Måndag förra veckan hämtade (och lämnade) min vän M mig och vi var hemma hos honom och fikade i några timmar. Det var så himla skönt att ses igen, det var två månader sedan sist. Vi ska försöka ses en gång i veckan igen som vi gjort förut. Ser fram emot det :)
På onsdagen, tre veckor efter operationen, tog jag mig in till stan och gick till frisören. Det var sjukt jobbigt att åka kommunalt. Allt gjorde ont och jag var nästan livrädd för att någon skulle springa in i min mage. Kom på mig själv med att gå med händerna på magen och armbågarna utåt hela tiden. Såg säkert gravid ut på det sättet men det struntade jag i och ironiskt nog är det ju det absolut sista jag kan vara. Det var sjukt jobbigt att sitta hos frisören i nästan tre timmar med slingor, tvätt och klippning. Kroppen protesterade verkligen mot det. Jag är ju van vid att kunna småäta (eftersom jag inte kan äta större måltider längre av någon anledning) och gå på toan titt som tätt och det kunde jag inte göra där. Blev inte ens nöjd med håret. Det kändes okej när jag var där men när jag tittade i spegeln hemma såg det mer rött ut och jag ville ha blont. Vet att jag sa det flera gånger när jag var där. Och jag har aldrig haft så trassligt och tovigt hår någonsin. Det är lite som tuggummi när jag ska försöka borsta det. Jag fattar inte vad den här frisören gjorde med mitt hår, vad hon hade i för att förstöra det så mycket. Vet inte om jag orkar gå tillbaka, de lär ju inte kunna göra något åt det ändå och jag känner inget förtroende för dem för att de ska få chansen att fixa till det. Håret är förstört liksom... Rekommenderar inte Sagas hårstudio . Var helt slut när jag kom hem från stan den dagen. Hade gått ganska mycket också och balanserat på tåg och tunnelbana.
Onsdagen var även katternas 15:e födelsedag. I alla fall Sagas. Xanthos är i katthimlen och väntar på oss. Känns så himla sorgligt. Jag saknar honom varje dag och det gör fortfarande sjukt ont av sorg. Jag har insett att jag är usel på att hantera sorg. Jag kommer inte klara av att skaffa fler katter efter Saga. Folk säger ofta lätt att man ska tänka på alla glada stunder och all kärlek djuren ger. Men för mig är sorgen så hemsk att det inte känns som att det är värt det längre. Det gör bara för jävla ont. Jag kan inte mer...
Jag körde bil till familjen när helgen kom men det gjorde så ont att jag kände att jag nog borde vänta ett tag till med att köra. Det kändes ändå som att det var värt att åka dit eftersom jag verkligen behövde komma bort från betongorten och ut på landet ett tag. Det var skönt att bara kunna vila, ta en vända i trädgården och titta på allt som växer, fika, prata, äta mammas goda mat och dricka kaffe i pergolan när det började bli kväll. Körde lugnare hem eftersom jag märkte att det gjorde ondare i långa kurvor när jag låg i hastigheter över 70 km/h. Kändes bättre.
Några dagars vila hemma följde och i onsdags var det fyra veckor sedan jag opererades. Jag och sambon åkte och hälsade på i stallet. Jag har saknat hästarna så mycket att jag gått sönder lite. Det är för tidigt att rida men att bara få komma ut dit, få en kram av stallägaren, prata lite, klappa hundarna och katterna och sedan hämta bästa Grimur från hagen och bara stå och borsta, skämma bort med morötter och äpplen - det var guld värt. Så himla fint att få känna doften av hästar och stallet. Känna hästens päls under händerna. Höra när han tuggade på morötterna. Höra fågelkvitter, känna dofterna av alla blommor, hälsa på de andra medryttarna som var där. Det var lite balsam för själen. Så glad över att sambon ville köra dit och vara med :) På kvällen lossnade stygnen när jag skulle byta tejpen. Kändes så äckligt att jag höll på att spy och svimma samtidigt. Hatar känslan när trådar dras ur huden på det sättet. De här skulle ju lossna av sig självt och det var dags nu men det behöver inte betyda att jag tyckte om det... Det var i alla fall skönt att slippa trådarna som stack i huden och nu har jag bara suturtejp i någon vecka innan jag byter till vanlig sårtejp som sen ska sitta över ärren i ett år (om man orkar tejpa så länge) för då blir ärren finare.
Igår var jag hos M igen. Klarade av att köra bil dit och hem. Det var skönt att sitta och prata i några timmar. Bara glömma bort tiden och allt utanför lägenheten.
Imorgon lördag ska jag och sambon åka till Mall of Scandinavia och spela Pókemon go när det är en community day igen mellan kl. 11-14. Sen blir det fika och bio. Ser fram emot det.
Så jag börjar kunna göra saker igen. Det som är frustrerande just nu är att mina urinvägar inte är bra än. Det känns som att jag ska kissa på mig plötsligt ibland och så måste jag springa till toan. Oftast kommer det bara lite grann då. Det är nästan som att ha urinvägsinfektion men inte riktigt. Nu tänker jag ge upp med antibiotika mot uvi ett tag. Vill se om det går över ändå. Tror att min kropp är trött efter alla mediciner och återhämtning. Magen funkar inte riktigt än heller. Äter kött som min mage brukar protestera mot i vanliga fall men det händer inte så mycket ändå. Men tänker att jag hellre äter något gott än att ta laxermedel och hoppas att det ska ge med sig snart. Äter aprikoser och dricker massor med vatten. Förr eller senare borde magen skärpa till sig.
Har fått en rejäl vagel på insidan av ögonlocket på ena ögat. Har aldrig haft det förut. Skyller det lite på min kropp som är skör just nu. Hörde av mig till en läkare via KRY-appen och fick Fucithalmic salva utskrivet eftersom vageln blivit så stor och börjar skava mot ögat. Ska köra med salvan en dryg vecka. Hoppas det hjälper. Jag ser inte klok ut när det är så himla svullet :(
Har hört av folk i endometriosgrupper och på andra communityn att de är i full gång med sitt vardagliga liv efter bara några dagar. Kör bil, klipper gräset, jobbar, går på fester mm. Någon hade t om haft sex efter bara fyra veckor (även om just det inte är rekommenderat av läkare). Och några av dem har dessutom opererats via buksnitt, vilket är en större operation än min med laparoskopi + vaginalt. Känner mig orimligt avundsjuk på dem. Varför protesterar min kropp så mycket mer än deras? :( Känns orättvist. Jag är så himla trött på att ha ont nu. Trött på att känna att något inte är som det ska. Har i alla fall bokat en tid för gynundersökning nu, för att se så att allt är som det ska så jag kan bli lite lugnare. Hade velat ha en tid nu i maj men det fanns inte förrän i juni. Jag vågar typ inte göra någonting innan jag varit på den undersökningen. Något känns inte som det ska där nere. Vill ha det kollat ordentligt. Vill ha ett okej från läkaren. Jag behöver få komma igång med mitt liv. Hatar att bara sitta hemma i lägenheten och vänta på att bli bättre. Vill kunna åka in till stan och fika med vänner utan att bli helt slut. Vill börja rida igen. Vill att min dumma blåsa ska skärpa till sig så jag slipper vara så beroende av toaletten hela tiden. Sambon läste att det kunde bero på klampen/klämman som håller slidan öppen under operationen. Att den kan skada urinröret och att det tar lång tid innan det läker ihop som det ska. Känns jättesurt att sånt inte tas i beaktande vid operationen. Att det inte finns någon annan metod som inte skadar urinvägarna. Att man ska genomlida det och hoppas på det bästa sen utan att man riskerar att bli inkontinent eller behöva en korrigerande operation efteråt. Läste någonstans att någon blev bättre efter åtta veckor. Jag hoppas att jag också blir det. Jag vill göra så mycket nu när sommaren är här...
