Jag träffade en man en gång via en gemensam bekant. Den mannen uppvaktade mig enligt konstens alla regler med dejter, blommor, choklad, smycken, you name it. Jag var runt 22 år gammal och det var första gången jag blivit bemött av någon på det sättet. Vi började umgås allt mer och jag sov hos honom ofta eftersom jag fortfarande bodde hos mina föräldrar och han hade en egen lägenhet. Han körde mig till jobbet, jag jobbade på ett café på den tiden, och han hämtade mig när jag slutat. Det var så himla fint. Vid något tillfälle hyrde han en bil åt mig när han inte kunde hämta mig själv, den skulle lämnas en viss tid men det gjorde ju inget. Vi började umgås dygnet runt. Träffade mest hans vänner men ibland mina. Han var alltid bredvid mig när jag pratade i telefonen och han ville alltid veta vem jag skrev till på nätet eller när jag sms:ade någon. I början tyckte jag att det var gulligt, att det visade på omtanke och att han ville veta mer om mig och mitt liv. Men efter ett tag började han uttrycka att han inte tyckte att mina vänner var "lämpliga" och i början sa jag ifrån och ifrågasatte. Men ju mer han påpekade om dem desto mer började jag hålla med honom. Mina vänner slutade sakta men säkert höra av sig och jag umgicks mer med honom och hans gäng. Efter en tid började han även uttrycka att jag inte borde umgås så mycket med min familj av olika anledningar. Jag kände motstånd men han "ville ju bara väl" och "han har säkert rätt" så jag slutade åka till dem lika ofta längre. Jag packade mina kläder och lite småsaker och bodde hos honom. Det jag sörjde mest av allt var att jag nyligen fått en katt av mina föräldrar, en dröm som äntligen gått i uppfyllelse. Men han fick mig att tänka att den skulle ha det bättre utan mig. Jag har än idag ingen aning om hur det gick till. Jag älskade henne över allt annat men han fick mig att lämna henne. Hon for såklart inte illa hos föräldrarna, snarare tvärtom. Men hon var min och jag gick...
Efter en tid började jag undra vad han egentligen jobbade med. Han svarade alltid "reklam, marknadsföring" och jag hade alltid nöjt mig med det. Men visst var det lite skumt att det ibland kom hem större gäng med män och de låste in sig i köket i lägenheten och jag fick inte gå in där. Ibland hade han jättemycket pengar, ibland nästan ingenting. Min cafélön gick till vår mat och löpande utgifter i lägenheten. Ibland var han tvungen att åka iväg på möten och jag skulle sitta i bilen under tiden. Jag fick inte följa med till hans jobb men jag fick inte heller vara ensam hemma. Så jag satt i bilen och läste böcker. Vågade inte gå ut eftersom han kunde komma tillbaka precis när som helst, men oftast efter två-tre timmar. Någon gång ställde jag mig utanför bilen bara för att få lite luft men när han såg det blev han jättearg för "någon kunde ha sett dig". Jag fattade inte vad han menade. Jag var väldigt naiv på den tiden.
En gång kom han hem med en stor väska och hällde ut pengar över hela sängen och sa att jag skulle sätta mig bland dem. Han gick igång på det sa han. Efter ett tag blev det en grej att det skulle vara pengar med i bilden så fort vi skulle ha sex. Det var aldrig hans pengar för de skulle alltid vidare någonstans.
Efter ett tag började hans humör växla mer än vanligt. Han var ofta sur eller uppspelt och glad inom loppet av bara någon timme. Jag trodde först att det var alkohol men efter ett tag fattade jag att det var droger. Jag hittade tabletter i badrummet någon gång och prylar jag bara sett på film låg i byrån i hallen. Jag visste inte hur jag skulle konfrontera det så jag lät bli. Han skrämde mig lite när han var sur eller arg eftersom han hade ett ganska yvigt kroppsspråk. Vårt sexliv blev också annorlunda, mer hårt, lite våldsamt, han tog mer än vad han gav och jag kände mig inte lika vacker och bra längre. Men jag tänkte att jag bara var lite ur form och att det var normalt att det blev såhär i en längre relation.
Vid ett tillfälle ringde min bror mig, det gjorde han aldrig annars, och frågade om killen var hemma för han kunde inte få tag på honom. Jag blev väldigt förvånad över att de två hade kontakt och frågade vad brorsan ville honom. När han svarade att han skulle "köpa en grej" fattade jag att det handlade om droger. Jag blev alldeles iskall och illamående. Min partner sålde knark till min bror. Min lillebror. När killen kom hem kunde jag inte låta bli att ifrågasätta det och det var då jag fick min första örfil. Den var så hård att jag for in i byrån i hallen. Det var så himla oväntat. Jag kom mig inte ens för att säga något, gråta eller försöka resa mig upp. Jag bara satt där. Han föll ner på knä och sa förlåt flera gånger, höll om mig, sa att det inte var meningen, bad om ursäkt i flera minuter. Han fick mig att verkligen tro att det var en olyckshändelse. På något vis skruvade jag om det i min hjärna till att han skulle göra något med sin jacka och jag var i vägen. Så var det naturligtvis. Sen hade vi sex för att han ville vara nära och bedyra sin kärlek till mig. Jag tyckte inte att det fanns något att förlåta. Vi pratade aldrig mer om min bror.
Det gick en tid och allt var lugnt. Jag jobbade, han körde sin grej och jag ifrågasatte aldrig vårt konstiga liv med möten, bilturer, konstiga lokaler, mängden pengar, piller, pulver och dyra prylar. Han köpte jättefina saker till mig jämt och jag kände att jag hade sån himla tur som träffat en så fin man som gav mig allt och lite till. De vänner jag fortfarande hade kontakt med ifrågasatte om han "köpte" mig och jag blev förbannad, skrev ett långt inlägg på Lunarstorm (japp, det var som sagt några år sedan, lunar fanns och blommade) och sedan sa jag upp kontakten med de vännerna. De förstod mig inte tyckte jag. De var missunnsamma och avundsjuka såklart. Han sa det jämt och han hade säkert rätt.
Efter ett tag började det vara en tjej till i lägenheten. De var tydligen bara vänner enligt honom men det kändes konstigt att ha henne där oregelbundet natt och dag. Det gjorde ont på ett sätt jag inte riktigt kunde förklara. När jag ifrågasatte varför hon var tvungen att vara hos oss så mycket blev han arg och så kom andra örfilen. Han bad om ursäkt igen och igen. Den gången grät jag och reste mig själv. Han hade lyckats träffa över örat så det ringde och tjöt i över en timme. Han tyckte att han hade rätt att göra så eftersom jag inte varit tyst men samtidigt var han ångerfull. Jag förlät honom, för han hade ju såklart rätt. Vem var jag att ifrågasätta saker? Han berättade tydligen för den andra tjejen att jag inte gillade henne så hon började bete sig surt mot mig när hon var där. Jag började må ganska dåligt av att alltid bli nedtryckt. Jag började tappa självförtroendet. Hon var ju snyggare, coolare, bättre och rolig. Vem var jag ens?
En dag fick jag åka hem ensam från jobbet och när jag kom till lägenheten var sovrumsdörren stängd. Jag tänkte inte så mycket på det men gick in dit för att byta tröja och då såg jag dem i sängen tillsammans. Något inom mig brast. Jag backade och stängde dörren. Satte mig i vardagsrummet och väntade på att de skulle bli klara. Jag satt där en timme. Sen kom hon ut i köket, naken, och drack juice. Hon sa ingenting, bara tittade på mig och flinade lite. Hon klädde på sig och gick. Han kom ut till soffan och ville hångla med mig men jag kände hennes parfym på honom så jag backade. Han blev arg på två sekunder och skrek åt mig. Plötsligt gjorde det ont i magen och jag kunde inte andas. Sen gjorde det ont på armen och sen knäna. Det tog flera sekunder innan jag fattade att han slagit mig och jag ramlat ner från soffan. Han slet upp mig i håret och gav mig en örfil. Jag fattade fortfarande inte vad jag gjort för fel. Fick inte fram ett ord och tårarna började rinna. Han skrek att jag skulle sluta gråta eftersom jag blev så ful då. Jag försökte verkligen men det gick inte. Han släppte håret och jag ramlade ihop på golvet. Han sparkade mig några gånger i magen och sedan gick han in i badrummet för att duscha. Jag fattade fortfarande inte riktigt vad som hade hänt eller varför. Efter ett tag kom han ut från badrummet, drog med mig in i sovrummet och hade sex med mig. Jag stängde av, stängde ner, blundade och väntade på att han skulle bli klar. Det tog några år för mig att inse att det var våldtäkt.
Tiden efter blev luddig. Jag lyckades jobba på något märkligt sätt. Jag tror inte att familjen märkte att något var fel. Jag lärde mig att alltid le och om någon undrade om något var fel sa jag att jag bara var trött eller hade träningsvärk efter gymmet (som jag inte gick på men det visste ingen). Jag började be om ursäkt för allting jag gjorde oavsett vad det var. "Förlåt" var mitt standarduttryck. Förlåt för att jag var trött. Förlåt för att jag inte orkade. Förlåt för att jag var tvungen att åka hem direkt efter jobbet. Förlåt...
Han skaffade en hund efter ett tag, fast han visste att jag var väldigt allergisk. Han påstod att han skulle ha den i jobbet. Jag bodde kvar men allergin blev bara värre och värre så till sist sa jag att det var hunden eller jag. Han blev såklart arg, slog, våldtog, slog och slog, i flera veckor. Till sist flyttade hunden till en av hans polare, jag förstod aldrig om det var för att han fattade att jag faktiskt var allergisk eller om det bara var ett infall.
Jag fyllde år, vi gick på krogen, han var hög och full. En vän till mig, som jobbade i baren, hittade honom på toaletten och beslagtog hans knark. Jag drack väldigt mycket den kvällen, drack för att glömma om så bara för en stund. När jag mådde illa hjälpte två av mina vänner mig upp för trappan och ut i friska luften. Jag kräktes i rännstenen och var hysterisk, berättade att han slog mig, att jag måste bort därifrån, att jag skulle dö om jag stannade kvar. De hann aldrig säga någonting tillbaka för han kom ut och skrek att jag skämde ut honom, han ringde efter en taxi och slängde in mig i den. Jag minns att taxin fick stanna en gång för att jag var tvungen att kräkas igen. Han väntade med att slå mig tills vi kommit hem bakom stängda dörrar.
Efter ett tag, typ ett år, blev jag konfronterad av mina gamla vänner vid ett sällsynt tillfälle när han inte var hemma och jag gått ut för att träffa dem på krogen. En ny bekant tyckte att han kunde hjälpa mig, att jag fick låna hans lägenhet över sommaren så jag kom bort lite. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hela mitt liv kretsade kring honom och hans schema. Hur skulle jag kunna bryta det? Jag började umgås med min nye vän så fort jag fick möjligheten. Han stärkte mig, lyfte mig, fick mig att inse att det fanns någonting mer där ute. Något annat. Ett liv utan smärta och rädsla. En gång var jag hemma hos vännen och killen lyckades luska ut var jag var och kom och hämtade mig med sin motorcykel. Han var rosenrasande. Han körde som en galning och jag var livrädd hela tiden. När vi kom hem smugglade jag undan en varm tröja jag fått låna av vännen. Varje gång jag blev rädd hemma tog jag fram den och drog in doften tills jag blev lugn. Jag insåg till sist att jag var tvungen att lämna. Jag hade vid det laget försökt polisanmäla men inte blivit tagen på allvar. Inte ens den gången hela mitt ansikte var sönderslaget och jag hade brutna revben. Jag hade noll förtroende för polisen. De tänkte inte hjälpa mig. Jag dolde allt för min familj och de få vänner jag hade kvar. Ingen skulle ju tro på mig ändå. Utåt sett var ju killen välartad och bra. Typ.
Killen åkte in i fängelse av för mig oklar anledning, han skulle sitta där i "några månader" och han hade besöksförbud. Han hade satt sin kompis till att vakta mig under den tiden men jag lyckades smita undan och iväg till min nye vän. Det var en tid av lycka för mig. Men så kom killen ut plötsligt och allt var igång igen. Men en smula styrka fanns hos mig och jag sa att jag tänkte lämna honom. Han blev inte arg utan förtvivlad. Och desperat. Han skaffade en kattunge för att hålla mig kvar och det funkade. Han visste inte hur man tog hand om en katt och den for så illa att jag inte kunde lämna den. Jag blev kvar. En dag när jag kom hem var ett fönster öppet och kattungen var borta. Vi hittade den aldrig igen. Då fanns det inget som höll mig kvar. Jag packade i hemlighet och drog.
Jag åkte olika vägar till vännens lägenhet när jag slutat jobbet. Vännen åkte till Gotland på sommarjobb så jag hade lägenheten för mig själv. Kände mig typ trygg. Det var resorna som var läskiga. Jag sprang ofta till och från bussen eller tåget. Gick långa omvägar. Det höll i flera månader och jag började sakta slappna av. Blev oförsiktig. En dag stod hans bil utanför porten till lägenheten och han försökte dra in mig i den. Jag skrek jättehögt, stretade emot och folk runt omkring började reagera. Han blev skraj och åkte därifrån. Jag ringde min vän och han sa att jag inte kunde bo kvar där längre. Det var inte säkert. Jag bodde hos mina föräldrar lite och åkte till vännen ibland. Fick tag på en lägenhet, min allra första egna, ett år senare. Jag såg till att min post inte kom dit utan till min vän. Hade hemligt telefonnummer. Jag var så lycklig. Kände mig fri. Det hade gått ett tag sedan jag hört något av honom. Det gick flera månader. En dag drog jag upp persiennen i köket och höll på att trilla baklänges. För där ute stod hans bil och på motorhuven satt han och hans polare. Han vinkade och flinade. Han gjorde ingenting, de åkte efter en liten stund. Men det var hans sätt att visa att han alltid kunde hitta mig.
Lägenheten var en ungdomslägenhet så när jag fyllde 25 var jag tvungen att flytta och det blev början på karusellen. Jag blev tillsammans med min då inte så nya vän och vi bodde ihop en tid. Men vi gled isär och det tog slut efter dryga fyra år. Jag flyttade igen och bodde mycket i andra hand. Ibland hittade exet mig, ibland såg jag honom inte på flera år. Jag var alltid rädd.
När brorsbarnen hade skolavslutning ett år gick jag på den och när vi kom in i klassrummet fanns han där. Han hade tydligen träffat en ny tjej som hade barn i samma klass som min brorsdotter. Jag försökte hålla masken när han flinade åt mig. Den dagen gick som i ett töcken.
Något år senare blev jag kallad till en rättegång som vittne mot honom och hans gäng. Jag skulle vittna om det jag sett och hört. Det var något om grova ekobrott och droger. Jag sa att jag kunde vittna om jag fick beskydd och fick vittna utan att de var i salen. Jag blev lovad att det skulle bli så. Min far följde med mig när det blev dags. Men i rättegångssalen satt hela gänget utom han. Han satt däremot i ett angränsande rum och kunde höra allting genom mikrofoner. Jag kunde inte vittna. Jag visste att om jag gjorde det skulle jag råka illa ut efteråt. Så jag hävdade minnesförlust, att det var länge sedan, att "det är mycket möjligt men jag minns inte". Min namnteckning hade dykt upp på några papper, han hade förfalskat den såklart, så jag blev förhörd om det. Jag fick skriva mitt namn så många gånger att det till sist blev olika stil varje gång. Frågorna slutade och jag var inte misstänkt för någonting så jag fick gå. Det sura är att jag hade förmodligen kunnat sätta dit hela bunten för allt möjligt om de bara hade fått vara i ett annat rum utan mikrofoner under rättegången... Nu gick alla fria.
Nu har det gått mer än tio år och jag har inte sett eller hört något om honom på länge. Jag är inte lika rädd för honom längre även om han satt djupa spår i min själ och mitt psyke. Jag är rädd för hastiga rörelser, jag kan inte sitta med ryggen mot en dörr eller fönster, jag låser alltid ytterdörren och jag har fortfarande inget eget telefonnummer. Min adress är inte hemlig men mitt namn står inte bredvid min sambos ute i porten eller trapphuset.
Hur kunde jag låta det gå så långt undrar folk ibland. Det är enkelt. Allt gick i så små steg att jag inte tänkte på dem förrän det var för sent. Han såg till att jag inte hade familj, vänner eller kollegor att umgås med. Han kollade min post, e-mail och telefonsamtal. Han hade insikt i hela mitt liv och begränsade det lite i taget så jag inte märkte något. Han var en gentleman utåt och var generös och omtänksam mellan varven. Han fick mig att tro att när han slog så var det för att jag gjort fel och behövde lära mig att bli bättre. Jag trodde på honom. Jag hade inget eget liv, mitt liv var hans. Det är en klassiker som jag föll för. Våldsförövare gör så. Det tog många år innan jag fattade att det inte var mitt fel. Att jag inte var fel. Det var han. Det är aldrig okej att slå eller våldta någon. Aldrig.
Min största sorg i allt det här är ändå inte att jag råkade illa ut. Det är att jag lämnade min lilla katt hos familjen. Hon var min största dröm och han fick mig att överge henne. Det är något jag alltid kommer ha dåligt samvete över och gråta över. Nu har hon dessutom gått över regnbågsbron så det blir ingen andra chans. Det kommer alltid göra ont.
