så mycket som jag kunde. Fixade i hans lägenhet, handlade, tröstade, sov där och försökte vara ett bra stöd så gott det gick. Av flera anledningar som är privata så blev det tydligen för mycket och vi krockade i kommunikationen. Sårade känslor hände och jag drog mig tillbaka rätt ordentligt.

Mina brorsbarn fyllde 18 och vi hade middag hos föräldrarna på Brevik. Det var himla mysigt bortsett från en incident med min bror men det kan vi lämna därhän. Båda barnen, eh, de unga vuxna, blev glada över sina presenter och vi hade så mycket tårta att det räckte och blev över i några dagar.

SEF körde en vinterversion i Fryshuset och det var ett jättebra rave. Som jag såklart gick på med L. Riktigt bra natt! Det var en sån där natt som jag inte ville skulle ta slut. Jag hade lyckats fixa nya kläder också och de blev så himla lyckade!

Jag fick spontant en biljett till Stockholm International Horseshow av min vän C. Eller tja, det var 2 för 1 så vi delade på en biljett. Himla bra deal och sjuuuukt bra platser! Det var en bra kväll om än ett konstigt och lite olustigt avslut. Det är också lite privat men det gick bra till sist ändå.

December inleddes med Stockholm Hippiemarkets julmarknad. I ösregn. Det var rätt folktomt och vi blev himla blöta, jag, M, hans flicka och L. Fikat i cafét i växthuset var ändå höjdpunkten. Jag och L drog till söder på kvällen och hamnade på Crazy horse av alla ställen där vi åt middag och hade skojiga samtal tills det blev sent.

Sen kom min helg där jag bara sov tre timmar och den hittar ni i ett annat blogginlägg.

Ett tag senare fick jag både halsfluss och urinvägsinfektion på samma dag och var rätt däckad i mer än en vecka trots antibiotika.

Fysioterapin avslutades efter nästan ett års träning. Vi gick igenom lite siffror och pratade om min utveckling. Det var rätt intressant faktiskt. För i mitt huvud är jag fortfarande galet klen och klarar typ ingenting men när jag fick papper på det hela såg jag ju att från den där första kvartens träning är jag nu uppe i två timmars gymmande där jag cyklar, kör roddmaskin, jobbar med kettlebells, tar 60kg i benpress och kör de vanliga "riktiga" maskinerna i det vanliga gymmet. Det är sånt som är viktigt att jag fattar. Jag har gjort enorma framsteg. Nu är det tänkt att jag ska skaffa ett vanligt gymkort på ett vanligt gym. Det känns sjukt läskigt och stort men samtidigt väldigt bra.

Vi hade julgodismys och klädde granen hos familjen några dagar innan jul.

Julafton inleddes med traditionell julritt. Jag har lagt upp fina bilder på FB. E hade ramlat av hästen två veckor innan och krossat sin axel men hon red ändå. Vad är det för fel på oss hästmänniskor?! Vi rider alltid om vi så är ingipsade i hela kroppen. Vi är knäppa. Sen var jag hos familjen och alla utom brorsonen var där (han firade med mammans familj) och det var himla mysigt. Jag var där till typ midnatt.

Jag jobbade sista festen i föreningen. Det var julfest med medeltida julmiddag och sen efterfest. Det blev en riktigt bra kväll. Både M och S var där och bjöd på sitt underbara sällskap. D dök upp lite senare och vi myste runt och hittade på hyss. Jag valde att trycka känslor och tankar på paus den kvällen och bara vara glad och julig. Jag hade lyckats sy en helt ny outfit kvällen till ära och fick en del komplimanger över den. Det var fint. Den är dock en prototyp, jag ska göra en likadan fast lite ordentligare, t ex med en hel dragkedja :-p

Nyår blev spontant en stalldag eftersom jag vet att ägaren har mycket att stå i då med tanke på att hästarna ska in tidigare pga smällare. Det är typiskt dåligt med rädda hästar som spränger staket och flyr ut på byn och bilvägar... Vi red i två timmar och satte upp filtar framför dörrar och fönster medan ägaren mockade och fixade foder. Det var en bra dag. Vad jag inte hade räknat med det här nyåret var att jag inte skulle bli inbjuden till någonting överhuvudtaget mer än en middag i Strängnäs men den skulle jag inte hinna med pga stallet. Jag tänkte hela tiden att det inte var hela världen, att jag ändå skulle vara trött efter stallet och inte bry mig så mycket. Men ju längre eftermiddagen och kvällen gick desto ledsnare blev jag och till sist var jag tillbaka i det jävla svarta hålet igen. Jag som lyckats hålla mig borta från det under så lång tid :( Men när jag yttrade det för M och S som var i Strängnäs slutade det med att de åkte hela vägen därifrån, handlade tulpaner, snacks, pommac och brownies och dök upp hemma hos mig strax innan tolvslaget. Det är kärlek det! Mitt år kunde inte ha slutat bättre faktiskt. Jag fick pussar vid tolvslaget och kramar medan vi tittade på fyrverkerier som grannarna fyrade av. Jag kom i säng runt 02 när de hade åkt hem till sitt. Det var så himla mysigt!

Det nya året inleddes med en nästan-lunginflammation och efter ett läkarbesök idag kom jag hem med en drös nya mediciner och order om total vila. Min syresättning låg på 73% och det är typiskt dåligt. Folk har blivit inlagda med respirator när de låg på 78% så jag borde kanske ha åkt till akuten egentligen. Läkaren var inte helt imponerad över min ojämna hjärtrytm heller men han verkade nöja sig med medicinerna och ordern om vila så här är jag nu.

Jag är ändå rätt nöjd med 2019 om jag väljer att bortse från mitt mående och min jävla kropp. Jag har dejtat en del, jag har träffat nya vänner, jag har fått gå på konserter, ravefestival, fina restauranger, knäppa fester, härliga fester, priden, medeltidsveckan, bio, mys med familjen, varit på många restauranger med L och spelat en del Pókemon go med H, det har varit väldigt många caféer, jag tränar mycket, går mycket, har börjat sy igen mm... Jag har vågat tillåta mig själv att känna lite kärlek, jag har vågat säga stopp och sätta gränser, jag har vågat bli fotad och jag har vågat bli mer spontan. Jag vet att jag kommer hamna i svarta hålet många gånger om men jag vet också att det finns kärleksfullt glitter och fina människor som tycker om mig precis som jag är utanför det svarta och tar jag mig inte ur det svarta har flera fina sagt att de gärna vill hjälpa mig ur det eller sitta med mig i det när det är som värst. Jag har sån himla tur. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna så fina människor i mitt liv. Tack för att ni är ni och tack för att jag får ha er i mitt liv. Jag älskar er allihop! <3

Helgen när jag sov tre timmar :)

Jag lovade att skriva ett inlägg på Facebook om min galna helg men det blir lite för långt så det fick bli ett blogginlägg istället. Det här inlägget skiljer sig från de tidigare då det här mest är en sammanfattning i dagboksform och jag tar inte upp ett specifikt ämne eller händelse som kan diskuteras på samma sätt som de andra inläggen.

Förra helgen började egentligen på torsdagen med en jättefin träff som gjorde mig smått lyrisk över livet. Fick chansen att visa upp en outfit som jag verkligen, verkligen tycker om och känner mig fin i. Det blev mycket uppskattat. Tiden hos honom gick för snabbt bara...

På fredagen var det viktiga möten som skulle ha en massiv inverkan på mitt liv framöver. Det handlade om vilka insatser jag kan få nu när jag har fått diagnosen Asperger och går in under LSS. Mötet var på lite mer än en timme och resulterade i att jag bl a ska få ett tandvårdskort så det blir billigare hos tandläkaren plus att jag har rätt att få viss extra hjälp eftersom jag är så rädd för tandläkaren. Jag har rätt mycket problem med mina tänder pga olika mediciner så jag skulle egentligen behöva gå en gång i halvåret hos tandläkare och var tredje månad till tandhygienisten men det har jag inte råd med i vanliga fall. Det kommer kanske bli bättre nu hoppas jag. Jag ska även få hjälp att söka fonder för att kunna skaffa ett par brusreducerande hörlurar vilka i sin tur kommer kunna underlätta min vardag i kommunaltrafiken/affärer oerhört mycket. Jag är väldigt ljudkänslig och det gör mig rätt utmattad när jag ska någonstans. Fick en del matnyttig information och remisser ska skickas till olika läkarinstanser så jag får bättre och förhoppningsvis snabbare hjälp för min CPTSD och mediciner. På det stora hela lyckades jag få igenom det jag hoppats på och resten ska vi ta på ett möte i januari. Tror det kan bli bra. Jag måste ju fortfarande lära mig mer om vad det innebär att leva med Autism så jag kan hantera min vardag bättre och att det blir mer begripligt om varför jag är som jag är. Jag har ju redan lyckats utarbeta strategier för att hantera livet eftersom jag fick diagnosen så sent i livet trots att jag haft det här sedan jag föddes, och inte haft någon hjälp förrän nu i år. Så mycket kommer nog mer bli aha-upplevelser än något nytt. Men jag ska be om hjälp och stöd inom LSS. Jag har fått gå en föreläsningsserie och kommer få en till nu under våren.

Jag var rätt trött när jag kom hem efter de mötena men laddade inför kvällen då jag skulle få reda på plats och tid för ett festkoncept som kallas för Fomo. Det är som ett rave men med möjlighet till utlevnad och utlopp för fetishism och hela konceptet är gayvänligt och YourKinkIsNotMyKinkButYourKinkIsOk typ. Jag har hört så himla mycket om de festerna genom åren men aldrig lyckats ta mig iväg till någon. LÅ var lite nyfiken han också trots att det inte är hans grej egentligen, det här med kinks osv. Men vi tänkte "vad är det värsta som kan hända? Det kommer vara ett kinkyrave, det blir kul!". Vi skulle få ett mailutskick med plats efter klockan 18 så vi satt och uppdaterade mailen till klockan 19 när det äntligen trillade in. Det var ut åt Gärdet till och det skulle börja klockan 23 men vi hade hört att de sällan kommer igång förrän vid midnatt så vi bestämde oss för att gå ut och äta rätt sent. LÅ kom med förslaget att vi skulle gå till "Miss Voon" och jag blev jätteglad. Det är en himla fin restaurang, riktigt lyxig, och jag har inte varit där sedan jag fyllde år för några år sedan. Av någon anledning blev jag tidig till Stureplan där vi skulle ses så jag strosade in i Sturegallerian och tittade på folk. Jag gick i ravefetishkläder med knallrosa hörlurar, lysande hårband, bindi i pannan, glittersmink, benfluff och gympaskor mitt bland finklädda kostymnissar. Och plötsligt kom låten "Det går bra nu" av Petter i mina lurar. Det var så sjukt roliga kontraster! Jag fnissade för mig själv och snobbarna vände sig om och tittade konstigt på mig. Jag bjöd på det. Sjukt kul!

LÅ dök upp efter ett tag och vi gick till "Miss Voon". Det är lite kul att ingen av oss var finklädda men gick på den typen av restaurang. Man beställer in tre olika huvudrätter eller som LÅ som beställde sashimi. Det är sjukt god mat där, riktigt vällagad och väldigt fint upplagt. Ska leta rätt på bilderna jag tog sen så får ni se. Vi gick därifrån vid typ 00 och tog en Uber till festlokalen. Den låg i ett industriområde långt från allt typ. Men den hade fortfarande inte öppnat och folk stod utanför och fattade ingenting. Dörren hade inget handtag så det gick inte att gå in heller. Ibland kom det någon personal som skulle in och jobba och de blev insläppta. Vi frågade efter ett tag om när vi fick komma in och fick svaret "Det är lite fullt just nu" vilket var skumt eftersom det var ca 20 personal där inne men inga gäster... Jag vet inte hur länge vi stod där ute i regnet men det var i alla fall roliga samtal, folk var glada ändå liksom. När vi väl fick komma in var allting lite...oorganiserat kanske man kan kalla det? och vi fick ingen info om vart vi skulle. Lokalen var full av skum graffiti som luktade väldigt starkt och det var MYCKET kallare där inne än utomhus. Inte riktigt läge för att ta av sig vinterjackan med andra ord. Vi gick runt lite och försökte lokalisera oss. Det fanns några konstiga rum lite här och där men de ledde ingen vart och det var trappor här och där som inte heller ledde någonvart. Vi hittade garderoben efter ett tag men eftersom det dels var nymålad graffiti som stank rejält precis där och vi inte ville ha den lukten i våra kläder men det var också väldigt kallt så vi behöll jackorna på. Efter ett tag hittade vi någon slags bar där de sålde Norrlands guld-öl och lustgasballonger. Inget någon av oss var sugna på. Sen drog de på musiken lite mer och öste ut rök på dansgolvet. Folk gick runt och rökte cigaretter inomhus och det har jag inte varit med om på många, många år. Det var en märklig känsla. Och min astma var inte jätteimponerad. Efter ett tag var det så tjock rök på dansgolvet att den åkte ut i resten av lokalen. Jag som gått på rave sedan jag var 15 år har aldrig sett så mycket rök inomhus någonsin. Folk krockade med varandra, ramlade nerför trappor, gick in i väggar och gick vilse typ. Vi satt i en soffa full med gamla popcorn och tuggummi och undrade vad vi skulle göra. Det var ju rätt roande att allt var så konstigt och vi var inte de enda som tyckte det. Det var rätt lättsam stämning ändå även om jag misstänker starkt att flera hade dragit i sig mer än folköl och lustgas. Det var också lite förvånande för det är inget jag är van vid att se sådär tydligt. Plötsligt kläckte LÅ ur sig "Undrar var det finns en nödutgång om det händer något?" varpå vi insåg att vi inte visste och att det inte syntes någon skylt eller så någonstans. Hade det funnits en skylt hade man ändå inte sett den i all tjock rök. Det började vid det laget bli så pass svårt att andas att LÅ som inte har astma kände av röken. Vi var lite uppgivna och frusna. LÅ hade koll på att det var en technosfest i Slakthuset så vi var spontana och ville inte ge upp kvällen så det blev en Uber dit och där var det riktigt, riktigt bra! Vi dansade tills de stängde. Båda hade svårt att varva ner efter det men insåg väl att klockan var sent och jag skulle ju upp rätt tidigt dagen efter. Så efter roliga samtal och fånerier vid Gullmarsplan innan min buss kom så skildes vi åt. Jag kom i säng vid 06.30 men somnade kanske vid 07.30 och klockan ringde 09.

Då var det dags att åka in till stan och gå på bio med H. Av någon för mig väldigt mystisk anledning hade han lyckats ducka filmen "Ensam hemma" i alla år och nu när de visade den på Bio Capitol var han pepp på att se den. Vi hade inte de bästa platserna men det var sjukt mysigt att vara där. En annorlunda bio där det serveras mat, alkohol mm och det finns små bord vid stolarna. Riktigt mysigt. Jag var dock sjukt trött så jag var tacksam över att jag inte behövde hänga med i filmen helt fullt eftersom jag sett den så många gånger förut. När den var slut ville jag mest hem och vila, jag var rätt trasig.

Kom hem, kände mig ynklig men kunde inte sova ett tag. Jag har alltid haft svårt för att sova dagtid oavsett hur trött jag är. Vet inte varför, det blir mest ångest och hjärtklappning typ. Asjobbigt. Rätt som det var hörde min vän C av sig och undrade hur jag mådde och då var jag sådär gråt-trött som jag kan bli ibland. Kände mig ensam och ledsen över livet typ (en helt annan story om varför). Han undrade om jag skulle till Tech Noir men jag hade inte råd. "Ge mig fem minuter" sa han och sen hade han fixat en biljett. Så himla fint gjort av honom att fixa det! Jag var rätt osäker på om jag skulle orka när jag var så sliten men jag laddade med pasta, dusch och tvingade mig själv att upprepa mitt mantra "Tänk inte, bara kör" samtidigt som jag lyssnade på mina pepplåtar i mobilen, vilket är något jag ofta gör när jag ska iväg och ångesten bankar på stora trumman. Jag tog mig iväg men mådde sjukt illa på bussen in. Vinglade lite när jag gick till festen. Som var i Slakthuset, där jag varit bara några timmar innan, det var en rätt knäpp, surrealistisk känsla. Folk var glada över att ha mig där. Jag fick några alkoholfria drinkar när de andra drack mingelbubbel på förfesten. Det var fint. Musiken drog igång ordentligt och när klockan blev 22 började själva Tech Noir. Jag funderade på om jag gjort mitt och skulle åka hem men visste samtidigt att D skulle komma dit och sen även LÅ som var nyfiken på klubben i sig. Så tiden gick, folk dök upp, jag kom in i någon slags andra andning och började dansa. Sjukt bra musik och stämning! Blev flörtad med och kände mig riktigt pepp. Det var en riktigt, riktigt bra kväll. Jag fick lite mys med D, kramar av LÅ och bytte nummer med en kille jag träffat sedan tidigare på fester men som inte hade vågat komma fram och prata med mig då. Det var roligt och uppskattat. Vi var kvar tills de stängde. Igen. Efter lite strul med folk som skulle ha sällskap hit och dit kom vi iväg till Gullmarsplan och hemåt. Kom väl i säng runt 06 kanske.

Söndagen gick som i en dimma. Jag minns faktiskt inte vad jag gjorde den dagen mer än att jag sov några timmar och skrev med en massa folk hit och dit inför kommande vecka. Försökte planera och styra upp mitt schema men insåg efter ett tag att hjärnan inte funkade alls så jag bestämde mig för att ta det på måndagen istället.

Kommande vecka blev också rätt intensiv. Folk har någon slags konstig panik över att de måste hinna med så himla mycket innan jul. Jag har aldrig fattat det där. Det finns ju ett liv efter jul och nyår också? Jag gick till kiropraktorn, läkare, fysioterapin och samtalsfysioterapin. Jag har gått i fysioterapi sedan maj i år och nu var det sista gången. Efter nyår är det tänkt att jag ska skaffa ett vanligt gymkort och börja träna på egen hand. Det känns både bra och läskigt samtidigt  men jag ska få uppföljning med fysioterapeuten en gång i månaden under våren så det blir nog bra. Hos samtalsfysioterapeuten får jag börja en slags sömnskola för att kunna sluta med sömnmedicinen jag tagit i alldeles för många år. Man "ska" egentligen bara ta den någon månad åt gången tillfälligt men läkare har ansett att jag ska fortsätta med tanke på hur uselt jag sover utan. Jag har en himla massa biverkningar av den och mår rätt kasst dagtid men har litat på läkare ända fram till nyligen när hon ansåg att jag skulle höja dosen för att få bättre effekt. Jag ligger redan rätt högt och kände att det inte verkade vettigt. Så jag googlade och tog upp det i samtalen så nu ska jag få hjälp med att fasa ut den. Inte helt optimalt den här tiden på året när det är så mycket som händer hela tiden och jag redan är stressad med mycket ångest men å andra sidan finns det kanske inte någon bra tid någonsin att sluta med sån medicin så...

Jag hann med en fin dejt på centralbadet på torsdagen mellan alla möten inom vården. Det var oerhört skönt och lyxigt att få bada varmt, bubbla, dricka smoothie i ljusterapidjungeln de har där och bara känna mig omhändertagen och bortskämd i några timmar. Det var riktigt fint att han verkade tycka om mig trots att jag var osminkad, röd i ansiktet och rufsig i håret efter allt bad och bastu. Det la ribban på en annan nivå liksom. Att om han gillar mig så på det sättet kan det ju bara bli bättre sen typ :) Vi var där tills det stängde men vi kände att vi inte riktigt ville skiljas åt och eftersom vi var rätt hungriga gick vi ut och käkade. Det var fint. Jag kom hem vid 01 och kom i säng vid 03 eftersom jag sällan kan varva ner när jag varit ute sådär och utan sömntabletterna somnar jag ju inte vettigt...

Dagen efter vaknade jag med migrän. Förmodligen pga sömnbrist men även uttorkning. Man dricker alldeles för lite vatten när man badar varmt under sådär många timmar... Så jag kom inte in till stan i tid för nästa dejt :( Vi beslöt oss för att skjuta fram det till mellandagarna. Jag lyckades ta mig in till stan sen och LÅ hörde av sig spontant och bjöd på sen lunch. Efter det lyckades vi hitta alla julklappar från min lista! Julmirakel händer. :)

På lördagen gick jag på en kort fikaträff vid globen och sen hem för att slänga i mig lite flingor innan jag skulle till stallet och bästa Grimur! Det blev en magisk ridtur i tjock, tung dimma, längs öde gator och knäpptyst skog. Det kändes helt overkligt. Vi undrade flera gånger var alla människor och bilar var. Det brukar inte vara mycket trafik där ute men man brukar se några bilar ändå. Det ligger en filmsnutt uppe på min fb-sida där Grimur klapprar på asfalten i en ljus tunnel av dimma. Det låter underbart. Efter stallet bar det av till Tyresö brevik, hem till familjen. Där lagade mamma mat, jättegod fiskgratäng, och sen kokade vi knäck, rullade vit choklad/saffrantryffel och klädde julgranen. Vi installerade även den upphittade fjärilen i ett akvarium istället för i vasen den bodde i nu. Mamma hittade den stackaren på parkeringen vid centrum och kunde inte lämna den där. Vi fattar ju att den inte kommer överleva till våren men den får en fin sista tid i alla fall. Varmt, ljust och den får frukt och sockervatten. Vi får se hur länge den klarar sig. Alla är engagerade i den och det känns så fint. :)

På söndagen fick jag förmånen att fira den bästa fjärde advent jag varit med om. Riktigt, riktigt bra. Känner mig väldigt omtyckt och lite värdefull.

Nu är det slutspurten mot slutet på året och hela veckan är fullbokad. Mer om det längre fram :)

Gymnasiet, eller "När saker började gå illa på riktigt".

Det här är ett inlägg som skiljer sig från mängden eftersom det kommer bestå av kortare anekdoter och inte en hel sammanhängande berättelse. Det är heller ingen munter dagbok så vill ni höra roliga berättelser rekommenderar jag er att läsa ett senare inlägg jag tänkte skriva.



Jag verkar vara i en lång period där jag tänker tillbaka på mitt liv. Jag vet inte om det är för att jag gått igenom många förändringar sedan mitt ex plötsligt gick sin väg, katterna gick vidare och mitt liv gick i kras eller om det är en 40-årskris eller min psykiska ohälsa. Det är säkert en blandning av allihop. Jag vet inte hur en ålderskris "ska" se ut. Jag minns att jag hade det jobbigt när jag fyllde 20 för att man liksom lämnade tonåren bakom sig och skulle "bli vuxen". Att gymnasiet var över och man skulle bli lyckad, hitta ett jobb, flytta hemifrån och allt helst nyss. Där kan vi snacka om förändringar. Tänk om jag vetat då det jag vet idag. Jag hade gjort så många annorlunda val. Jag hade förmodligen råkat mindre illa ut då. Blivit mindre skadad och ärrad. Kanske mått bättre och fortfarande kunnat jobba. Jag försöker att inte grubbla för mycket över det, för det gör ingen skillnad mer än att jag blir ledsen över att mitt liv inte blev som jag tänkt det.

Att fylla 30 bekom mig ingenting. Den dagen och följande år bara kom och gick. Däremot kände jag att jag liksom fastnade i åldern 25-någonting. Det var då jag mådde som allra sämst psykiskt och de tio år som följde var som i en konstig dimma. När folk frågar mig om saker från de åren minns jag ingenting. Jag får hela tiden tänka efter var jag bodde då (jag har flyttat 23 gånger nu), vem jag var tillsammans med och vad jag jobbade med just då. Det blir som en konstig tidslinje som är min men ändå okänd. Folk påminner mig ibland om fester och tillställningar och då dyker det upp korta fragment av minnen. Det är sånt som dyker upp även idag. Ofta från långa tankekedjor. Och det är oerhört sällan det är goda, glada minnen... Men mentalt känner jag mig tio år yngre. Jag har skitsvårt att köpa att jag är 40. Undrar om det alltid kommer kännas såhär?

Idag dök det upp en bild i flödet på Facebook. Det var på alkoläsken Hooch och den fanns på alla fester när jag var yngre. Den som smakade svarta vinbär har lett till att jag fortfarande har svårt för att dricka något med den smaken. Jag drog nämligen i mig nästan en hel back med såna Hooch själv vid ett tillfälle när jag gick i gymnasiet och sen stod jag och kräktes lila spyor vid ett träd på skolans område. Ensam. Jag minns inte vad alla andra gjorde då eller varför jag var utomhus. En annan gång drack jag Hooch och gömde mig i en kall, mörk bastu på skolan för att jouren gick runt och försökte hålla koll på alla ungdomar och jag var ju jättefull. Det där med jouren var så dumt. Det var en enda vuxen person som skulle hålla koll på 150 ungdomar kvällstid och på helger. Vi hade ingen fritidsaktivitet, skolan låg väldigt avsides eftersom det var ett naturbruksgymnasium. Det var lärarna som turades om att ta en dag i veckan och sov i ett rum på ena elevhemmet. De flesta satt bara på sitt rum och förväntade sig att vi elever skulle komma till dem om det hände något. En del patrullerade området en eller två gånger och sen satt på rummet. Vi hade ju stenkoll på vem som gjorde vad och när så det var ju aldrig några problem att undvika dem. Äldre elever köpte ut alkohol och vi festade alla dagar i veckan typ. Man var ofta full eller bakis på lektionerna dagen efter. Jag försökte alltid hålla mig nykter om jag visste att jag skulle köra traktor eller hantera motorsåg mm dagen efter men det var långt ifrån alla som tänkte på det... Den vuxna Sindra idag känner sig lite chockad över att ens tänka på det men det var ju verkligheten där. "Alla" gjorde så. Vilket även leder till att jag, och flera med mig, råkade illa ut eftersom man var full så ofta. Det fanns inget att göra när skolan slutade kl 17 och middagen var över. Vi var ett gäng som försökte hitta på aktiviteter men de dog alltid ut efter hand. Vår teklubb fanns dock kvar i två år. Det var lite kul. Men det var ju inte bara te och kakor vi sysslade med. Vi drog igång en basketklubb också och fick tillåtelse av kommunen att låna närmaste gympasal. Det höll i några månader, sen tröttnade folk på att det var så långt att gå dit. Festerna fanns ju alltid kvar...

Min första våldtäkt hände när jag var 16, men den gången var jag nykter ska tilläggas. Men något inom mig gick sönder och det var då jag började dricka så mycket. Innan dess hade jag knappt smakat på sprit. Jag slutade bry mig om mig själv fullständigt efter den gången. Jag söp för att glömma och folk tolkade det som att jag var en tokig, glad och rolig festtjej som aldrig bangade för något. Jag blev våldtagen flera gånger eftersom jag var för full och ett "nej, sluta, jag vill inte" aldrig någonsin räcker för en kille (eller flera som det var några gånger). Killar kör på ändå. Både för alla år sedan och idag. Det är ingen jävla skillnad även fast #MeToo hände och att det pratas så himla mycket om samtycke. Killar bryr sig inte. Och nu vill ni säkert säga "inte alla män" och så är det ju såklart. Men många män. Alldeles för många män...

Jag tror att jag blev den där partypinglan för att det var en rätt lätt fasad att hålla upp. Man bara drack, lyssnade på hög musik, lät folk göra lite vad de ville, hånglade runt och brydde sig inte om något för stunden. Men nog blev det en hel del "Coyote ugly" morgonen efter :( Jag fattade tidigt att det var destruktivt och jag drog ner på alkoholen men när jag blev våldtagen och utsatt för övergrepp av fem killar samtidigt vid ett tillfälle orkade jag inte känna mer. Skolsyster och kuratorn tyckte bara att jag skulle ta och vila typ. De tog det inte på allvar alls. "Ingen tycker om någon som pratar skit om andra, du borde nog tänka på det när du säger såna här saker" sa kuratorn en gång. Jag minns att jag ringde en nära person från Stockholm vid ett tillfälle och storgrinade men fick bara rådet att sluta vara så dramatisk. Det var då jag lärde mig att det inte gick att lita på vuxna alls. Och att det tydligen var okej att bli övergreppad lite då och då och att man fick skylla sig själv typ. Det var vardag.

Vid ett tillfälle åkte jag på stryk så pass mycket på en fest att jag började fundera på varför jag var så usel på att försvara mig själv. Det var inte första gången det hände, men det var rätt ordentligt. Så jag började fundera på självförsvar och att börja på någon form av kampsport. Sagt och gjort så åkte jag in till Norrtälje som låg närmast skolan, och letade rätt på en klubb som körde karate tre gånger i veckan. Jag märkte att det var roligt och vi var flera tjejer i min grupp så vi bondade och hade kul. Men allt eftersom tiden gick droppade tjejerna av och jag blev ensam kvar med killar. De i sin tur tyckte tydligen att det var jobbigt när jag fick beröm av Sensei för att jag utvecklades och graderade lite tidigare än de andra. Så de började puckla på mig lite mer än nödvändigt så fort Sensei vände ryggen till. Det här pågick ett halvår. Jag hade både spräckt läpp, trasiga revben och en gång knäckt näsa. Jag vågade inte gå till Sensei och "gnälla" eftersom jag var den enda tjejen. Jag ville inte visa något och jag ville inte ge upp men efter ett tag orkade jag inte längre. Det var tillräckligt att bara klara av skolan och sen den långa resvägen med oregelbunden busstrafik tre sena kvällar i veckan. Så jag kastade in handduken. Började festa igen.

Sista året i gymnasiet hade jag utvecklat anorexi för att jag mådde så himla dåligt och jag vågade inte åka hem till familjen så mycket eftersom jag någonstans inom mig fattade att jag såg för jävlig ut och jag orkade inte svara på alla frågor som skulle komma. Eller så skulle ingen märka något för att det var så mycket annat som pågick i familjen under de åren. Jag vet inte. Folk på skolan tyckte att jag såg så himla bra ut. Att jag var jättesnygg som var så smal. Det ledde ju till att jag blev ännu mer motiverad att gå ner i vikt. Jag hade ingen kontroll över mitt liv i övrigt, men maten kunde jag ju styra! När examensdagen kom vägde jag knappt 50 kg till mina 171cm. Mina lår såg ut som mina överarmar gör idag. Jag hade storlek small/xsmall i alla kläder. Den dagen var rätt knäpp den också. Kvällen innan hade vi festat rätt rejält och jag hade slutat vara "ett offer" och var en "tuff brud". Jag var lagom full, rökte cigarr och drog med mig skolans snyggaste, populäraste kille till mitt rum på kvällen. Morgonen efter låg han i min säng och kräktes i min papperskorg samtidigt som jag blev high-fivad av en killkompis i vardagsrummet när vi gjorde oss i ordning för att gå på champangefrukosten. Strax innan vi skulle springa ut inför alla familjer, släktingar och vänner smet jag upp på elevhemmet och drog i mig mer sprit. Gurglade med munvatten. Klistrade på mig ett stort leende och sen sjöng vi "fy fan vad vi är bra!" och sen var gymnasiet över bara sådär. Vi packade ihop mitt rum och i den överfulla bilen hem mot stan började familjen såklart bråka som vanligt. Yay.

Det är nu ni sitter och tänker "jaha, det är därför Sindra inte dricker alkohol idag." Men det är inte bara därför jag slutade dricka för snart 11 år sedan. Det är en helt annan historia. Mitt partyliv fortsatte och tro det eller ej men det hände faktiskt roliga saker ibland också. Men även fler övergrepp och våldtäkter, en del som jag aldrig nämnt för någon. Varför? För att jag skäms. Jag vet logiskt sett att inget har varit mitt fel och jag vet att jag alltid, varje gång jag märkt vart det var på väg, sagt ett klart och tydligt "nej, jag vill inte" och stretat emot. Men ändå skäms jag. För mitt liv blev så jävla sämst under de åren mellan 16-30 typ. Jag lärde mig så onödigt hårt att vuxna inte går att lita på, att folk är dumma i huvudet och att ensam inte alls är stark men tillsammans med någon händer det skit...

Teknikutveckling och känslan av att fastna.

Folk gnäller över den senaste mobiltelefonens prestanda och design. Jag minns familjens första bärbara telefon. Den var som en jättetung väska med en lur med sladd. En gång tog vi ut den i skogen bakom sommarstugan och ringde till mormor. "Vet du var vi ringer ifrån mormor? Vi är i skogen!" och hon trodde inte på oss. Jag minns min första mobiltelefon som var stor som en tegelsten med utdragbar antenn. Den kostade så mycket att använda att jag hade den avstängd i en låda när jag gick i gymnasiet. När jag skulle ringa hem gick det på två sekunder "hej, kan ni ringa upp mig nu, jag står vid telefonen i hallen!" och sen la jag på direkt. Och det hände ändå att jag fick skäll av min far för att räkningen blev så hög. Ja, det var en fast telefon som fanns in korridoren på internatskolan där jag bodde. Den gick inte att ringa ut på. Min andra mobil var en klassisk Nokia 2110. Den blev både tappad, trampad på och dängd i huvudet på en idiot och den hade knappt ens en repa. Ett tag skulle mobilerna bli allt mindre och det var jättesvårt att skriva sms på de pyttesmå knapparna och man fick trycka flera gånger på samma knapp för att få fram rätt bokstav. Kommer ni ihåg det? Idag har mobilerna blivit större och vi swypar över en blank skärm med ett virtuellt tangentbord...

Folk kör med Spotify och gnäller över utbudet på låtar. När jag var liten lyssnade vi på radio och satt nästan alltid beredd med ett kassettband för att trycka på record när det kom en bra låt. Det var ju sällan man fick med början på låten. Men det blev ett rätt okej blandband ändå till sist. Min första radio hade en högtalare och min andra var en sk bergsprängare med både cd-spelare och två kassettstationer så man kunde kopiera ett band från ett annat.

Folk gnäller över hastigheten på sitt bredband. Hallå, när jag var liten fanns inte internet. I know, det är helt sjukt. När internet senare gick att komma åt för privatpersoner hade man ett modem som tog jättelång tid på sig att koppla upp sig och lyfte någon på telefonluren bröts uppkopplingen och så fick man börja om. Och dyrt var det också. Jag fick sitta max en timme om dagen. Lite senare började jag betala extra med min månadspeng för att få sitta uppkopplad längre. Och det man gjorde var i princip att chatta med folk från hela världen i olika chattprogram. Det var det som fanns liksom. mIRC. Sen kom Lunarstorm. Helgon. Qruiser. Inga direkta onlinespel. Man spelade spel som man köpte på disketter och senare kom cd-romskivor. När man klarat spelet var det slut. Ingen utveckling eller uppgradering online där inte.


Folk gnäller över att det är dålig mottagning på mobilen så deras musik laggar med en halv sekund ibland eller att blåtandsuppkopplingen hackar till. Jag minns när jag grät blod över att min bärbara kassettbandspelare tuggade sönder ett band. Oh the pain! Eller när man åkte buss och ens bärbara cd-spelare hoppade till så hela låtar på skivan hoppades över. Eller när skivan sedan blev såpass repig att inte ens banantricket hjälpte längre. Jag hade en mp3-spelare ett tag, det var grejer det. Sån oerhörd frihet.

Folk gnäller också över utbudet på Netflix eller motsvarande. Och de gnäller över att det aldrig är något bra på TV. När jag var riktigt liten hade vi två tv-kanaler och en svartvit tv. Den tv vi hade i sommarstugan tror jag inte ens hade en fjärrkontroll. Sen fick vi fyra kanaler och färg-tv. Vi tittade på allt. T om reklamen var spännande. Idag har folk minst 18 tv-kanaler och det är ändå "inget att titta på". Det går att ladda hem filmer eller streama.

Min far har nästan alltid jobbat med datorer och vår familj var bland de första att ha en dator hemma. Jag har hängt med i utvecklingen och lärt mig jättemycket genom åren. Förr kunde jag plocka isär och plocka ihop en dator med förbundna ögon. Installera program som ingenting. Men numera har jag fastnat lite när det gäller teknik. Och jag skäms så mycket över det att jag inte vågar be om hjälp längre. Jag kör fortfarande med VLC mediaspelare i datorn när jag ska titta på film. Jag använder Winamp till musik, även om det mest är för att jag inte känner att jag har råd med typ Spotify för att jag är en fattig sjukpensionär. När piratsidan stängdes ner tappade jag kollen på var man kan titta på film så alla mina filmer och min musik är många år gamla. Jag har inget sätt att spela upp media på till min TV, eller så har jag det och vet bara inte hur jag ska göra. Jag vill spela dataspel men numera köper man oerhört sällan en fysisk cd-skiva eftersom allt är online och jag vet inte hur man gör. Jag har frågat någon ibland och de slänger ur sig namn och termer men vill inte faktiskt visa något så jag vet inte hur jag ska gå vidare. Min dator har ett såpass gammalt operativsystem att jag häromdagen fick en "varning" om att det inte längre kommer finnas några uppdateringar till det och det rekommenderas att jag installerar ett nyare Windows. Nu vet jag inte ens hur jag ska göra för att titta på anime från datorn till tv:n och få ljudet att synka med. Jag får inte till det. Inför mitt öppna hus och födelesedagsfirande var min största rädsla att inte ha Spotify och kunna spela musik i bakgrunden. Jag löste det genom att ha datorn igång och ha en radiostation igång på den. "Easylistening.com". Ingen frågade något, ingen sa något, det var lättsmält musik i bakgrunden bara. Kände mig så sjukt lättad över det.

Jag vet inte om det är för att jag har Asperger, om det är därför jag inte förstår längre, eller om det beror på att jag numera är jävligt ensam och inte har någon som bara fixar saker åt mig när det behövs. Eller om jag bara blivit "för gammal"? Eller om det är för att jag inte har råd att köpa en ny mobil eller dator om jag råkar ha sönder något, att jag blir för rädd för att prova? Jag har ingen att fråga och jag skäms så mycket och vill inte göra mig dum inför de jag verkligen älskar. Alla bara tar för givet att jag har koll på precis allt. Newsflash: Det har jag inte, men jag är jävligt bra på att låtsas eftersom jag hatar att känna mig dum. Är det såhär pensionärerna känner sig idag när ungdomar gnäller på dem för att de tryckt på någon knapp på datorn och skit hänt? Att de inte hängt med i utvecklingen, skäms och inte vågar fråga eller vågar fråga men inte förstår?

Jag vill förstå. Jag vill lära mig. Jag vill kunna. Men jag är ensam. Jag känner mig dum. Jag har inte råd att köpa nya, bättre saker. Jag hatar den här frustrationen jag känner varje dag. (Speciellt när det kommer till musik eftersom jag är ute och går så mycket och vill lyssna på nyare musik än den jag har från typ 2009.) Jag hatar att känna mig dum och efter. Jag har gått igenom teknikens utveckling i rasande takt genom åren men nu hänger jag inte med längre. Förlåt allihop, jag är nog lite korkad ändå :(