Helgen när jag sov tre timmar :)

Jag lovade att skriva ett inlägg på Facebook om min galna helg men det blir lite för långt så det fick bli ett blogginlägg istället. Det här inlägget skiljer sig från de tidigare då det här mest är en sammanfattning i dagboksform och jag tar inte upp ett specifikt ämne eller händelse som kan diskuteras på samma sätt som de andra inläggen.

Förra helgen började egentligen på torsdagen med en jättefin träff som gjorde mig smått lyrisk över livet. Fick chansen att visa upp en outfit som jag verkligen, verkligen tycker om och känner mig fin i. Det blev mycket uppskattat. Tiden hos honom gick för snabbt bara...

På fredagen var det viktiga möten som skulle ha en massiv inverkan på mitt liv framöver. Det handlade om vilka insatser jag kan få nu när jag har fått diagnosen Asperger och går in under LSS. Mötet var på lite mer än en timme och resulterade i att jag bl a ska få ett tandvårdskort så det blir billigare hos tandläkaren plus att jag har rätt att få viss extra hjälp eftersom jag är så rädd för tandläkaren. Jag har rätt mycket problem med mina tänder pga olika mediciner så jag skulle egentligen behöva gå en gång i halvåret hos tandläkare och var tredje månad till tandhygienisten men det har jag inte råd med i vanliga fall. Det kommer kanske bli bättre nu hoppas jag. Jag ska även få hjälp att söka fonder för att kunna skaffa ett par brusreducerande hörlurar vilka i sin tur kommer kunna underlätta min vardag i kommunaltrafiken/affärer oerhört mycket. Jag är väldigt ljudkänslig och det gör mig rätt utmattad när jag ska någonstans. Fick en del matnyttig information och remisser ska skickas till olika läkarinstanser så jag får bättre och förhoppningsvis snabbare hjälp för min CPTSD och mediciner. På det stora hela lyckades jag få igenom det jag hoppats på och resten ska vi ta på ett möte i januari. Tror det kan bli bra. Jag måste ju fortfarande lära mig mer om vad det innebär att leva med Autism så jag kan hantera min vardag bättre och att det blir mer begripligt om varför jag är som jag är. Jag har ju redan lyckats utarbeta strategier för att hantera livet eftersom jag fick diagnosen så sent i livet trots att jag haft det här sedan jag föddes, och inte haft någon hjälp förrän nu i år. Så mycket kommer nog mer bli aha-upplevelser än något nytt. Men jag ska be om hjälp och stöd inom LSS. Jag har fått gå en föreläsningsserie och kommer få en till nu under våren.

Jag var rätt trött när jag kom hem efter de mötena men laddade inför kvällen då jag skulle få reda på plats och tid för ett festkoncept som kallas för Fomo. Det är som ett rave men med möjlighet till utlevnad och utlopp för fetishism och hela konceptet är gayvänligt och YourKinkIsNotMyKinkButYourKinkIsOk typ. Jag har hört så himla mycket om de festerna genom åren men aldrig lyckats ta mig iväg till någon. LÅ var lite nyfiken han också trots att det inte är hans grej egentligen, det här med kinks osv. Men vi tänkte "vad är det värsta som kan hända? Det kommer vara ett kinkyrave, det blir kul!". Vi skulle få ett mailutskick med plats efter klockan 18 så vi satt och uppdaterade mailen till klockan 19 när det äntligen trillade in. Det var ut åt Gärdet till och det skulle börja klockan 23 men vi hade hört att de sällan kommer igång förrän vid midnatt så vi bestämde oss för att gå ut och äta rätt sent. LÅ kom med förslaget att vi skulle gå till "Miss Voon" och jag blev jätteglad. Det är en himla fin restaurang, riktigt lyxig, och jag har inte varit där sedan jag fyllde år för några år sedan. Av någon anledning blev jag tidig till Stureplan där vi skulle ses så jag strosade in i Sturegallerian och tittade på folk. Jag gick i ravefetishkläder med knallrosa hörlurar, lysande hårband, bindi i pannan, glittersmink, benfluff och gympaskor mitt bland finklädda kostymnissar. Och plötsligt kom låten "Det går bra nu" av Petter i mina lurar. Det var så sjukt roliga kontraster! Jag fnissade för mig själv och snobbarna vände sig om och tittade konstigt på mig. Jag bjöd på det. Sjukt kul!

LÅ dök upp efter ett tag och vi gick till "Miss Voon". Det är lite kul att ingen av oss var finklädda men gick på den typen av restaurang. Man beställer in tre olika huvudrätter eller som LÅ som beställde sashimi. Det är sjukt god mat där, riktigt vällagad och väldigt fint upplagt. Ska leta rätt på bilderna jag tog sen så får ni se. Vi gick därifrån vid typ 00 och tog en Uber till festlokalen. Den låg i ett industriområde långt från allt typ. Men den hade fortfarande inte öppnat och folk stod utanför och fattade ingenting. Dörren hade inget handtag så det gick inte att gå in heller. Ibland kom det någon personal som skulle in och jobba och de blev insläppta. Vi frågade efter ett tag om när vi fick komma in och fick svaret "Det är lite fullt just nu" vilket var skumt eftersom det var ca 20 personal där inne men inga gäster... Jag vet inte hur länge vi stod där ute i regnet men det var i alla fall roliga samtal, folk var glada ändå liksom. När vi väl fick komma in var allting lite...oorganiserat kanske man kan kalla det? och vi fick ingen info om vart vi skulle. Lokalen var full av skum graffiti som luktade väldigt starkt och det var MYCKET kallare där inne än utomhus. Inte riktigt läge för att ta av sig vinterjackan med andra ord. Vi gick runt lite och försökte lokalisera oss. Det fanns några konstiga rum lite här och där men de ledde ingen vart och det var trappor här och där som inte heller ledde någonvart. Vi hittade garderoben efter ett tag men eftersom det dels var nymålad graffiti som stank rejält precis där och vi inte ville ha den lukten i våra kläder men det var också väldigt kallt så vi behöll jackorna på. Efter ett tag hittade vi någon slags bar där de sålde Norrlands guld-öl och lustgasballonger. Inget någon av oss var sugna på. Sen drog de på musiken lite mer och öste ut rök på dansgolvet. Folk gick runt och rökte cigaretter inomhus och det har jag inte varit med om på många, många år. Det var en märklig känsla. Och min astma var inte jätteimponerad. Efter ett tag var det så tjock rök på dansgolvet att den åkte ut i resten av lokalen. Jag som gått på rave sedan jag var 15 år har aldrig sett så mycket rök inomhus någonsin. Folk krockade med varandra, ramlade nerför trappor, gick in i väggar och gick vilse typ. Vi satt i en soffa full med gamla popcorn och tuggummi och undrade vad vi skulle göra. Det var ju rätt roande att allt var så konstigt och vi var inte de enda som tyckte det. Det var rätt lättsam stämning ändå även om jag misstänker starkt att flera hade dragit i sig mer än folköl och lustgas. Det var också lite förvånande för det är inget jag är van vid att se sådär tydligt. Plötsligt kläckte LÅ ur sig "Undrar var det finns en nödutgång om det händer något?" varpå vi insåg att vi inte visste och att det inte syntes någon skylt eller så någonstans. Hade det funnits en skylt hade man ändå inte sett den i all tjock rök. Det började vid det laget bli så pass svårt att andas att LÅ som inte har astma kände av röken. Vi var lite uppgivna och frusna. LÅ hade koll på att det var en technosfest i Slakthuset så vi var spontana och ville inte ge upp kvällen så det blev en Uber dit och där var det riktigt, riktigt bra! Vi dansade tills de stängde. Båda hade svårt att varva ner efter det men insåg väl att klockan var sent och jag skulle ju upp rätt tidigt dagen efter. Så efter roliga samtal och fånerier vid Gullmarsplan innan min buss kom så skildes vi åt. Jag kom i säng vid 06.30 men somnade kanske vid 07.30 och klockan ringde 09.

Då var det dags att åka in till stan och gå på bio med H. Av någon för mig väldigt mystisk anledning hade han lyckats ducka filmen "Ensam hemma" i alla år och nu när de visade den på Bio Capitol var han pepp på att se den. Vi hade inte de bästa platserna men det var sjukt mysigt att vara där. En annorlunda bio där det serveras mat, alkohol mm och det finns små bord vid stolarna. Riktigt mysigt. Jag var dock sjukt trött så jag var tacksam över att jag inte behövde hänga med i filmen helt fullt eftersom jag sett den så många gånger förut. När den var slut ville jag mest hem och vila, jag var rätt trasig.

Kom hem, kände mig ynklig men kunde inte sova ett tag. Jag har alltid haft svårt för att sova dagtid oavsett hur trött jag är. Vet inte varför, det blir mest ångest och hjärtklappning typ. Asjobbigt. Rätt som det var hörde min vän C av sig och undrade hur jag mådde och då var jag sådär gråt-trött som jag kan bli ibland. Kände mig ensam och ledsen över livet typ (en helt annan story om varför). Han undrade om jag skulle till Tech Noir men jag hade inte råd. "Ge mig fem minuter" sa han och sen hade han fixat en biljett. Så himla fint gjort av honom att fixa det! Jag var rätt osäker på om jag skulle orka när jag var så sliten men jag laddade med pasta, dusch och tvingade mig själv att upprepa mitt mantra "Tänk inte, bara kör" samtidigt som jag lyssnade på mina pepplåtar i mobilen, vilket är något jag ofta gör när jag ska iväg och ångesten bankar på stora trumman. Jag tog mig iväg men mådde sjukt illa på bussen in. Vinglade lite när jag gick till festen. Som var i Slakthuset, där jag varit bara några timmar innan, det var en rätt knäpp, surrealistisk känsla. Folk var glada över att ha mig där. Jag fick några alkoholfria drinkar när de andra drack mingelbubbel på förfesten. Det var fint. Musiken drog igång ordentligt och när klockan blev 22 började själva Tech Noir. Jag funderade på om jag gjort mitt och skulle åka hem men visste samtidigt att D skulle komma dit och sen även LÅ som var nyfiken på klubben i sig. Så tiden gick, folk dök upp, jag kom in i någon slags andra andning och började dansa. Sjukt bra musik och stämning! Blev flörtad med och kände mig riktigt pepp. Det var en riktigt, riktigt bra kväll. Jag fick lite mys med D, kramar av LÅ och bytte nummer med en kille jag träffat sedan tidigare på fester men som inte hade vågat komma fram och prata med mig då. Det var roligt och uppskattat. Vi var kvar tills de stängde. Igen. Efter lite strul med folk som skulle ha sällskap hit och dit kom vi iväg till Gullmarsplan och hemåt. Kom väl i säng runt 06 kanske.

Söndagen gick som i en dimma. Jag minns faktiskt inte vad jag gjorde den dagen mer än att jag sov några timmar och skrev med en massa folk hit och dit inför kommande vecka. Försökte planera och styra upp mitt schema men insåg efter ett tag att hjärnan inte funkade alls så jag bestämde mig för att ta det på måndagen istället.

Kommande vecka blev också rätt intensiv. Folk har någon slags konstig panik över att de måste hinna med så himla mycket innan jul. Jag har aldrig fattat det där. Det finns ju ett liv efter jul och nyår också? Jag gick till kiropraktorn, läkare, fysioterapin och samtalsfysioterapin. Jag har gått i fysioterapi sedan maj i år och nu var det sista gången. Efter nyår är det tänkt att jag ska skaffa ett vanligt gymkort och börja träna på egen hand. Det känns både bra och läskigt samtidigt  men jag ska få uppföljning med fysioterapeuten en gång i månaden under våren så det blir nog bra. Hos samtalsfysioterapeuten får jag börja en slags sömnskola för att kunna sluta med sömnmedicinen jag tagit i alldeles för många år. Man "ska" egentligen bara ta den någon månad åt gången tillfälligt men läkare har ansett att jag ska fortsätta med tanke på hur uselt jag sover utan. Jag har en himla massa biverkningar av den och mår rätt kasst dagtid men har litat på läkare ända fram till nyligen när hon ansåg att jag skulle höja dosen för att få bättre effekt. Jag ligger redan rätt högt och kände att det inte verkade vettigt. Så jag googlade och tog upp det i samtalen så nu ska jag få hjälp med att fasa ut den. Inte helt optimalt den här tiden på året när det är så mycket som händer hela tiden och jag redan är stressad med mycket ångest men å andra sidan finns det kanske inte någon bra tid någonsin att sluta med sån medicin så...

Jag hann med en fin dejt på centralbadet på torsdagen mellan alla möten inom vården. Det var oerhört skönt och lyxigt att få bada varmt, bubbla, dricka smoothie i ljusterapidjungeln de har där och bara känna mig omhändertagen och bortskämd i några timmar. Det var riktigt fint att han verkade tycka om mig trots att jag var osminkad, röd i ansiktet och rufsig i håret efter allt bad och bastu. Det la ribban på en annan nivå liksom. Att om han gillar mig så på det sättet kan det ju bara bli bättre sen typ :) Vi var där tills det stängde men vi kände att vi inte riktigt ville skiljas åt och eftersom vi var rätt hungriga gick vi ut och käkade. Det var fint. Jag kom hem vid 01 och kom i säng vid 03 eftersom jag sällan kan varva ner när jag varit ute sådär och utan sömntabletterna somnar jag ju inte vettigt...

Dagen efter vaknade jag med migrän. Förmodligen pga sömnbrist men även uttorkning. Man dricker alldeles för lite vatten när man badar varmt under sådär många timmar... Så jag kom inte in till stan i tid för nästa dejt :( Vi beslöt oss för att skjuta fram det till mellandagarna. Jag lyckades ta mig in till stan sen och LÅ hörde av sig spontant och bjöd på sen lunch. Efter det lyckades vi hitta alla julklappar från min lista! Julmirakel händer. :)

På lördagen gick jag på en kort fikaträff vid globen och sen hem för att slänga i mig lite flingor innan jag skulle till stallet och bästa Grimur! Det blev en magisk ridtur i tjock, tung dimma, längs öde gator och knäpptyst skog. Det kändes helt overkligt. Vi undrade flera gånger var alla människor och bilar var. Det brukar inte vara mycket trafik där ute men man brukar se några bilar ändå. Det ligger en filmsnutt uppe på min fb-sida där Grimur klapprar på asfalten i en ljus tunnel av dimma. Det låter underbart. Efter stallet bar det av till Tyresö brevik, hem till familjen. Där lagade mamma mat, jättegod fiskgratäng, och sen kokade vi knäck, rullade vit choklad/saffrantryffel och klädde julgranen. Vi installerade även den upphittade fjärilen i ett akvarium istället för i vasen den bodde i nu. Mamma hittade den stackaren på parkeringen vid centrum och kunde inte lämna den där. Vi fattar ju att den inte kommer överleva till våren men den får en fin sista tid i alla fall. Varmt, ljust och den får frukt och sockervatten. Vi får se hur länge den klarar sig. Alla är engagerade i den och det känns så fint. :)

På söndagen fick jag förmånen att fira den bästa fjärde advent jag varit med om. Riktigt, riktigt bra. Känner mig väldigt omtyckt och lite värdefull.

Nu är det slutspurten mot slutet på året och hela veckan är fullbokad. Mer om det längre fram :)

Gymnasiet, eller "När saker började gå illa på riktigt".

Det här är ett inlägg som skiljer sig från mängden eftersom det kommer bestå av kortare anekdoter och inte en hel sammanhängande berättelse. Det är heller ingen munter dagbok så vill ni höra roliga berättelser rekommenderar jag er att läsa ett senare inlägg jag tänkte skriva.



Jag verkar vara i en lång period där jag tänker tillbaka på mitt liv. Jag vet inte om det är för att jag gått igenom många förändringar sedan mitt ex plötsligt gick sin väg, katterna gick vidare och mitt liv gick i kras eller om det är en 40-årskris eller min psykiska ohälsa. Det är säkert en blandning av allihop. Jag vet inte hur en ålderskris "ska" se ut. Jag minns att jag hade det jobbigt när jag fyllde 20 för att man liksom lämnade tonåren bakom sig och skulle "bli vuxen". Att gymnasiet var över och man skulle bli lyckad, hitta ett jobb, flytta hemifrån och allt helst nyss. Där kan vi snacka om förändringar. Tänk om jag vetat då det jag vet idag. Jag hade gjort så många annorlunda val. Jag hade förmodligen råkat mindre illa ut då. Blivit mindre skadad och ärrad. Kanske mått bättre och fortfarande kunnat jobba. Jag försöker att inte grubbla för mycket över det, för det gör ingen skillnad mer än att jag blir ledsen över att mitt liv inte blev som jag tänkt det.

Att fylla 30 bekom mig ingenting. Den dagen och följande år bara kom och gick. Däremot kände jag att jag liksom fastnade i åldern 25-någonting. Det var då jag mådde som allra sämst psykiskt och de tio år som följde var som i en konstig dimma. När folk frågar mig om saker från de åren minns jag ingenting. Jag får hela tiden tänka efter var jag bodde då (jag har flyttat 23 gånger nu), vem jag var tillsammans med och vad jag jobbade med just då. Det blir som en konstig tidslinje som är min men ändå okänd. Folk påminner mig ibland om fester och tillställningar och då dyker det upp korta fragment av minnen. Det är sånt som dyker upp även idag. Ofta från långa tankekedjor. Och det är oerhört sällan det är goda, glada minnen... Men mentalt känner jag mig tio år yngre. Jag har skitsvårt att köpa att jag är 40. Undrar om det alltid kommer kännas såhär?

Idag dök det upp en bild i flödet på Facebook. Det var på alkoläsken Hooch och den fanns på alla fester när jag var yngre. Den som smakade svarta vinbär har lett till att jag fortfarande har svårt för att dricka något med den smaken. Jag drog nämligen i mig nästan en hel back med såna Hooch själv vid ett tillfälle när jag gick i gymnasiet och sen stod jag och kräktes lila spyor vid ett träd på skolans område. Ensam. Jag minns inte vad alla andra gjorde då eller varför jag var utomhus. En annan gång drack jag Hooch och gömde mig i en kall, mörk bastu på skolan för att jouren gick runt och försökte hålla koll på alla ungdomar och jag var ju jättefull. Det där med jouren var så dumt. Det var en enda vuxen person som skulle hålla koll på 150 ungdomar kvällstid och på helger. Vi hade ingen fritidsaktivitet, skolan låg väldigt avsides eftersom det var ett naturbruksgymnasium. Det var lärarna som turades om att ta en dag i veckan och sov i ett rum på ena elevhemmet. De flesta satt bara på sitt rum och förväntade sig att vi elever skulle komma till dem om det hände något. En del patrullerade området en eller två gånger och sen satt på rummet. Vi hade ju stenkoll på vem som gjorde vad och när så det var ju aldrig några problem att undvika dem. Äldre elever köpte ut alkohol och vi festade alla dagar i veckan typ. Man var ofta full eller bakis på lektionerna dagen efter. Jag försökte alltid hålla mig nykter om jag visste att jag skulle köra traktor eller hantera motorsåg mm dagen efter men det var långt ifrån alla som tänkte på det... Den vuxna Sindra idag känner sig lite chockad över att ens tänka på det men det var ju verkligheten där. "Alla" gjorde så. Vilket även leder till att jag, och flera med mig, råkade illa ut eftersom man var full så ofta. Det fanns inget att göra när skolan slutade kl 17 och middagen var över. Vi var ett gäng som försökte hitta på aktiviteter men de dog alltid ut efter hand. Vår teklubb fanns dock kvar i två år. Det var lite kul. Men det var ju inte bara te och kakor vi sysslade med. Vi drog igång en basketklubb också och fick tillåtelse av kommunen att låna närmaste gympasal. Det höll i några månader, sen tröttnade folk på att det var så långt att gå dit. Festerna fanns ju alltid kvar...

Min första våldtäkt hände när jag var 16, men den gången var jag nykter ska tilläggas. Men något inom mig gick sönder och det var då jag började dricka så mycket. Innan dess hade jag knappt smakat på sprit. Jag slutade bry mig om mig själv fullständigt efter den gången. Jag söp för att glömma och folk tolkade det som att jag var en tokig, glad och rolig festtjej som aldrig bangade för något. Jag blev våldtagen flera gånger eftersom jag var för full och ett "nej, sluta, jag vill inte" aldrig någonsin räcker för en kille (eller flera som det var några gånger). Killar kör på ändå. Både för alla år sedan och idag. Det är ingen jävla skillnad även fast #MeToo hände och att det pratas så himla mycket om samtycke. Killar bryr sig inte. Och nu vill ni säkert säga "inte alla män" och så är det ju såklart. Men många män. Alldeles för många män...

Jag tror att jag blev den där partypinglan för att det var en rätt lätt fasad att hålla upp. Man bara drack, lyssnade på hög musik, lät folk göra lite vad de ville, hånglade runt och brydde sig inte om något för stunden. Men nog blev det en hel del "Coyote ugly" morgonen efter :( Jag fattade tidigt att det var destruktivt och jag drog ner på alkoholen men när jag blev våldtagen och utsatt för övergrepp av fem killar samtidigt vid ett tillfälle orkade jag inte känna mer. Skolsyster och kuratorn tyckte bara att jag skulle ta och vila typ. De tog det inte på allvar alls. "Ingen tycker om någon som pratar skit om andra, du borde nog tänka på det när du säger såna här saker" sa kuratorn en gång. Jag minns att jag ringde en nära person från Stockholm vid ett tillfälle och storgrinade men fick bara rådet att sluta vara så dramatisk. Det var då jag lärde mig att det inte gick att lita på vuxna alls. Och att det tydligen var okej att bli övergreppad lite då och då och att man fick skylla sig själv typ. Det var vardag.

Vid ett tillfälle åkte jag på stryk så pass mycket på en fest att jag började fundera på varför jag var så usel på att försvara mig själv. Det var inte första gången det hände, men det var rätt ordentligt. Så jag började fundera på självförsvar och att börja på någon form av kampsport. Sagt och gjort så åkte jag in till Norrtälje som låg närmast skolan, och letade rätt på en klubb som körde karate tre gånger i veckan. Jag märkte att det var roligt och vi var flera tjejer i min grupp så vi bondade och hade kul. Men allt eftersom tiden gick droppade tjejerna av och jag blev ensam kvar med killar. De i sin tur tyckte tydligen att det var jobbigt när jag fick beröm av Sensei för att jag utvecklades och graderade lite tidigare än de andra. Så de började puckla på mig lite mer än nödvändigt så fort Sensei vände ryggen till. Det här pågick ett halvår. Jag hade både spräckt läpp, trasiga revben och en gång knäckt näsa. Jag vågade inte gå till Sensei och "gnälla" eftersom jag var den enda tjejen. Jag ville inte visa något och jag ville inte ge upp men efter ett tag orkade jag inte längre. Det var tillräckligt att bara klara av skolan och sen den långa resvägen med oregelbunden busstrafik tre sena kvällar i veckan. Så jag kastade in handduken. Började festa igen.

Sista året i gymnasiet hade jag utvecklat anorexi för att jag mådde så himla dåligt och jag vågade inte åka hem till familjen så mycket eftersom jag någonstans inom mig fattade att jag såg för jävlig ut och jag orkade inte svara på alla frågor som skulle komma. Eller så skulle ingen märka något för att det var så mycket annat som pågick i familjen under de åren. Jag vet inte. Folk på skolan tyckte att jag såg så himla bra ut. Att jag var jättesnygg som var så smal. Det ledde ju till att jag blev ännu mer motiverad att gå ner i vikt. Jag hade ingen kontroll över mitt liv i övrigt, men maten kunde jag ju styra! När examensdagen kom vägde jag knappt 50 kg till mina 171cm. Mina lår såg ut som mina överarmar gör idag. Jag hade storlek small/xsmall i alla kläder. Den dagen var rätt knäpp den också. Kvällen innan hade vi festat rätt rejält och jag hade slutat vara "ett offer" och var en "tuff brud". Jag var lagom full, rökte cigarr och drog med mig skolans snyggaste, populäraste kille till mitt rum på kvällen. Morgonen efter låg han i min säng och kräktes i min papperskorg samtidigt som jag blev high-fivad av en killkompis i vardagsrummet när vi gjorde oss i ordning för att gå på champangefrukosten. Strax innan vi skulle springa ut inför alla familjer, släktingar och vänner smet jag upp på elevhemmet och drog i mig mer sprit. Gurglade med munvatten. Klistrade på mig ett stort leende och sen sjöng vi "fy fan vad vi är bra!" och sen var gymnasiet över bara sådär. Vi packade ihop mitt rum och i den överfulla bilen hem mot stan började familjen såklart bråka som vanligt. Yay.

Det är nu ni sitter och tänker "jaha, det är därför Sindra inte dricker alkohol idag." Men det är inte bara därför jag slutade dricka för snart 11 år sedan. Det är en helt annan historia. Mitt partyliv fortsatte och tro det eller ej men det hände faktiskt roliga saker ibland också. Men även fler övergrepp och våldtäkter, en del som jag aldrig nämnt för någon. Varför? För att jag skäms. Jag vet logiskt sett att inget har varit mitt fel och jag vet att jag alltid, varje gång jag märkt vart det var på väg, sagt ett klart och tydligt "nej, jag vill inte" och stretat emot. Men ändå skäms jag. För mitt liv blev så jävla sämst under de åren mellan 16-30 typ. Jag lärde mig så onödigt hårt att vuxna inte går att lita på, att folk är dumma i huvudet och att ensam inte alls är stark men tillsammans med någon händer det skit...

Teknikutveckling och känslan av att fastna.

Folk gnäller över den senaste mobiltelefonens prestanda och design. Jag minns familjens första bärbara telefon. Den var som en jättetung väska med en lur med sladd. En gång tog vi ut den i skogen bakom sommarstugan och ringde till mormor. "Vet du var vi ringer ifrån mormor? Vi är i skogen!" och hon trodde inte på oss. Jag minns min första mobiltelefon som var stor som en tegelsten med utdragbar antenn. Den kostade så mycket att använda att jag hade den avstängd i en låda när jag gick i gymnasiet. När jag skulle ringa hem gick det på två sekunder "hej, kan ni ringa upp mig nu, jag står vid telefonen i hallen!" och sen la jag på direkt. Och det hände ändå att jag fick skäll av min far för att räkningen blev så hög. Ja, det var en fast telefon som fanns in korridoren på internatskolan där jag bodde. Den gick inte att ringa ut på. Min andra mobil var en klassisk Nokia 2110. Den blev både tappad, trampad på och dängd i huvudet på en idiot och den hade knappt ens en repa. Ett tag skulle mobilerna bli allt mindre och det var jättesvårt att skriva sms på de pyttesmå knapparna och man fick trycka flera gånger på samma knapp för att få fram rätt bokstav. Kommer ni ihåg det? Idag har mobilerna blivit större och vi swypar över en blank skärm med ett virtuellt tangentbord...

Folk kör med Spotify och gnäller över utbudet på låtar. När jag var liten lyssnade vi på radio och satt nästan alltid beredd med ett kassettband för att trycka på record när det kom en bra låt. Det var ju sällan man fick med början på låten. Men det blev ett rätt okej blandband ändå till sist. Min första radio hade en högtalare och min andra var en sk bergsprängare med både cd-spelare och två kassettstationer så man kunde kopiera ett band från ett annat.

Folk gnäller över hastigheten på sitt bredband. Hallå, när jag var liten fanns inte internet. I know, det är helt sjukt. När internet senare gick att komma åt för privatpersoner hade man ett modem som tog jättelång tid på sig att koppla upp sig och lyfte någon på telefonluren bröts uppkopplingen och så fick man börja om. Och dyrt var det också. Jag fick sitta max en timme om dagen. Lite senare började jag betala extra med min månadspeng för att få sitta uppkopplad längre. Och det man gjorde var i princip att chatta med folk från hela världen i olika chattprogram. Det var det som fanns liksom. mIRC. Sen kom Lunarstorm. Helgon. Qruiser. Inga direkta onlinespel. Man spelade spel som man köpte på disketter och senare kom cd-romskivor. När man klarat spelet var det slut. Ingen utveckling eller uppgradering online där inte.


Folk gnäller över att det är dålig mottagning på mobilen så deras musik laggar med en halv sekund ibland eller att blåtandsuppkopplingen hackar till. Jag minns när jag grät blod över att min bärbara kassettbandspelare tuggade sönder ett band. Oh the pain! Eller när man åkte buss och ens bärbara cd-spelare hoppade till så hela låtar på skivan hoppades över. Eller när skivan sedan blev såpass repig att inte ens banantricket hjälpte längre. Jag hade en mp3-spelare ett tag, det var grejer det. Sån oerhörd frihet.

Folk gnäller också över utbudet på Netflix eller motsvarande. Och de gnäller över att det aldrig är något bra på TV. När jag var riktigt liten hade vi två tv-kanaler och en svartvit tv. Den tv vi hade i sommarstugan tror jag inte ens hade en fjärrkontroll. Sen fick vi fyra kanaler och färg-tv. Vi tittade på allt. T om reklamen var spännande. Idag har folk minst 18 tv-kanaler och det är ändå "inget att titta på". Det går att ladda hem filmer eller streama.

Min far har nästan alltid jobbat med datorer och vår familj var bland de första att ha en dator hemma. Jag har hängt med i utvecklingen och lärt mig jättemycket genom åren. Förr kunde jag plocka isär och plocka ihop en dator med förbundna ögon. Installera program som ingenting. Men numera har jag fastnat lite när det gäller teknik. Och jag skäms så mycket över det att jag inte vågar be om hjälp längre. Jag kör fortfarande med VLC mediaspelare i datorn när jag ska titta på film. Jag använder Winamp till musik, även om det mest är för att jag inte känner att jag har råd med typ Spotify för att jag är en fattig sjukpensionär. När piratsidan stängdes ner tappade jag kollen på var man kan titta på film så alla mina filmer och min musik är många år gamla. Jag har inget sätt att spela upp media på till min TV, eller så har jag det och vet bara inte hur jag ska göra. Jag vill spela dataspel men numera köper man oerhört sällan en fysisk cd-skiva eftersom allt är online och jag vet inte hur man gör. Jag har frågat någon ibland och de slänger ur sig namn och termer men vill inte faktiskt visa något så jag vet inte hur jag ska gå vidare. Min dator har ett såpass gammalt operativsystem att jag häromdagen fick en "varning" om att det inte längre kommer finnas några uppdateringar till det och det rekommenderas att jag installerar ett nyare Windows. Nu vet jag inte ens hur jag ska göra för att titta på anime från datorn till tv:n och få ljudet att synka med. Jag får inte till det. Inför mitt öppna hus och födelesedagsfirande var min största rädsla att inte ha Spotify och kunna spela musik i bakgrunden. Jag löste det genom att ha datorn igång och ha en radiostation igång på den. "Easylistening.com". Ingen frågade något, ingen sa något, det var lättsmält musik i bakgrunden bara. Kände mig så sjukt lättad över det.

Jag vet inte om det är för att jag har Asperger, om det är därför jag inte förstår längre, eller om det beror på att jag numera är jävligt ensam och inte har någon som bara fixar saker åt mig när det behövs. Eller om jag bara blivit "för gammal"? Eller om det är för att jag inte har råd att köpa en ny mobil eller dator om jag råkar ha sönder något, att jag blir för rädd för att prova? Jag har ingen att fråga och jag skäms så mycket och vill inte göra mig dum inför de jag verkligen älskar. Alla bara tar för givet att jag har koll på precis allt. Newsflash: Det har jag inte, men jag är jävligt bra på att låtsas eftersom jag hatar att känna mig dum. Är det såhär pensionärerna känner sig idag när ungdomar gnäller på dem för att de tryckt på någon knapp på datorn och skit hänt? Att de inte hängt med i utvecklingen, skäms och inte vågar fråga eller vågar fråga men inte förstår?

Jag vill förstå. Jag vill lära mig. Jag vill kunna. Men jag är ensam. Jag känner mig dum. Jag har inte råd att köpa nya, bättre saker. Jag hatar den här frustrationen jag känner varje dag. (Speciellt när det kommer till musik eftersom jag är ute och går så mycket och vill lyssna på nyare musik än den jag har från typ 2009.) Jag hatar att känna mig dum och efter. Jag har gått igenom teknikens utveckling i rasande takt genom åren men nu hänger jag inte med längre. Förlåt allihop, jag är nog lite korkad ändå :(

Tidsålder.

Det händer inte så ofta men ibland blir jag påmind om att jag i princip bara umgås med personer som är (mycket) yngre än mig. Som när jag biter ihop istället för att skoja med en gammal filmreplik som i sammanhanget skulle ha varit väldigt rolig men mitt sällskap har förmodligen inte ens sett den filmen och skulle bara titta konstigt på mig. Eller när jag börjar prata om saker jag gjort och inser att jag gjorde dem innan de ens var födda eller när de var för unga för att förstå. När jag känner mig nostalgisk över 80- och 90-talet. När vi börjar prata om saker vi gått igenom i livet och jag säger "det här och det här hände när jag var typ 25. Sen när jag blev 30 så insåg jag det här och fem år senare gjorde jag det här" och så inser jag att personen inte ens är 30 år och jag kommer på mig själv med att bli allt tystare för att till sist bolla över till den andre så denne börjar prata om något annat. När jag (fortfarande) går på rave och någon kommer fram och kommenterar mina ravekläder och säger saker som "shit, du är verkligen oldschool" varpå jag nämner Docklands och de frågar chockat hur gammal jag egentligen är.

De saknar typ 10-20 års livserfarenhet som jag hunnit skaffa. Att de insikter de gör nu har jag redan gått igenom för länge sen. Jag kommer allt oftare på mig själv med att bli förvånad när de säger saker som jag redan gått igenom för många år sedan.

Det känns märkligt att jag känner mig som minst 10 år yngre än vad jag faktiskt är och folk gissar sällan på min faktiska ålder. Att jag liksom är äldre men det märks egentligen inte så mycket utåt. Ibland raggar någon på mig men när de frågar efter min ålder och jag frågar om de egentligen vill veta bara för att de sedan tappar intresset totalt när jag säger att jag är 40. Det gör lite ont faktiskt. Jag identifierar mig inte som 40. Mera som typ 30. Max. Samtidigt har jag och min kropp gått igenom sjukt mycket genom åren, det är omöjligt att hinna det på "bara" 30 år. Jag vet ju det. När jag tänder båda lamporna i badrummet ser jag att jag har blivit tunnare, mitt hår är inte lika tjockt längre, jag har små, små rynkor i ögonvrårna och runt munnen, min hud är inte lika fast under hakan och på överarmarna längre. Mina tänder är inte en 20-årings, det syns. Ser man mig i ögonen en längre stund ser man hur trött jag faktiskt är, hur ont jag faktiskt har och jag lovar att det går att läsa in en lång historia i min blick om folk bara tog sig tid till det. Kanske är det en bidragande orsak till att jag inte längre klarar av att titta folk i ögonen mer än i några sekunder? Min rädsla för att folk ska se hur sliten jag är?

Ibland vill jag bara bli sur på mig själv och känna att jag ska sluta fåna mig. Jag har ju levt för fan. Jag har dessutom överlevt flera svåra kriser och sjukdomar i livet. Det är klart att det syns! Det vore konstigt om det inte skulle synas. Men min ålder gör mig ledsen. Jag tror att mycket beror på att jag har bråkat så mycket inom psykiatrin och vården och de år när jag mådde som allra sämst liksom försvann om ni förstår hur jag menar? Det är typ 10 år som jag knappt kommer ihåg. Det är med stor möda som jag får försöka klura ut var jag ens bodde under de åren. För jag har gått igenom så himla mycket...

Inombords känner jag mig uråldrig ibland och jag undrar ofta vad jag håller på med när jag träffar mycket yngre personer. Vad ska de med mig till liksom? Varför är jag rolig att umgås med när jag är så mycket äldre? Tycker de inte att jag är patetisk som umgås med nästan bara yngre personer? Och kan jag ens vara en Little till någon som är mycket yngre än mig? Är inte det konstigt? Kommer inte folk titta snett på mig och undra?

Jag är 40 år men har ofta lika mycket osäkerhet inför livet som en 20-åring...

Kondomer borde vara en ickefråga.

Som rubriken antyder kommer det här handla om kondomer och sålunda även om sex och om personliga åsikter och upplevelser. För er som är känsliga eller inte vill veta är det här en disclaimer så ni kan sluta läsa nu. T ex familj eller vaniljvänner. Könsord kommer förekomma. Ni väljer själva om ni vill fortsätta läsa eller inte. Bli inte sura på mig för att ni läste sånt ni inte egentligen vill veta. Människan är av naturen nyfiken (hence att clickbaits funkar så bra) men en del saker kanske man inte vill veta om varandra.

Det handlar om sex. Ok? För mig kommer det aldrig vara tabu att prata om. Jag väljer bara vem jag pratar om det med eftersom långt ifrån alla är så öppna med det som jag är. Om ni inte har märkt att jag pratar om det är det förmodligen för att jag uppfattat er som att ni inte vill diskutera sånt och då har jag "skonat" er. I min värld är sex, bdsm och kärlek aldrig fel. Om det är en läggning eller sk "kink" som jag inte förstår eller absolut inte delar är jag noga med att inte skamma någon för den. Så länge ingen tar skada av det, så länge inga barn eller djur är inblandade och så länge det finns ett glasklart samtycke är jag för att man kör på och gör sin grej. What ever floats your boat så att säga.

Jag har hittills inte skrivit något om sex eller bdsm trots att beskrivningen till min blogg antyder att sånt kommer förekomma. Jag har lyft andra ämnen som legat närmare mig i stunden. Men idag kan jag inte hålla tillbaka längre. För det här är så sjukt viktigt. Jag skrev den här texten i ett annat forum som en dagboksanteckning. Den fick enorm respons på väldigt kort tid. Folk ville dela den vidare, det kom mestadels positiva åsikter både från vänner och främlingar, det var många som kände igen sig men inte kunnat eller vågat sätta ord på det. Det här sporrade mig till att vilja dela den vidare i andra forum som inte är specifikt inriktade på bdsm, sex eller fetischism. Så håll till godo.

Sista "varningen". DET KOMMER PRATAS OM SEX OCH KÖNSORD KOMMER EXISTERA, OK?

Jag har genom åren som sexuellt aktiv aldrig slutat att förvånas över hur killar funkar när det gäller att använda kondom. Jag fattar att det inte är det sexigaste och att det inte är det skönaste, för det håller jag med om, det ÄR skillnad med och utan. Men det borde ligga i allas intresse att skydda sig från sjukdomar och graviditet. Jag vet att som tonåring/ung vuxen är det kanske pinsamt, jobbigt och det kommer inte alltid på tal i stundens hetta. Jag har själv struntat i det, blundat och tänkt att det säkert inte händer mig, ville inte vara till besvär liksom. Jag klarade mig, men jag inser ju nu i vuxen ålder vilken galen tur jag haft. Det kunde ju ha gått hur som helst. Jag har några bekanta som fått sjukdomar och flera har blivit gravida eller gjort tjejen gravid (när de inte velat ha barn). Några tjejer har valt att behålla barnet mot killens vilja och det är faktiskt inte ett skit killen kan göra åt saken i efterhand. Han får stå sitt kast och bli pappa. Hela livet förändras och det går inte att ta tillbaka. Det hade kunnat undvikas om kondom hade hänt. Det här är så himla dumt, så onödigt!

En del killar verkar tycka att det är fritt fram bara för att jag sagt att jag är steriliserad eller som i dagsläget inte ens har en livmoder. (pga svår endometrios togs den ut för ett drygt år sedan). Att det är huvudsaken att jag inte blir med barn. En del tar inte ens upp frågan utan vill bara köra på och blir sedan direkt kränkta när jag säger "stopp, vänta, kondom" och tar fram dem. Ibland uppstår en diskussion. En chock. De ifrågasätter på riktigt varför de ska använda skydd. T om när det är någon jag träffat på en klubb lite snabbt eller att vi ses hemma och vi egentligen inte känner varandra speciellt väl och det är första gången vi ska ha sex. Ibland får jag höra "men det är lugnt, jag testade mig i somras" eller "det är lugnt, jag och mina partners har bara sex med varandra och alla är friska". Så jag förväntas bara att acceptera och lita på killens ord utan att veta om det han säger faktiskt är sant. Hur ska jag kunna veta om alla faktiskt är friska? Vad händer om någon av alla hans partners är otrogen utan skydd och sedan kommer hem och har sex med de andra och sedan kommer killen till mig? En annan tanke är att hur i hela friden kan de veta att JAG inte är smittad med något? Bryr de sig inte om det?

Det handlar inte om misstro, det handlar om rent, sunt förnuft och att jag numera är rädd om mig. Det handlar om att könssjukdomar återigen blommat upp i samhället och att allt fler får dem, många utan att ens få symptom själva och så sprider de sjukdomarna vidare. Många sjukdomar är riktigt otrevliga och svåra att bli av med. En del sjukdomar gör att man kan bli infertil och en del sjukdomar går bara att dämpa när man får skov men de ligger alltid kvar i kroppen och kan blomma upp precis när som helst. Med den begynnande antibiotikaresistensen vi börjat få i samhället är det inte säkert att allt går att fixa med en penicillinkur längre. Jag vill inte ta den risken.

För mig är kondom en ickefråga. Man använder dem med alla, alltid, tills man känner sin partner/sina partners och litar på dem, alla går och testar sig och om alla är friska kan man köra på. (Otrohet kan hända ändå såklart, men på det stora hela får man väl lita på sina partners tills något motbevisas och sen får man ta det därifrån). Det är inte mer dramatiskt än så faktiskt. I dagsläget har jag en kille som jag ligger oskyddat med och honom litar jag på. Vi har inte sex speciellt ofta men jag har valt honom som min oskyddade partner. Han är min speciella person.

"Men kondomer är så himla osköna, de åker av, skaver, går sönder" osv generell ursäkt. Det finns en uppsjö av olika kondomer. Både när det gäller storlekar, latex eller inte, smak, märken, former osv. Man får prova sig fram tills man hittar en sort som passar för just sin kuk och sen köra på den. Använda rätt glidmedel till rätt material på kondomen och vad tjejens fitta tål. Det är klart att olyckor kan hända ändå, en kondom kan spricka eller åka av, men då får man vänta en dryg vecka och sen gå och testa sig. Ta ett dagen efter-piller om man är fertil som tjej. Jag har en hel påse hemma med massor av olika märken och storlekar på kondomer just för att jag inte har koll på allas preferenser. Jag litar inte på att killen har med sig egna kondomer, för uppenbarligen tänker inte alla så, så då är det mitt ansvar att se till att det finns. Eller så får man låta bli att ligga. Det är jätteenkelt faktiskt.

En del av mig vill slänga in en disclaimer för att det kanske låter som att jag ligger runt sjukt mycket. (Det gör jag inte). Men vet ni vad? Det ska faktiskt folk strunta i. Det är upp till mig om jag ligger med en, 50 eller ingen. Jag är en vuxen kvinna som tar ansvar för min egen sexualitet och vad jag gör med min kropp. Jag tänker envisas med att du som kille som vill ligga med mig använder kondom. Och det gäller inte bara första eller andra gången. Det gäller alla gånger. Det är direkt respektlöst att inte lyssna på det enkla, okomplicerade beslut jag fattat. Vad du gör med din kropp och din kuk är din ensak, men är jag med i spelet gäller kondom. Varför slutar det gälla efter ett tag för så många killar? När är det plötsligt okej att strunta i kondom? Speciellt när jag inte sagt något. Det är fan inte okej.

En sak till. Många killar verkar inte ha koll på hur könssjukdomar smittar. Newsflash: Bara för att du inte kör in kuken i fittan och bara gnuggar den emot öppningen är du inte säker. Det smittar då också. Det hjälper inte ett dugg med kondom om du redan har kört in toppen på kuken i fittan. Då är det liksom kört. Har jag sagt "använd kondom" är det all könskontakt som gäller. Kan du inte köpa det här behöver du inte höra av dig till mig med syftet att ha sex. Då kan du gå där och känna dig kränkt och sur. Det är min kropp - mitt val. Punkt.

Status på min kropp = illa.

Okej. Jag var hos den nya dietisten idag och som jag misstänkte var han inte inne på samma spår som min gamla. Fick rätt mycket ångest över att han ville ha ett helt annat upplägg. Jag har svårt för att ändra rutiner och det hänger säkert ihop med min Asperger. Hur som helst så ställde han många jobbiga frågor och sen började vi mäta och väga mig.

Jag har tydligen näringsbrist, är undernärd och mina muskler håller på att brytas ner. Dietisten har satt in mig på näringsdrycker och proteinbars. Det är tydligen akut. Och det är inte ett dugg konstigt att jag har ont i hela kroppen, inte har ork till att göra saker och att det påverkar mentalt också. Hjärnan får inte den energi den behöver och den försöker ta bränsle från musklerna. Det räcker inte. Om jag varit mer trög än vanligt så är det här en del av det.

"Men det syns ju inte på dig, du är ju inte pinnsmal". Nej, det är jag inte. Men jag har kraftig benstomme, lös hud efter den snabba viktnedgången under året, jag dricker mycket vatten och det syns på vågen och jag har tydligen en rätt stor muskelmassa (över det normala för min ålder, kön, längd och sysselsättning). Vi mätte, vägde, scannade, gick igenom vad jag brukar få i mig i matväg mm. Så nu kan ni som säger att jag "har ju lite att ta av" sluta säga så är ni snälla. Det finns inget att ta av, det är därför mina muskler börjar brytas ner. Det är kroppens nödsystem som slår igång.

När jag äter en pizza, fikabröd och dricker läsk inser jag att det ger en falsk bild utåt. För folk vet inte vad jag äter när jag är ensam...eller snarare vad jag inte äter eller hur små mina portioner faktiskt är.

Jag tror att folk kanske jämför mitt utseende med när jag var som sjukast i anorexi. Inte för att jag har så många vänner kvar från den tiden men det finns ju foton och folk "vet ju hur man ser ut när man är undernärd". Då vägde jag 54kg till mina 171cm. Idag väger jag 67kg. Visst är det skillnad, jämfört med då är jag ju värsta fettot idag. Men kroppen funkar inte riktigt så. Det går t om att vara undernärd och överviktig samtidigt. Nu är det inte så i mitt fall men det är fullt möjligt.

Vissa dagar fuskar jag med kalorier. Jag inser att jag inte kommer kunna äta massor med mat så jag drar i mig tomma kalorier bara för att kroppen ska ha något att jobba med i alla fall. Det kan vara en läsk, lite chips, fikabröd osv. Sånt som är skräp men som min kropp suger i sig som en svamp av. Jag tror att jag kan äta i princip hur mycket skräp som helst i den takt jag fortsätter förbränna det såhär. Jag tränar ju rätt mycket. Visserligen rider jag inte en till två dagar i veckan längre men jag gymmar två dagar, går två mil, kör vattenyoga en dag, tar alltid trappor överallt och kör mina övningar hemma varje dag. Jag skulle vilja säga att jag skjuter pilbåge också men det har jag inte kunnat göra sen i juni pga min jävla axel. Men målet är att komma igång med det igen. Och min vanliga yoga blev inställd den här terminen men kommer kanske igång till våren istället. Jag har att göra ändå. Jag gissar på att jag tränar mer än vad en standardperson gör. Vad nu standard är. Vad nu normalt är.

Så varför kan jag inte äta ordentligt längre? Jag gissar på psykisk ohälsa. Efter separationen och när min lilla katt gick bort tappade jag livslusten och orkade inte bry mig längre. För 11 år sedan hade jag kanske tröstätit och supit istället men nu blir det tvärtom. Det finns ingen aptit och jag dricker inte alkohol. Jag har ingen lust att äta. Jag vill inte laga mat åt mig själv. Jag vet aldrig vad jag ska äta, inte ens om både kyl och frys är fulla så nu är de tomma istället, varför lägga ut pengar på sånt jag inte äter ändå? Jag har noll inspiration. Noll lust. Jag äter om jag har sällskap. Jag äter om jag går ut med en vän. Jag äter om någon ställer fram mat framför mig. Men inte när jag är ensam. Och jag är ju mest ensam. Jag vet att det är jävligt tragiskt men det är så det ser ut.

Depression och ångest gör knäppa saker med en. Det är ett jävla under att jag ens lever idag med tanke på att jag inte hade planerat att göra det när båda mina katter gått vidare. När folk frågar om jag har några planer på självmord svarar jag att jag inte har det men att jag liksom inte bryr mig riktigt. Det är för mig egalt om jag dör. Jag har oerhört mycket kärlek att dela med mig av men inte till mig själv. Jag vill hjälpa andra men ids inte bry mig om mig själv. Dubbelmoral? Javisst. Jag har aldrig påstått något annat. "Man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv" är bland det dummaste jag någonsin har hört faktiskt. Jag älskar de jag har nära så mycket att det känns som att jag ska gå sönder ibland. Men mig själv? Knappast. Min samtalsfysioterapeut frågade idag om det finns något med min kropp som jag tycker om. Jag inser att det inte gör det. Inte ett endaste dugg. Saker jag var nöjd med förut har förändrats när jag gick ner i vikt. Jag känner inte igen mig själv och jag tycker inte om min kropp. Och med de känslorna är det nästan omöjligt att tycka om mig själv som person. Jag vet inte varför det finns folk som ens gör det. Vem är jag att tycka om liksom? Som sagt. Psykisk ohälsa är för jävligt.

Att jag skriver det här och annat personligt är inte ett rop på hjälp. Det är för att visa att det här måendet finns men att folk generellt skäms över att prata om det. Jag tycker att det borde vara tvärtom. Det behöver pratas mer om det för att öka förståelse och att visa att man inte behöver känna sig ensam i det.

Att må dåligt är ingen skam. Att ha ont är ingen skam.

En vanlig dag.

Skrev det här på Facebook igår men kom på att det kanske är bra att göra ett blogginlägg också och utöka texten lite med mer känslor och tankar kring det jag går igenom. Mest för att belysa hur psykisk ohälsa och smärtproblematik kan vara. Det här är alltså hur en helt vanlig dag kan se ut för mig.


Vakna, känna efter hur ont jag har på en skala 1-10 och anpassa medicinerna efter det. Kan dock inte ta de starkaste eftersom jag ska iväg sen och medicinerna gör mig väldigt yr och illamående.


Frukost vid typ 06.30.
Inser någonstans att havregrynsgröt är dels väldigt tråkigt, inte så många kalorier som jag behöver och inget fett. Men jag tycker om att få i mig någonting varmt eftersom jag alltid fryser på morgonen. (Okej, inte om det är 30 plusgrader ute, men ni fattar.) Och jag gillar rutiner, speciellt på morgonen när jag är en zombie som inte fattar någonting och bara gör fel hela tiden. Gör jag samma saker varje morgon ökar sannolikheten att jag äter, klär på mig med kläderna åt rätt håll, borstar tänderna och faktiskt kommer iväg.

Gå 10 min till kiropraktorn.
Blir mörbultad å det grövsta då min axel och nacke fortfarande är paj sen i juni. Grubbla över varför jag fått ett fjärde diskbråck och varför just det ska vara det värsta. Får ofta stickningar och domningar i armar och händer. Dåliga dagar kan jag inte hålla i saker då fingrarna är för svaga. Kiropraktorn är snäll men det gör sjukt ont och jag känner mig alltid så förtvivlad när jag går därifrån. Jag vill ju bara att min axel ska sluta göra ont.


Gå hem och äta lunch.
Fryser och känner mig ynklig. Inser att jag inte orkar laga mat så det blir en macka. Egentligen ska jag inte äta så mycket gluten eftersom jag har IBS men glutenfritt bröd smakar verkligen inte gott och jag har inte råd att äta en hel burk med keso varje gång jag borde äta mellanmål. Precis så fattig är jag med min sjukersättning. Jag kan inte äta det jag vill eller behöver äta. Det är ännu en sak som triggar igång mina jobbiga, destruktiva tankar kring mat. Det är för dyrt.


Åka kommunalt en timme till ett vårdmöte på Huddinge sjukhus.
Idag var det ett bedömningssamtal för att se om jag ska vara med på en "sömnskola". Det tog 45 minuter att svara på alla frågor om hur mitt liv ser ut och spekulera om varför jag sover dåligt. Mentalt trasig. Jag har sovit uselt i ca 20 år, känner mig rätt uppgiven med att en "sömnskola" skulle kunna lära mig något jag inte redan vet och som inte funkar ändå.

Jag har sk "god sömnhygien" och följer i princip alla råd som ska ge bättre sömn. Jag har tyngdtäcke, jag motionerar, jag försöker äta ordentligt men inte för sent (eller för tidigt så jag lägger mig hungrig), det är svalt och mörkt i sovrummet, jag har bara sängen och byrå där inne och det enda jag gör där är sova och ha sex, jag ska få en bettskena eftersom jag pressar tänderna, jag är den där enstaka procenten av befolkningen som inte känner av effekten av koffein. Alls. Så det spelar ingen roll när på dagen jag dricker kaffe eller te egentligen. Jag dricker kaffe och te för att det är gott men jag känner mig aldrig piggare av det. Det är likadant med energidryck, den gör ingenting för mig. Jag har testat alla råd jag fått genom åren men är sjukt less på att få höra dem av folk som menar väl. Tro mig, jag har haft det såhär i 20 år och har hunnit gå igenom allt och mer därtill. När inte ens melatonin i högre doser och sömnmediciner hjälper så är det nog rätt kört. Men visst, jag kan gå en sömnskola så blir det i alla fall antecknat i min journal och ingen kan komma och säga att jag inte utnyttjat de resurser som erbjuds.


Har 20 minuter på mig att ta mig till fysioterapin som ligger vid pendeltåget i Flemingsberg. Det är ok väder så jag bestämmer mig för att gå för att kunna rensa huvudet lite. Hinner fram med fem minuters marginal.

Byta om och köra ett 45 minuters-pass i gymmet samtidigt som jag ska berätta om hur jag mår både psykiskt och fysiskt. Inse att jag fortfarande är snuvig och kroppen känns inte helt ok. Vill mest gråta och skrika ut min frustration över smärtan i axeln och nacken men klarar av att hålla det inom mig. Får beröm av fysioterapeuten för att det syns att jag kämpar på ändå. Längtar hem så jag får ta citodon och paraflex.

Åka kommunalt en timme hem.
Krascha i soffan. Ta nästa omgång smärtstillande, starkare medicin den här gången. Bli yr och illamående. Köra igång en tvättmaskin, laga mat, äta, diska, tvätta mer, duscha och göra te. Ta hand om tvätt. Ha dåligt samvete över att jag fortfarande inte putsat fönstren och inser igen att jag måste göra det innan det kommer hit folk om knappt två veckor. Skäms. Ångest. Inser att en del av motståndet kring fönsterputsning är för att jag bodde i ett hus där hyresvärden jobbade som fönsterputsare (bland annat, han var mångsysslare) och hans standard var såklart skyhög. Varje gång han såg mina fönster kom det en kommentar om hur de skulle bli bättre putsade. Det blev en jobbig stress och press.

Några timmar senare.
Försöka kommunicera med vänner, styra upp träffar och roliga saker. Försöka pyssla om de som är låga och mår dåligt på distans, se till att visa att jag verkligen vill hjälpa så gott jag kan. Har glömt bort mitt te och gör nytt. Funderar på om jag orkar träffa vänner den här veckan, viljan och tiden finns men jag vet inte om jag har energin. Får ångest för att jag ens tänker på att inte träffa folk eftersom jag hatar ensamheten. Det är en ond cirkel det där. Att inte vilja vara ensam men inte orka socialisera. Det är svårt. Kommer att tänka på stallet och att jag saknar hästarna jättemycket, speciellt Grimur. Men jag orkar inte med mobbning och allt drama där. Plus att stallchefen höjt avgiften till 900:-/månad. Jag hade svårt med 750. 900 är omöjligt. Tittar på bilder på Grimur från i sommar och blir jätteledsen. Jag har ridit sen jag var fem år, ska jag sluta nu? Fan.

Kollar kalendern och planerar morgondagens möten med samtalsfysioterapeut och den nya dietisten. Blir nervös eftersom jag inte vet om nya dietisten är på samma linje som min gamla. Vet inte vad jag ska säga om han undrar varför jag behöver hans hjälp. Jag vet bara att jag behöver hjälp men kan inte sätta ord på det. Undrar om jag borde åka in till stan efter mötena och gå en mil. Gör jag det inte imorgon kommer jag kanske inte hinna göra det den här veckan. Stress. Dricker kallt, för starkt te eftersom jag glömt bort det igen. Kör några övningar med gummibandet eftersom mina axlar är spända igen.

Klockan blir typ 22-23 och jag börjar ta mig i säng. Förhoppningsvis hjälper sömntabletten så jag i alla fall får sova 4-5h. Känner mig ensammast i världen även fast jag vet att jag har folk som tycker om mig. Saknar katterna som fan. Kramar kamelen Frans och gråter tills jag somnar.

Typ.

"Dagen efter ett år sedan."

Så, sist jag loggade in här var när nästan hela Sverige stod i brand pga sommarens hetta och torka. Sen hände mitt liv. Allt på en gång verkligen. Saker har dock gjort alldeles för ont för att jag skulle klara av att sätta ord på dem förrän nu. Och det är knappt att jag orkar göra det nu egentligen. Men tydligen undrar folk fortfarande hur mitt liv är och hur saker utvecklats sen sist. Jag har inte så många läsare men jag vill gärna behålla er som tycker om mina ord. Men det här blir ett väldigt långt inlägg som mest försöker sammanfatta de större bitarna jag gått igenom.

Min sambo träffade en ny i slutet av juli förra året och allting gick väldigt snabbt med henne. Vi hade typ ett öppet förhållande så det var inga konstigheter att träffa andra men i det här fallet så bestämde han sig för att det var henne han ville vara med, leva familjeliv med och bo med. Så jag skulle ut, helst nyss. Det finns så mycket jag skulle kunna säga om hur han skötte allting, eller snarare hur dåligt han skötte det. Just nu kan vi nöja oss med att han gjorde mig fruktansvärt illa, så till den grad att jag känner att jag förmodligen aldrig mer kommer våga lita på någon lika djupt igen. Det har gått lite mer än ett år nu men det känns fortfarande som nyss. Jag är oerhört tacksam över att jag fortsatte betala köavgiften till olika bostadsköer trots att han var sur över det ibland och tyckte att jag slängde pengar i sjön eftersom vi bodde ihop i en bostadsrätt (hans bostadsrätt). Men jag fortsatte betala utan att berätta det för honom och kötiden tickade på så när han gick sin väg och ville ha ut mig hade jag 10 år i bostadskön och i alla fall några poäng som räknades. Trots det var det sjukt svårt att hitta något som jag dels hade råd med och dels hade tillräckligt många poäng för att få. Jag sprang på visningar flera gånger i veckan men snubblade alltid på målsnöret. Han mer eller mindre flyttade in hos henne efter bara några veckor och de förlovade sig någon gång under hösten. Jag har ingen koll på när, han kom bara hem med en ring på fingret en dag när han skulle hämta lite saker. Då hade han inte gjort slut med mig på riktigt eller hur man ska säga, han bara tog av sig sin löftesring som vi bytt med varandra en dag och jag såg den ligga i badrumsskåpet där hans tandborste brukade vara. När han kom hem med en annan ring gjorde det sjukt ont. Han som sagt till mig att han aldrig ville förlova sig igen, aldrig gifta sig igen, och det var därför vi bytte ringar där vi lovade att aldrig försöka fria till varandra. Nu ska de gifta sig och jag kan inte låta bli att undra vad jag gjorde för fel. Varför jag inte dög eller räckte till.

I oktober blev min lilla katt akut njursjuk och efter några dagar på djursjukhuset insåg jag att hon mådde så pass dåligt att det inte var så mycket att göra. Om hon skulle fortsätta hade det inneburit väldigt lång tid på sjukhuset, sen specialkost, mediciner, regelbundna återbesök, blodprover mm. Hon var 15 år gammal, tyckte inte om folk och var rätt svårhanterlig för främlingar och hon var verkligen jättesjuk. Allting gick så snabbt. Hon var frisk en dag och nästa dag kissade hon blod. En vecka senare fick hon gå över regnbågsbron. Jag är tacksam över att mitt ex faktiskt klev upp och hjälpte till den dagen. Jag var ett komplett vrak. Så jävla trasig. Han följde med till djursjukhuset och satt med när Saga gick vidare över regnbågsbron till sin bror som redan väntat på henne ett år. Men det var den sista gången som han var nära mig på något sätt.

Mitt liv gick i kras. Fullständigt. Min kropp stängde ner och jag klarade inte av att äta mat längre. Jag mådde så himla dåligt psykiskt att jag inte kände någon mening med någonting längre. Jag ville inte mer. Katterna har under 15 års tid varit de som hållit mig vid liv och jag har alltid sagt att den dag de gick vidare skulle jag följa efter för livet var inte värt att leva. Jag tror inte att jag sagt det till någon förut... Jag satt där med alla mina piller och kände bara att fuck it. Varför skulle jag leta efter en lägenhet när jag ändå skulle dö? Jag började gå igenom alla mina saker. Fick efter ett tag hjälp med att köra alla kattrelaterade saker till Stockholms katthem, mina föräldrar körde mig dit. Mitt hjärta var i tusen bitar. Jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle ha katt eftersom den här sorgen inte gick att hantera. Sen gick jag igenom alla mina ägodelar och kastade jättemycket. Förberedde allt liksom. Såg till att träffa vänner och familj några gånger. Talade om för dem hur mycket jag älskade dem och hur bra allihop var. Jag sa till och med att jag älskade min bror. Jag tror inte att folk förstod hur illa det var ställt med mig. Jag hade ingen bostad, inget jobb eftersom jag är sjukpensionär pga trasig kropp, katterna var borta, exet hade gått sin väg... Jag tänkte att folk skulle klara sig finemang ändå utan mig. Jag fortsatte dock att gå på alla aktiviteter under den här tiden, de roade mig inte alls men jag ville hålla skenet uppe. Jag gick på yogan, åkte till stallet, tog mina powerwalks i stan, spelade Pókemon go, gick på alla läkarbesök och till psykiatrin. Jag bunkrade piller i hemlighet, ville ha tillräckligt många så det skulle gå snabbt och bli ordentligt.

Vad jag inte var beredd på var att jag skulle få en ny läkare på psykiatrin och att hon skulle se hur jag faktiskt mådde. Att hon skulle gå igenom mina journaler, både inom psykiatrin och allmänvården. Att hon skulle se att jag rasat i vikt. Att hon såg och hörde att jag hade gett upp, att det bara var en tidsfråga. Jag var inte beredd på att hon satte in alla instanser hon kunde komma på, hon drog i nödbromsen och fångade upp mig precis i sista sekunden. Hon skickade remisser till olika vårdinrättningar, hon såg till att jag fick lämna en himla massa blodprover, att psykjouren blev inkopplad och ringde mig varje kväll (om jag inte svarade skulle de kontakta polisen direkt så de åkte och hämtade mig), att jag fick komma till henne utanför kontorstid så jag fick prata med henne i brist på psykologer. Hon såg även till att kvinnokliniken på Danderyds sjukhus, där jag blev opererad sist för min hysterektomi, tog kontakt med mig så det kunde göras en uppföljning på mina helt galna nivåer av prolaktin och alla mina besvär efter operationen (jag har fortfarande besvär men det blir ett annat inlägg om det). Jag fick ett kedjetäcke för sömnen och för tryggheten ett sånt kan ge. Hon styrde upp möte med dietist som såg till att jag började med näringsdrycker ett tag. Läkaren tog tag i allt. Styrde upp allt. Jag var i så dåligt skick att jag inte orkade protestera utan bara åkte med på resan.

En dag när jag var på väg hem från yogan inne i stan ringde min mobil och det var från en hyresvärd som ville erbjuda mig en lägenhet som jag sökt bara jag kunde skicka in intyg som styrkte min inkomst och en beräkning från Försäkringskassan som visade att jag var berättigad till bostadstillägg så det täckte hyran. Det var tre oerhört stressiga veckor med en massa papper som skulle skickas hit och dit och jag bad till högre makter att postnord skulle sköta sig för en enda gångs skull. I december fick jag beskedet om att lägenheten var min med inflyttningsdatum 14 februari. Jag vågade inte tro på det förrän jag faktiskt hade kontraktet påskrivet och nyckeln i handen. Det var så sjukt overkligt. Plötsligt skulle jag leva och ha ett eget boende. Det var omtumlande minst sagt. Och det knäppaste av allt var att det var en lägenhet i Tyresö, där jag kommer ifrån. Jag har alltså flyttat runt i drygt 20 år och bott ungefär överallt i Stockholm, Gnesta, Tystberga, Åkersberga, Södertälje, Västerhaninge, Stuvsta och många fler platser bara för att få flytta "hem" igen. Med familjen typ 15 minuter bort. Hur hände det ens? Livet är så himla knäppt...

Exet var på mig som fan om att jag skulle flytta ut fram till jag fick kontraktet. Sen lugnade han ner sig och insåg att han inte kunde göra så mycket mer än det han redan ställt till med. Han typ dubblade min hyra jag betalade för att få bo i hans lägenhet och det var alltså innan jag fick bostadstillägget och bara levde på min sjukpension. Men han visste ju att jag inte hade någonstans att ta vägen. Jag var ju i hans klor liksom. Däremot vacklade hans hårda ord ibland. Han visade en mjukare sida och var faktiskt riktigt gullig ibland. Han sa att han ville ge mig en del pengar så jag skulle få en bra start i mitt nya hem och få råd med flyttfirma. Mina känslor gick upp och ner som en bergochdalbana under den här tiden. Ibland fick jag långa, mysiga kramar från honom och han sa att allt skulle ordna sig. Ibland var han oerhört kort i ton, direkt kall, och nästan elak. Jag fick aldrig reda på hur hans känslor och tankar gick under den här tiden. Allt var så turbulent. Jag älskade honom fortfarande...

Jag fick nycklarna till lägenheten till sist. Det var ganska mycket strul kring allt med lägenheten eftersom det var en ny hyresvärd och nyproduktion. Saker var inte klara än och allt sköts framåt hela tiden. När jag flyttade in funkade inte saker som de skulle och inte helt oväntat, med min bakgrundshistoria om badrumskaos, läckte både handfatet, diskhon och tvättmaskinen vatten. Men det gick bra med flyttfirman och jag hade planerat det så bra med att föräldrarna följde med till Ikea dagen innan flyttlasset skulle gå så jag skulle få lite möbler på plats. Det byggdes och borrades nästan dygnet runt i hela byggnaden de första månaderna. Det var aldrig någonsin tyst. Jag med min vana av att flytta hade packat upp alla kartonger inom loppet av någon vecka. Men sen satt jag här ensam. För första gången på 15 år hade jag inga katter som var med och busade med kartonger och upptäckte nya platser att sova på. Det gjorde sjukt ont. Och jag hade någonstans trott i min enfald att min sista flytt var den när jag flyttade ihop med exet och hans dotter. Nu var jag ensam i ett nytt hem igen. Eller inte helt ensam, för jag utvecklade ganska svåra panikångestattacker och mitt psykiska mående fanns ju där. Men de är helt ärligt rätt usla vänner som snarare stjälper än hjälper. Jag fick försöka komma på nya strategier till att få ett slags lugn. Men det har gått rätt uselt för nu har det gått många månader och jag mår fortfarande skitdåligt.

När ångesten är som högst åker jag in till stan, lyssnar på musik i hörlurarna, spelar Pókemon go och går snabbt och långt bara för att ta ut mig fullständigt så jag inte orkar tänka när jag kommer hem igen. Och jag har börjat träna jättemycket och jag har tagit upp bågskyttet igen. Jag fick komma till en fysioterapeut tack vare min bra läkare på psykiatrin. Så nu håller jag på att bygga upp kroppen efter alla operationer jag gått igenom. (Nämnde jag att jag haft cancer två gånger också? Det tar mycket på både kropp och psyke att gå igenom en sån sak.) Mitt liv just precis nu handlar mest om att försöka överleva trots att jag inte känner någon större mening med det. Jag känner faktiskt helt ärligt inte ens en liten mening med det.  Min bra läkare såg till att jag fick träffa en ny dietist också, på samma ställe som fysioterapin, så jag får lite hjälp kring att försöka börja äta igen. Jag har under det här året gått ner 22kg och fortsätter att gå ner i vikt. Det är inte jättebra. Speciellt inte eftersom min gamla anorexihjärna tycker att det är asbra att jag inte äter. Speciellt inte när folk som inte känner till min resa ger mig komplimanger för hur "smal och fin" jag blivit. Det matar anorexidemonen. Dietisten har dock gett mig en "rolig" diet som innebär att jag ska äta allt jag är sugen på även om det råkar vara chips och bullar. Och jag "ska" äta mycket saltlakrits för det höjer blodtrycket. Så det som normalviktiga ska undvika ska jag peta i mig. Det är väl ändå den bästa dieten ever?

Min bra läkare såg till att jag fick göra fler utredningar inom psykiatrin eftersom hon inte kunde se att det hade gjorts ordentligt någon gång och de olika typer av terapier och mediciner jag provat inte hjälpt och ibland gjort mitt mående mycket sämre. Så efter några tuffa veckor med intensiv och massiv utredning kom det fram att jag faktiskt har Asperger och egentligen borde höra till ett autismcentrum med program och behandlingar anpassade för det. Jag fick komma till ett sånt ställe för bedömning och blev godkänd och antagen där. Nu väntar jag på att få gå två olika typer av utbildning för att lära mig vad Asperger är och vad det innebär. Jag har googlat lite och kommit fram till att det är så mycket i mitt liv som kan förklaras med att jag inte är dum i huvudet som folk alltid sagt utan bara har Asperger. Så många små och stora saker som ger en aha-känsla när jag fattar vad det handlar om. Det ska bli intressant att få lära mig mer.

I juni hände något dumt med min nacke när jag sköt pilbåge så jag har inte kunnat göra det på ett tag nu. Smärtan har dessutom orsakat svår yrsel och illamående. Och mitt blodtryck är tydligen åt helvete för lågt, men läkarna vet inte vad som orsakar det. Jag har gjort en ny magnetröntgen för två veckor sedan med tanke på att jag har tre rätt svåra diskbråck och väntar på att min läkare på vårdcentralen ska bli frisk så jag får komma dit och få reda på resultatet. Så hela sommaren har i princip gått åt till att må skit pga kroppen också. Jag har svimmat både sittande och liggande och att ge mig utanför lägenheten har varit jäkligt jobbigt. Så att försöka vara social har inte gått så bra. Nu är den värsta yrseln borta och det känns lite, lite bättre i nacken men jag har inte kunnat träna så mycket som jag velat och jag har inte vågat skjuta pilbåge igen sedan det här hände. Jag fick träffa en kiropraktor förra veckan och han tyckte att jag skulle prova. Att det skulle gå fint så länge det inte gav några stickningar eller domningar i armar eller nacken. Men den mentala spärren är skyhög. Jag är rädd helt enkelt. Hela min kropp gör ju redan ont hela tiden varje dag dygnet runt efter allt jag gått igenom och jag vill inte öka på det. Det är läskigt.

I juli blev det även väldigt mycket drama i stallet (bl a mobbning) och hade jag varit mentalt starkare hade jag säkert orkat stå på mig, hjälpa de drabbade och göra skillnad. En enda person har fått 10 medryttare att sluta rida i stallet. Hon har ensam orsakat att stämningen i stallet är rätt körd. Ägaren vill inte ta i det och har sagt att vi får reda ut det här själva, att hon inte vill lägga sig i och inte ta någons parti. Efter att ha försökt i några veckor kände jag bara att jag inte orkade mer så jag sa att jag skulle ta en paus i september och "komma tillbaka i oktober eller november". Men jag vet helt ärligt inte om jag kommer orka gå tillbaka dit. Jag vet inte. Jag orkar inte med mer strul i mitt liv och friden i stallet har omvandlats till ångest och det behöver jag ju verkligen inte mer av...

Jag vet inte ens vem som har läst ända hit. Jag fattar att jag mest skriver för min egen skull nu. Mitt liv är inte speciellt intressant. Det är bara jävligt jobbigt, konstigt och udda. Jag har i dagsläget inga aktiva planer på att ta livet av mig men jag känner också att jag inte direkt bryr mig om jag dör. Förstår ni skillnaden? Jag vill inte påstå att jag egentligen lever just nu för det handlar mest om att överleva. Jag har fantastiska vänner och familj och jag vet att jag är älskad. Jag gör roliga saker och får vara med om härliga upplevelser. Jag har t om varit på dejt (tror jag, det var lite oklart om det räknades som en dejt men det var fint i alla fall) och jag har en jättefin kille i mitt liv och vi ses nästan en gång i veckan. Han är fin och jag tycker oerhört mycket om honom men han är relationsanarkist så något traditionellt förhållande kommer inte hända. Och det kanske är det jag behöver, jag vet inte, jag bara prövar mig fram just nu.

Jag har varit på ravefestival, två konserter, volontärade under Stockholm pridevecka, jag har varit entrévärdinna på flera fester sedan i våras, jag har varit på vikingamarknader och jag kom iväg några dagar till medeltidsveckan på Gotland. Livet borde kännas okej. Men det känns inte in i mitt innersta jag. Depressionen har liksom tagit bort glädjen som jag vet att jag borde känna. Min bra läkare har slutat och jag har ingen medicin eller pågående terapi eller behandling just nu. Ingen som håller koll liksom. Jag tar en dag i taget och när det är som jävligast blir det en timme i taget eller bara ett andetag i taget. Jag vet att lägenheten är min och jag ser alla mina saker men jag känner mig inte hemma här. Det finns ingen känsla i det här boendet. Generellt har jag ingen djupare känsla för någonting. Jag bara gör saker för att det liksom förväntas av mig. Folk verkar uppenbarligen tycka om mig ändå och jag identifierar mig lite som Ior med sin depression som ändå blir medbjuden på äventyr av sina vänner. Det är en märklig känsla. Men alla känslor som känns är bättre än att känna ångest, depression och fuck it all. Jag skulle vilja säga som Peter Lemarc sjunger, "Jag ska gå hel ur det här", men jag vet faktiskt inte om jag kommer göra det. Det enda jag vet är att det snart gått en dag till och att jag överlevt den också. Jag försöker.