Det här inlägget delas in i olika stycken så ni kan välja vilket ni vill läsa och scrolla er fram om ni inte orkar eller vill läsa allting. Det är ett långt inlägg.
Bakgrund.
Jag har alltid haft det väldigt tufft med mensen. Blött som en stucken gris varje månad och haft väldigt ont. Började med p-piller när jag var 13 år bara för att få lite ordning på eländet. Sedan har det varit en djungel med att hitta rätt p-pillersort utan allt för många biverkningar. Det är skitsvårt eftersom det finns så många olika sorter och läkare, gynekologer och barnmorskor förespråkar en del medan andra verkar vara direkt förkastliga. Som patient gäller det att läsa på och ställa frågor. Och stå ut med biverkningar och tänka att det väger upp allt det jobbiga med smärtan och blodet. Jag började få problem med urinvägsinfektioner och kopplade inte ihop det med p-piller förrän många år senare. Jag gick upp i vikt, mycket, och sedan rasade jag i vikt. För att vara en person med ätstörning i huvudet var det superjobbigt att pendla så mycket, för mitt humör hängde ihop med vågens siffror. Torrt hår var en annan otrevlighet, och att tappa mycket hår. Det positiva var att jag som alltid haft mycket finnar och fet hy faktiskt blev bättre. Och ett av p-pillermärkena gjorde att jag inte hade så ont och bara blödde i fyra dagar varje månad till skillnad mot åtta eller nio utan. Men av någon anledning slutade de funka efter ett drygt år och jag fick mellanblödningar allt oftare. Jag började laborera med p-ring istället för att ta piller. Det funkade okej men slemhinnorna i underlivet blev tunna, de sprack, jag fick svamp och det blödde. Bytte till p-spruta i några månader men då gick jag verkligen upp i vikt så det blev ohållbart efter ett tag. Tränade mig ner till "normalvikt" och provade nya p-pillersorter som kommit ut under tiden. Fick ännu fler urinvägsinfektioner, svamp, humöret pendlade hemskt mycket och jag mådde egentligen skitdåligt men lät det pågå i flera år. Att bara köra med kondom vid sex funkade inte riktigt, dels eftersom min kropp tydligen är superfertil och jag lyckades bli gravid inte mindre än tre gånger men det blev missfall alla gångerna. Tack och lov. Jag hade gjort abort om det krävts men nu behövde jag inte välja det. (missfall är för övrigt rätt hemskt bara det, hur mycket blod och smärta som helst och jag behövde uppsöka sjukhus varje gång). Men kondom gör också att mitt underliv inte funkar optimalt. Det svider, gör ont, blir för mycket friktion, gör att jag lätt får svamp osv. Hatar kondomer om man bortser från det praktiska att inte bli gravid (om man har tur) eller få könssjukdomar.
Skrev ett inlägg om det på Facebook någon gång och någon kommenterade "du som inte vill ha barn, varför steriliserar du dig inte bara?". Jag blev helt ställd. Hur kunde någon bara skriva så? Jag kände mig lite kränkt (yes, t o m jag kan känna så) och förbannad. Det är ingen lätt grej att bara slänga ur sig kände jag. Det är ju en stor sak att välja en sån operation. En av mina vänner skällde ut personen som kommenterat och det blev konstig stämning så jag droppade ämnet. Men tanken väcktes. Jag skulle ju ändå aldrig någonsin ha barn. Det bestämde jag mig för redan när jag var 13 och nu var jag 35. Det skulle inte ändras. Ingen kunde ändra på det beslutet. Så varför skulle jag egentligen fortsätta med p-piller som fick mig att må skitdåligt? Det var ju egentligen rätt dumt. Jag började läsa på om sterilisering. Varför hade jag inte tänkt på det tidigare?
År 2014 inledde jag projekt:
Sterilisering.
Jag bokade tid hos en gynläkare på Nyköpings sjukhus (bodde i Gnesta på den tiden) och pojkvännen, numera sambon (som jag träffade 2013) följde med mig på det samtalet, han har alltid varit bra på att komma ihåg saker när mitt minne sviker och han är ett väldigt bra stöd. Jag var beredd på att behöva argumentera jättemycket och behöva bråka med läkaren om att få mitt beslut beviljat eftersom jag har hört att så många andra fått göra det. Plus att jag verkligen ville ha det godkänt av medicinska skäl eftersom man då slapp betala dryga 12.000:- som Sörmlands läns landsting har som avgift. (Det varierar oerhört mycket från län till län, i Stockholm är det t ex gratis medan Östergötland tar ca 16.000:-). Läkaren ställde några frågor för att se att jag förstått att det är ett ingrepp som inte går att ta tillbaka. Jag berättade om min historia med preventivmedel och varför det inte funkar. Han hummade lite, tittade i sin dator och tyckte att "visst, det är ju inga konstigheter" och satte upp mig på väntelistan. Det gick så himla smidigt att jag nästan kände mig lite chockad. Jag fick det beviljat av medicinska skäl så det skulle bara kosta som ett vanligt läkarbesök.
Några månader senare fick jag min operationstid, operationen genomfördes utan komplikationer och jag fick åka hem samma dag. Det var titthålsoperation så jag fick tre hål på magen och metoden var att klippa av, knyta ihop och bränna ändarna på äggledarna. Metoden som kallas för Essure fanns inte att tillgå i Sörmland. Det är när man opererar in små implantat i äggledarna, det bildas sedan ärrvävnad runt dem och det blockerar i sin tur äggen från att komma ner till livmodern. Man måste vänta tre månader innan man kan ha oskyddat sex efter en sån operation eftersom det inte blivit tätt förrän då. Min "gammaldags" metod gjorde att jag blev steril direkt.
Däremot fick jag problem med att kissa, en biverkning av narkosen, så pojkvännen (som bodde hos mig några dagar) fick köra mig till sjukhuset mitt i natten, i dimman, 6 mil enkel resa, så de kunde sätta en kateter på mig. Minns att jag fick en rejäl spruta i låret mot smärtan och att jag höll på att nita sköterskan som satte den samtidigt som jag svor en lång ed. Är tacksam över att sambon höll mig i handen, både så jag slapp slå någon men också för att han fanns där när jag hade ont och var upprörd. Efter det fick vi åka hem och kisseriet kom igång dagen efter tack och lov. Jag hade förvånansvärt lite värk efter operationen och kunde faktiskt rida igen redan veckan efter även om jag fick ta det väldigt, väldigt lugnt.
Jag hade fortfarande mens och det störde mig. Varför skulle jag blöda om jag ändå inte skulle ha barn? Kändes så himla onödigt. Skrev om det i någon grupp på Facebook varpå någon skrev "men varför gör du inte en Nova Sure"? Jag hade ingen aning om vad det var och började googla. Det är när man går in i livmodern med ett instrument, det vecklar ut sig inuti och bränner hela livmoderslemhinnan och tanken är att man då ska slippa ha blödningar. En del blir av med dem helt medan andra blöder väldigt lite varje månad. Jag var såld. En sån ville jag göra. Googlade efter vilka sjukhus som gjorde det ingreppet och hittade Södertälje sjukhus.
Nova Sure.
2015 gjorde jag en bröstförstoring (men det är en annan historia) och två veckor senare gjorde jag Nova Sure. Ingreppet var under narkos och det tog ca 30 minuter. Jag mådde rätt uselt när jag vaknade upp och jag är väldigt glad att pojkvännen var där och tog hand om mig. Efter det ingreppet blödde jag jättemycket varje dag i ungefär sex veckor. Jag är tacksam över att jag använde menskopp (mina koppar kommer från den här sidan) den tiden eftersom jag behövde tömma den flera gånger varje dag och tänk vilket sopberg det hade blivit med tamponger och bindor... Däremot luktade det som kom ut väldigt mycket, den lukten satte sig i materialet i menskoppen så jag fick köpa en ny senare. Det tog några månader innan jag slutade blöda helt. Glädjen och lättnaden var total. Äntligen kunde jag leva det liv jag ville leva!
Mellantid. Smärtor.
Det gick ungefär ett år, sedan började jag få sjukt ont vid tiden i månaden när jag egentligen skulle haft mens. Jag fattade inte varför men det var så. Allt eftersom tiden gick fick jag ondare och ondare varje månad. Till sist låg och mest i sängen, knaprade citodon och grät i flera dagar. Kunde knappt röra mig eller ens prata. Allt gjorde så sjukt ont. Jag började höra om allt fler omkring mig som beskrev sin smärta och att de fått diagnosen Endometrios. Jag tyckte synd om dem men reflekterade inte över att jag kunde vara en av dem. Men jag var lite orolig. Sambon (vi flyttade ihop så småningom) var orolig. Ingenting funkade längre och dagarna i sängen blev bara fler och fler varje månad. Mitt liv krympte.
2018 tog jag äntligen tag i det. Men det var tuffare än vad jag egentligen fattat att det skulle vara. Jag hade hört om läkare som inte tog en på allvar när man nämnde ordet endometrios, att det liksom inte fanns på riktigt. Men jag trodde faktiskt, naivt nog, att det skulle gå att få en remiss från en läkare på vårdcentralen och till en gynekolog. Det gick inte. Läkaren tyckte inte att "lite mensvärk" var något att bry sig om och jag hade ju redan citodon mot diskbråcken så det kunde jag ju fortsätta ta när jag hade ont. Jag frågade då lite spydigt om han kunde skriva ett sånt recept så det blev lättare för mig att hämta ut medicinen eftersom jag i så fall behövde använda fler tabletter och då räcker det inte till diskbråcksmärtan. Men det ville han inte göra.
Jag bokade tid hos en barnmorska för undersökning. Jag ville veta om det syntes något direkt uppenbart. Hon gjorde en väldigt snabb undersökning och var mest intresserad av att jag skulle sätta in en hormonspiral mot smärtan. Men jag ville ju slippa hormoner, det var ju hela grejen från början... Hon tyckte inte att jag uppvisade några symptom på att ha endometrios. Gick därifrån utan att ha blivit klokare.
Googlade runt och hittade privata gynekologer. De kostade skjortan men det kunde vara värt ett försök tänkte jag. Sen hittade jag en på Östermalm som var ansluten till landstinget så det blev lite billigare. Fick en tid inom en månad hos henne. Jag var väldigt nervös inför besöket, visste inte vad jag hade att vänta mig. Hon ville inte prata så mycket utan satte igång med undersökning direkt. Hon var tyvärr en av dem som inte är ett dugg försiktig så allting gjorde ont. När hon dessutom började trycka på magen samtidigt som spekulumen var inne i mig kunde jag inte låta bli att höja rösten och börja gråta. Det strålade ut i hela magen, ryggen och ner i låren. När hon var klar pratade vi lite och jag frågade om hon trodde det kunde vara endometrios. Hon sa att det var omöjligt att veta utan att göra en titthålsundersökning. Sen ville hon att jag skulle börja äta hormontabletter. Jag envisades med att vilja bli undersökt ordentligt, jag ville veta vad det här berodde på och inte bara stoppa i mig massor med tabletter. Hon suckade lite och kollade i datorn. Hon kunde remittera mig till kvinnokliniken på Danderyds sjukhus. Det lät ju lovande. Och snabbt gick det också, jag fick en tid redan två veckor senare.
Hysterektomi.
Fick träffa en trevlig gynläkare och en läkarstudent. Han gjorde en grundlig undersökning med en ny typ av ultraljudmaskin. Det han såg var inte endometrios utan att min livmoderslemhinna var blodfylld på ett ställe. Nova Sure hade inte tagit den biten och nu fylldes det på med lite blod varje månad och det hade ingenstans att ta vägen eftersom alla vägar var blockerade av ärrvävnad. Lite blod absorberades av kroppen men resten byggdes bara på varje månad. Det kunde ju förklara min lilla konstiga kulmage också. Som att blåsa upp en ballong väldigt långsamt. Han sa snabbt att jag borde plocka ut livmodern, göra en hysterektomi, och att det "kommer bli jättebra, du kommer bli jättenöjd". Jag var lite i chock. Kom inte på några frågor. Han bokade in mig för en operation så snart som möjligt och sen var det tack och hejdå. Jag fattade ingenting.
Fick kallelse till narkosläkare för att gå igenom min medicinlista en vecka senare. Jag kände att jag inte hängt med i vad som hade hänt så jag bråkade lite med kliniken och fick till sist en läkartid där jag kunde få en chans att ställa frågor. Innan dess googlade jag jättemycket på hysterektomi och blev mer nervös än innan. Orden "framfall" och "inkontinens" kändes jättejobbiga. Tänk om jag skulle drabbas av det efter operationen? Skulle jag verkligen göra det här? Samtidigt visste jag att jag inte hade så mycket att välja på. Jag hade ju så jävla ont och allt skulle ju bara bli värre med tiden...
Träffade läkaren och frågade massor. Han var lite irriterad och svarade samma sak på typ allt. Att allt skulle gå bra, bli bra, bara jag var försiktig tiden efter skulle allt bli bra. Jag undrade när jag kunde bada igen, rida, träna, hur det skulle vara direkt efter operationen, jag var orolig över att få urinvägsinfektion av katetern man tydligen skulle ha när man vaknade efter operationen, att inte kunna kissa efter narkosen eftersom jag haft problem med det tidigare osv. Fick inga svar jag blev klok på. Han sa att de opererar bort äggledare och livmodertappen också. Äggstockarna skulle få vara kvar. Om de hittade endometrios skulle de försöka ta bort den. Det skulle göras via titthål med robotassistans. Men om det var "för mycket ärrvävnad" kanske de var tvungna att snitta magen och ta ut det den vägen istället för vaginalt. Det skulle jag märka när jag vaknade upp sedan. Kändes helt sjukt att inte veta innan. Och han skrämde upp mig med diverse historier om kvinnor som lyft för tungt eller haft sex för tidigt och fått värsta framfallet där tarmar kommit ut från underlivet mm. Inte så pedagogiskt...
Träffade narkosläkaren några dagar senare. Hon var saklig och gick bara igenom mina mediciner. Fick inget svar på varför man inte får äta vitamintillskott två veckor innan operationen. Jag var nyfiken men hon sa inte varför.
Hade vid det här laget fortfarande inte fått någon information om operationen, vad som beslutats eller hur något skulle gå till. Fick bara datumet, att man skulle ringa kvällen innan operationen för att få reda på klockslaget och att man skulle duscha med descutan kvällen innan.
Jag var sjukt nervös. Hade en dryg månad på mig innan operationen. Jag började tänka katastroftankar på om jag skulle överleva narkosen eller inte. De andra operationerna jag gjort (fem stycken) gick sisådär och jag var rädd för att det skulle bli samma kaos igen. Att jag skulle må så dåligt igen. Jag slutade googla efter en vecka eftersom det ökade på min stress. Jag köpte en gördel efter ett tips från en Facebookgrupp om hysterektomi. (Den visade sig senare vara ett dumt köp då man inte ska använda en sån, så den skickade jag tillbaka) Jag köpte stödstrumpor för att motverka blodproppar i benen. Jag träffade vänner och familj extra mycket ifall allt skulle gå åt helvete sen. Sambon hade det förmodligen rätt tufft med mina känslor de veckorna. Han jobbade, pluggade och hade sin unge och skulle dessutom försöka hantera all min ångest, rädsla och frågor. Det var kaos i relationen och många missförstånd. Jag mådde skit. Kände mest att jag ville dö. Min psykiska ohälsa hade slagit in dörren fullständigt och jag hoppades nästan att operationen skulle gå åt helvete och att jag dog.
Vad "folk" inte förstår är att det är en ganska stor operation. Ett hyfsat stort organ ska tas ut från kroppen och sen ska allting inuti anpassa sig efter det hålrummet som uppstår. Det är också psykiskt jobbigt på något vis. Jag som ändå inte ville ha barn kände något konstigt inför det faktum att livmodern faktiskt skulle tas bort. Den var ju en del av mig. Visserligen en del som bråkat för jävligt mycket genom åren och ändå inte skulle bära något barn. Men ändå. Mitt organ. På ett sätt det som definierat mig som kvinna för mig.
En vecka innan operationen blev jag jätteförkyld. Så sjuk att jag kände att om jag mådde så dåligt kunde operationen inte göras. Man får inte vara sjuk inför den. Speciellt inte om man har astma och hosta som jag har. Jag låg i sängen nästan hela veckan. Det var den veckan jag tänkt fixa saker som jag inte skulle kunna göra på ett tag sedan. Lämna bilen till verkstan, gå till tandläkaren och frisören mm. Men nu blev jag alltså sängliggande. Fick en stark hostmedicin utskriven. Dagarna gick och jag mådde sakta bättre. Det blev lite ångestladdat sex två dagar innan operationen. Sen skulle jag ju inte kunna ha sex på tre månader enligt läkaren. Det kändes också jättesuperjobbigt. Det är ju en stor del i relationen. Det där man brukar säga att "om sexet funkar är det 10% av relationen men om det inte funkar är det 90%" är ganska sant. För funkar det tänker man inte så mycket på det men funkar det inte är det oftast rejält laddat och jobbigt. Jag var jätterädd för att sambon skulle lämna mig, tröttna och bara gå (egentligen sparka ut ut mig eftersom jag bor i hans lägenhet, men ändå.) Han försökte försäkra mig om att det inte skulle bli så men min borderlinehjärna orkade inte processa det.
På operationsdagens morgon lämnade vi hans unge hos mamman och åkte till sjukhuset. Vi skulle vara där 07.30. Jag skulle duscha med descutan och byta till operationskläder. Fick en infart satt i armen och fick dropp. Sen väntade vi. Och väntade. Och väntade. Ingen information alls på hur länge jag skulle vänta tills det var min tur. Timmarna gick. Det var så frustrerande och jag blev bara mer och mer stressad. Sambon försökte lugna mig men jag kände mig otröstlig. Men han var där och det gjorde skillnad. Sen plötsligt var det dags. Då var klockan 11.30. Och då jävlar var det bråttom med allting. Flera sköterskor kom in i rummet och började slita i mig och sängen jag satt på. Jag hann knappt krama om sambon en sista gång innan vi var på väg. Tanken var att han skulle vänta på sjukhuset och vara där när jag kom från uppvaket. Men när jag rullades ut i korridoren fick jag veta att allting skulle ta "flera timmar och du är nog inte klar förrän klockan 20". Alltså, va?! Jag bad dem informera sambon om det eftersom vi inte fått veta någonting.
Rullades ner till förberedande operationssal där jag började frysa sjukt mycket. Fick en värmefilt som kopplades till en varmluftfläkt. Det var skönt. Låg och väntade en dryg halvtimme. Sen började det röra på sig och det blev min tur. Och det är här det blev riktigt kaos. Det var sju personer som stod och slet i mig inne i förrummet till operationssalen. Det skulle sättas en infart till i handen, jag skulle få tabletter, hårnät, och sen skulle jag resa mig upp och gå in till själva operationssalen. Döm om min förvåning och chock när narkosläkaren gick bakom mig och började knyta upp min rock och ta av den samtidigt som en sköterska klippte sönder mina trosor och slängde dem i soporna. Plötsligt var jag helt naken i ett kallt rum, det var slangar överallt, det luktade starkt och jag mådde illa. Kunde inte sluta gråta. Blev nedtryckt på en brits och de spände fast benen och armarna. Jag kände paniken komma och när de sedan tryckte en mask över näsa och mun blev det värre. Det var så trögt att andas i masken. Det gick liksom inte ta djupa andetag hur mycket jag än försökte, hur mycket narkosläkaren än stod och skrek åt mig att ta djuuuupa andetag... Allt började göra ont. Jag satt fast, kunde inte andas och grät. Sen blev allting tyngre och jobbigare och jag försvann i dimman, hann tänka att jag nog skulle dö ändå, men inte av operationen utan för att jag inte kunde andas. Av alla operationer jag varit med om var det här lätt den värsta. Det var så brutalt, utlämnande, kränkande och ovärdigt. Ingen som kunde trösta, prata med en eller säga något i normal samtalston. Stressigt.
När jag vaknade upp mådde jag väldigt illa trots att jag fick extra medel mot det innan eftersom jag bett om det och sagt att jag inte klarar av narkosen så bra. Hade en pipande maskin bredvid och det var sladdar överallt. Den märkligaste känslan var nog ändå att jag inte kunde svälja. Det fanns ingen saliv alls. Läpparna var snustorra och tungan klibbade inte ens, det var bara torrt. En sköterska kom efter en stund och kollade blodtrycket på mig och jag lyckades väsa "vatten" varpå hon kom och duttade en blöt tuss på mina läppar. Det var frustrerande. När jag höll på att somna började maskinen bredvid mig larma eftersom mina lungor tydligen höll på att kollapsa. Någon ropade "ta djuuupa andetag!!" och jag försökte tills maskinen blev nöjd och tyst. Så fortsatte det i mer än en timme. En sköterska kom med något hon kallade för "pip" och det var som ett rör man skulle blåsa i för att lungorna skulle få jobba lite och få motstånd vid utandning. Det skulle jag tydligen göra tre gånger i rad var femte minut. När jag höll på att somna och maskinen larmade skrek någon "pipen!" och jag blåste. Vet inte hur många timmar jag opererats, hur det hade gått eller hur länge jag låg på uppvaket men jag kom till rummet vid 19.30 och då var sambon där. Han hade hunnit åka hem och pyssla om katten en stund. Han stannade ett tag och jag var i morfindimma så jag minns inte så mycket av det. Jag noterade att det blivit titthål och inget snitt, det kändes skönt.
Natten blev ganska hemsk. Jag kunde inte sova någonting. Bokstavligen. Jag fick smärtstillande med ojämna mellanrum. Jag hade kateter som kändes märklig och den skavde i urinröret på ett obehagligt sätt men jag var tacksam över att inte behöva kliva ur sängen. Men jag fick inte ta mina lugnande tabletter eller min sömntablett eftersom de kunde påverka efterdyningarna av narkosen och bli farligt. Jag kunde inte dra ner persiennerna och någonting blinkade utanför fönstret med ojämna mellanrum. Min rumskamrat snarkade. Magen var som en ballong och jag hade kramp i axlarna. Diskbråcken gjorde sjukt ont när jag låg på rygg. Jag kände mest att jag ville bli avlivad. Ingenting kunde vara värt att ha det såhär. Vid 03 på natten fick jag andningskollaps och kramper. Det är tydligen ovanligt men det hände såklart mig. Fick morfin och någon som stannade tills det gått över. Någon ställde en kanna med äppeljuice och en kanna med vatten bredvid sängen. Jag drack och drack.
När klockan blev 04.30 kom någon in och skulle dra ur katetern. Det var bland det obehagligaste jag varit med om. Kunde inte låta bli att skrika högt. Fy fan vad ont det gjorde. Vid 05.30 var sköterskan på mig om att jag måste gå upp och kissa. Det kom fem droppar, jag skojar inte. Det kändes som att det fanns kvar mer men det gick inte att få ut. Det blev dags för frukost. Fick inte i mig mycket eftersom jag mådde illa. Bad om medicin mot det men den tar tid att verka så jag kunde inte äta mer ändå. Försökte gå på toa igen men det kom bara några droppar. Kände igen det från tidigare problem efter andra operationer. Typiskt. När läkarronden kom vid elvatiden var min läkare väldigt positiv och sa att operationen gått jättebra och att de dessutom hittade väldigt mycket endometrios bakom livmodern. De lyckades bränna bort 99% av den tydligen. Inga organ runt omkring var drabbade. Det var en lättnad. Och skönt att få det bekräftat att jag faktiskt hade endometrios. Inga mer gissningar.
Eftersom läkaren tyckte att jag hade kissat skulle jag åka hem. Jag försökte förklara att det bara kommit några droppar, att det inte alls gick, att det var fullt i blåsan men att det inte kom ut något. Hon menade på att jag skulle åka hem och lösa det själv. Jag kände panik. Hon ville inte alls att jag skulle stanna kvar där "vi har platsbrist, du kan inte vara kvar här". Hon skrev ut mig trots protester. Jag fick en panikångestattack. Försökte skriva till sambon men när han ringde hade jag sån panik att jag inte kunde prata så en sköterska fick ta över medan två andra stod och försökte lugna ner mig. Helt sjukt. Hur skulle jag kunna åka hem med den smärta jag hade och utan att kunna kissa?!
Några timmar senare hade jag så ont i magen att jag inte visste vad jag skulle göra. Ingen lyssnade. Jag försökte kissa men det kom fortfarande bara droppvis. Min rumskamrats läkare kom in och han ville att hennes blåsa skulle scannas för att se att all urin kommit ut. Jag lyckades pipa fram att jag också ville ha det och han sa "självklart ska du få det, varför har ingen hjälpt dig?". Min blåsa innehöll mer än 600ml vid scanningen och sköterskan trodde den mätt fel och gjorde om det tre gånger. Sedan kom en manlig sköterska och skulle tappa blåsan med kateter. Han var så himla omtänksam, försiktig och respektfull att jag började gråta av det och sedan smärtan av att få in ett långt rör i urinröret och sedan när det drogs ur. Det var hemskt.
Det blev dags för lunch och jag fick i mig typ en pannkaka. Drack mycket som de sa att jag skulle göra. Sen började blåsan bli full igen och jag kunde fortfarande inte kissa ordentligt. Ny scanning och då innehöll blåsan mer än 900ml... De två sköterskorna som kom in var brutalt oförsiktiga och körde igång med katetern utan att förbereda eller någonting för att lugna mig. Allt gjorde ont. Den ena tyckte det "rann för långsamt, det har vi inte tid med" och så började hon pressa på magen precis över området som var opererat. Jag ville dö, gråta och mörda henne samtidigt. Fy fan vad ovärdigt det var. Stressigt och utan hänsyn. Jag hann tänka att om något går sönder där inne är det hennes fel men att jag får betala för det.
Jag skulle gå upp och röra på mig så mycket jag kunde och det var en mycket ynklig Sindra som vacklade i korridorerna. Det var fortfarande stressigt och oklart om de tänkte skicka hem mig eller inte. Då var det sen eftermiddag. Jag lyckades inte få i mig någon middag alls. Sambon kom förbi och hade sin dotter med sig. De hade köpt presenter och jag började gråta av omtanken. Minns inte hur det blev riktigt men de två åkte hem till hans syster och han stod i stand by-läge för att hämta mig om jag behövde hämtas. Det visade sig sedan att jag fick stanna kvar ändå. Kisseriet måste komma igång och jag hade för ont för att ta mig någonstans.
Natten blev bättre än den förra. Jag lyckades dra ner persiennerna och min rumskamrat hade åkt hem. Jag fick ta mina lugnande tabletter. Sov några timmar. När morgonen kom kunde jag kissa lite mer men märkte att det sved på ett bekant sätt så det hade blivit urinvägsinfektion. Efter lite diskussioner med läkaren fick jag Idotrim mot det och skulle få recept med mig hem. Jag upptäckte att majoriteten av alla rum var tomma på avdelningen så det där med "platsbrist" var bullshit. Efter frukost kände jag mig lite, lite piggare och lite, lite mer hoppfull. Sambon kom och hämtade mig vid lunch. Då hade jag lyckats klä på mig själv, borsta tänderna och plocka ihop mina saker. Det var som ett litet mirakel. Vi lyckades ta oss förbi apoteket och hämta ut mediciner och sedan åka hem. Jag klarade av att duscha och byta kläder. När kvällen kom märkte vi att jag inte fått Oxynorm med mig hem från apoteket och den måste jag ha till natten så stackars sambon fick åka in till det enda öppna apoteket som fanns. Han skrev "Åker till plattan på en fredagskväll för att köpa oxy" och det var ju lite roligt :) Oerhört tacksam över att han åkte iväg och handlade.
Dagarna efter operationen.
Allt gjorde ont. Jag har aldrig tänkt på hur mycket man använder magmusklerna till ungefär allting. Var så himla orörlig men skulle promenera runt i lägenheten flera gånger i timmen för att inte stelna till. Hade ont i ryggen men det var nog diskbråcken som spökade. Hjärnan funkade inte riktigt och jag orkade inte titta på mobilen speciellt mycket. Orkade inte hålla i mobilen för att prata så headset blev min bäste vän då. Kunde inte böja mig framåt och kunde inte klappa min katt. Sambon tog hand om mig och utan hans hjälp hade det inte gått. Känslomässigt var det en jävla berg- o dalbana hela tiden. Jag vet inte om det var min borderline, hormoner eller en kombination av det men det var hemskt. Jag hade fortfarande svårt att kissa och det blödde lite varje gång jag gick på toa. Jag fick förstoppning trots laxermedel så jag fick ta tre olika sorter för att få igång magen. När tarmarna rörde på sig kändes det som knivhugg där livmodern suttit. Allting luktade illa, jag luktade illa, maten smakade konstigt och jag tyckte inte om kaffe längre. Jag som alltid älskat kaffe. Men jag minns att det var så vid tidigare operationer också. Dagarna sniglade sig fram som i ett töcken.Varje kväll skulle jag dessutom ta en spruta mot blodproppar. För mig som grav nålfobiker var det här hemskt. Sambon fick hjälpa mig för jag klarade det helt enkelt inte. 1,5cm nål som skulle köras in i låret eller magen med en medicin som sved och brände som eld innanför huden var hemskt. De två första dagarna var jag mest rädd för nålen men kvällarna som följde började jag gråta innan vi ens börjat. Jag var rädd, det gjorde ont, det blev blåmärken som stod ut som små mörka pluppar på benen och magen (man skulle variera stickstället så det inte alltid blev samma). Sambon blev också ledsen för han ville ju inte göra mig illa men han måste. Det var sex hemska kvällar innan sprutorna inte behövdes längre. Utan honom hade det aldrig gått.
I skrivande stund har det gått snart två veckor sedan operationen och idag kan jag sitta upp längre stunder, jag är inte så trött, jag kan böja mig lite framåt, jag når mina ben och tår när jag duschar och klär på mig, jag känner vad maten faktiskt smakar (tror jag) och jag orkar fokusera på att skriva allt det här, prata, tänka och jag behöver ingen oxy på nätterna längre. Idag har jag bara tagit alvedon och naproxen så jag behöver inte ens citodon längre. Det går framåt. Det känns ljusare. Jag blir bättre och bättre för varje dag som går. Jag och sambon var in till stan en sväng och köpte kläder, jag fick fina presenter, i förrgår och jag klarade av att gå rätt långt. När vi kom hem var jag helt slut men jag hade klarat av det! Det jag bråkar med just nu är blödningarna från underlivet. De är normala, det har sjukhuset och sjukvårdsrådgivningen sagt (och sambons syster som jobbar som sjuksköterska inom gynekologi). Det jag tycker är jobbigt är att det rinner lite grann hela tiden. Jag är inte van vid att ha det så eftersom jag haft menskopp i många år plus att jag hade tampong innan dess. Det känns så ofräscht hela tiden. Och jag kan inte för mitt liv begripa varför trosskydd och bindor ska vara parfymerade! Det luktar så illa. Och det är plastigt, prassligt och obekvämt. Jag funderade på att köpa tygbindor men dels är det dyrt och jag kommer inte använda dem så mycket men jag vet inte om jag har orken nog att hålla efter och tvätta dem som man ska just nu. Urinvägsinfektionen har inte riktigt gett med sig heller. Smärtan är låg men jag behöver fortfarande tabletter morgon och kväll. Men det går framåt. Jag har ett hopp jag inte haft på många veckor.
En sak jag tänkt mycket på är hur dåligt Danderyds sjukhus skött allting. Ingen information, inga klara besked, usel behandling av en del sköterskor och läkare och sen att påstå att det var fullbelagt när det helt klart fanns tomma rum... När jag vid ett tillfälle ringde till kvinnokliniken för att fråga saker sa tjejen jag pratade med att jag skulle läsa i pappren jag fått inför operationen. När jag sa att jag inte fått några papper tyckte hon att det var konstigt men skulle genast skicka hem dem till mig. De dök aldrig upp. När jag lämnade avdelningen fick jag med mig ett papper med rubriken "inför din operation"... Och några dagar senare damp det ner ett tjockt formulär med frågor inför min operation och en hälsodeklaration jag skulle ha fyllt i innan. Dessutom var jag tvungen att bråka ganska mycket om en del recept innan vi åkte hem och när min urinvägsinfektion inte gav med sig ville jag ha ett nytt recept men det tog tre dagar att få det. På den tiden hann infektionen komma tillbaka fullt ut eftersom jag inte hade medicinen för att stoppa och behandla den ordentligt. Om ni har möjlighet, operera er på något annat sjukhus... Jag är inte ensam om att känna och tycka så, jag har hört och läst andra som också farit lite illa där.
Till er som orkat läsa allting: Tack. Kommentera om ni vill, fråga vad ni vill och dela bloggen vidare om ni finner den intressant.
Jag skriver mest för min egen skull men kan jag hjälpa någon längs vägen gör jag gärna det :)
