Nyfikenheten tog över hand igår och jag tittade på underlivet i en spegel igår. Det ser inte ut som det gjorde innan operationen. Jag vet inte vad jag hade väntat mig men jag blev i alla fall orolig och ledsen. Jag har alltid varit nöjd med min lilla fitta. Den har alltid sett fin ut, varit skön och bra. Tänk om allt var förstört nu? Sambon försökte lugna mig men min borderlinehjärna gjorde kaos i huvudet. Ringde till gynmottagningen i morse och de sa att det var normalt att det kunde se annorlunda ut, att det förmodligen bara är lite svullet efter operationen när de använde tänger mm för att hålla allting öppet när de drog ut livmodern vaginalt. Om jag fortfarande är orolig om två veckor kunde jag återkomma och boka en tid för undersökning så jag kan lugna ner mig. "Ge det lite tid" sa hon snällt. Jag var lugn i någon timme men sen satte borderlinehuvudet igång igen. Jag hatar det. Jag vet inte hur jag kan stoppa destruktiva tankar och känslor och jag hinner inte ens tänka lugnande tankar innan cirkusen som är min psykiska ohälsa är igång. Det gäller ungefär allting. Så fort det händer något, minsta lilla, drar min hjärna igång i 180 och allt blir dåligt. Var glada ni som inte sett hur jag blir när det hänt mina katter någonting... Och min hysteriska sorg efter Xanthos när han var tvungen att gå över regnbågsbron för ett år sedan. Den sorgen var så svår, häftig och tung att jag var tvungen att stänga av eftersom det kändes som att jag aldrig kunde sluta gråta. Jag kommer aldrig mer klara av att skaffa fler katter när Saga har mött sin bror. Jag fixar inte sorgen. Folk säger att jag ska tänka på alla bra och roliga stunder, all kärlek och glädje katterna har gett mig. Men jag klarar inte sorgen och smärtan när de går vidare. Mamma säger likadant. När min lilla Siska gick vidare och Zion blev dålig var familjen i miljoner delar. Så kanske jag har fått det från min familj, det här med sorg i alla fall. Det blir för starkt. För mycket. För intensivt för att hantera. Visst får man känna, gråta, vara arg, ledsen osv men när blir det egentligen "för mycket"? (Zion hämtade sig, visserligen på tre ben istället för fyra, men han är en kämpe och fyller snart 17 år).
Jag slutar dessutom äta när jag mår dåligt och det blir ju bara värre då. Speciellt om jag är sjuk eller som nu, nyopererad. I tre veckor har det varit svårt att äta. Först när jag blev förkyld och sen i samband med operationen. Jag mår illa till och från och jag har sjukt svårt att få i mig kolhydrater av någon anledning. En knäckemacka ibland gör liksom ingen skillnad. Visst ville jag komma i form och gå ner lite i vikt men planen var att börja gymma och simma, bli mer hälsosam och gå ner i vikt av det. Eller förändra vikt kanske, byta ut fett mot muskler. Den planen skapades förvisso någon gång i november förra året innan jag visste att jag hade endometrios mm och skulle opereras till våren. När jag väl fick veta det kändes det dumt och onödigt att kosta på mig ett gymkort som inte kunde utnyttjas under några månader. Idag känner jag en hopplöshet när det gäller träning, som att min kropp och underliv aldrig kommer acceptera det. Att jag får framfall eller triggar igång endometriosen om jag tar i. Den logiska delen i huvudet säger att det inte är så, att jag kommer bli bättre och kommer kunna träna sen. Men känslomässigt är det åt helvete. Jag har gått ner 6kg på tre veckor och min gamla ätstörningshjärna triggas igång och tycker det är asbra. Fan.
Saknar stallet och hästarna också. Men bara tanken på att sitta på en hård sadel och guppa ger mig smärtor i magen och underlivet. Too soon... Hoppas jag kan komma ut och hälsa på snart. Sambon har lovat att köra mig dit och se till att jag får klappa hästarna snart. Köpa lite äpplen och ta med. Han vet att jag mår bättre av den miljön. Får se hur jag mår nästa vecka.
Jag har hittills inte skrivit något detaljerat om mina diagnoser och jag orkar inte det just nu. Men jag kommer garanterat att göra det framöver. Psykisk ohälsa måste synliggöras mer. Allt för många ser självmord som enda utvägen att bli fri och det ska aldrig behöva gå så långt. Aldrig. Det är inte okej. Jag vet att det pratas mer och mer om det men allt för många hinner gå sin sista väg innan det tas på mer allvar och hjälp hinner fram i tid.
