Klimatförändringar - Sverige.

Som alla vet är det väldigt torrt i naturen i år. Vad de flesta inte tänker på är att gräset inte växer och djuren har sålunda inget att äta på betet och det kommer bli (och redan är) brist på hö till hösten och vintern. En del säger att man kan mata djuren med halm istället men halm kommer ju från säd och säden växer inte heller när det är såhär torrt. En del säger då att man kan importera hö och halm från andra länder runt omkring Sverige, men det är lika torrt där och lika mycket brist på grovfoder (=hö och halm) som här. Då säger en del att vi kan börja ge djuren sly från träd så djuren kan äta löv, och det funkade förr i svälttider. Men om det är torrt i markerna och vi börjar avverka träd i de större mängder som kommer behövas kommer marken bli till ett ökenliknande landskap om det går långt.

Då säger folk att man ska slakta sina djur (det har bönder redan börjat göra) så slipper man fodra sina djur och problemet är löst. Men slakterierna kommer bli fulla så de kan inte ta hand om allt kött så många djur kommer bara destrueras (brännas upp). Och bönderna förlorar sin inkomst, kan inte behålla sina gårdar, de blir utan jobb och vi kommer inte ha något svenskt kött i butikerna längre. En del säger då att vi kan importera kött från andra länder, men de kommer ju inte heller ha djuren kvar (plus att de inte har samma krav på djurhållning och mediciner till sina djur så vi kommer äta kött fullt med antibiotika och risken med antibiotikaresistensen ökar, men det är en annan historia).

Och har vi inga kor kvar får vi inte heller någon svensk mjölk och andra mejerivaror. En annan aspekt är att vi även kommer få brist på säd här i Sverige pga torkan och sålunda även brist på bla mjöl, bröd och pasta, om vi inte försöker importera det också.

En del säger att vi borde bli veganer så är problemet löst. Men vegansk kost är ju växtbaserad och då måste det också försöka importeras.

Det drabbar inte bara djurägare, det kommer drabba alla - även dig, din granne, din mormor, din familj och alla du känner.

Klimatförändringarna är på riktigt. Sluta blunda för det.

#klimatförändringar #climatechange

Uppdatering vecka 5-7 efter operationen och om rosacea mm

Vecka fem efter operationen var frustrerande eftersom jag inte hade så ont längre och började känna att jag ville göra saker men fortfarande måste ta det lugnt. Magen började skärpa till sig och göra det den skulle så jag kunde börja äta ordentligt igen. Fick inte heller såna där hemska hugg i magen lika ofta. Men urinvägarna och blåsan bråkade fortfarande. Kändes som att jag var konstant kissnödig och fick plötsliga trängningar så det kändes som att jag skulle kissa på mig. Kändes nästa som en urinvägsinfektion men inte riktigt. Hade svårt att få ut allt när jag gick på toa också. Fick sitta länge och försöka slappna av så det sista kunde komma ut i omgångar. Läste allt jag kunde hitta om de här komplikationerna efter hysterektomi och tydligen är det vanligt att läkare dels klämmer åt urinröret vid operationen när de ska hålla slidan öppen för att komma åt inuti men även att de kommer åt urinblåsan och i värsta fall skadar den så man måste opereras igen. Har man endometrios kan den triggas av ingreppet och sätta sig på blåsan och ställa till saker. Jag började fundera på om det kunde ha hänt mig. Ringde till kvinnokliniken (när jag gick in i fjärde veckan) på Danderyds sjukhus men de ville att jag gav det lite mer tid innan en undersökning, så eventuella svullnader kunde lägga sig mer så det var bara att vänta lite till.

Jag begärde en återbesökstid vecka sex hos gynläkaren för att göra en undersökning och se om allt läker som det ska. Läkaren var ganska stressad så jag hann inte ställa alla frågor jag hade men hon gjorde en ganska grundlig undersökning och med ultraljud. Jag har inget framfall på gång och hon kunde inte se några skador på blåsan. Jag hade 100ml i blåsan vid undersökningen och fick veta att det är normal mängd för kroppen att bilda under en dryg halvtimme (gick på toan innan undersökningen). Jag hade något stygn kvar och rekommenderades att vänta två veckor till innan jag kan börja rida igen. Kändes surt för jag saknar stallet så sjukt mycket. Hon bedömde i alla fall att infektionsrisken borde vara över och att jag kan börja bada igen om jag vill. Alltid något. Eftersom hon var stressad fick jag inte veta vad man gör åt det här med trängningarna eller problemen med att kissa. Det enda hon sa var att jag skulle återkomma om "några veckor" om problemen inte gav med sig. Blev också åtsagd att jag absolut inte får stressa mer. Jag måste ta det väldigt lugnt och inte lyfta tunga saker på ett tag till. Måste låta kroppen läka i lugn och ro. Sköta maten, magen, sömnen osv. Jag hann tänka att det är lättare sagt än gjort men så kom en sköterska in i rummet lite oväntat och hon skulle ta urinprover för att se att jag inte hade en pågående urinvägsinfektion. (Jag åt två olika sorters antibiotika de första tre veckorna eftersom urinvägsinfektionen inte ville ge med sig.) Det blev så konstigt när jag ville fråga om fler saker men läkaren körde ut mig till sköterskan som väntade. Efter en halvtimme i väntrummet fick jag vet att jag inte har några bakterier i urinen och jag skulle åka hem. Kändes frustrerande att inte få svar på sånt jag grubblar över... Generellt är Danderyds sjukhus inte en plats jag rekommenderar till någon...

En vecka senare har jag fortfarande problem med urinvägarna och blåsan. Känns så jävligt hela tiden. Begränsande. Stressande. Jag har ont ibland men det är hanterbart. Men det här med att känna sig konstant jättesuperkissnödig tär på tålamodet och humöret. Ibland kan jag vakna på natten av att det liksom krampar till i urinröret och jag håller på att kissa på mig. Än så länge har det inte hänt, vilket jag är sjukt tacksam över, men det känns jättejobbigt. Är inte så pepp på att åka iväg och hitta på saker utan att veta om det finns en toalett i närheten. Och blir jag minsta lilla stressad känner jag såklart av de här besvären ännu mer. Och jag kan inte längre "kissa i förebyggande syfte" när jag ska iväg någonstans eftersom det blir väldigt mycket värre om jag inte kan kissa mycket på en gång. Har ingen aning om varför det beter sig på det sättet. Och ingen verkar veta heller. Varken läkare, kirurgen, gynläkare eller folk som har opererats. "Vänta och se" verkar vara det som gäller. Och det är ju lätt att säga om man inte själv är drabbad av det här eländet.

För att ni ska ha något att jämföra med är det som att ni t ex har åkt bil i flera timmar och ni är jättekissnödiga men det går inte att stanna någonstans och det är långt till närmaste bensinmack med toalett så ni måste hålla er ett tag till fast det känns som att blåsan ska spricka. Ni börjar må lätt illa och svettas för att det är så fullt i blåsan. När bilen väl stannar går det knappt att räta ut kroppen och det känns som att ni ska kissa på er när ni väl är inne på toaletten och knappt hinner få ner byxorna och sätta er. Och de första sekunderna svider det till och liksom bränns i urinröret för att det var så länge sedan ni var på toa. Den känslan har jag hela tiden, dygnet runt. Det krävs sjukt mycket mentalt för att inte tänka på det och bli stressad så det förvärras. Ger jag upp och tillåter mig själv att gå på toa ofta blir det värre.

Som ni vet har jag ju psykisk ohälsa i grunden och av någon anledning har det blivit mycket värre efter operationen. Får rejäla panikångestattacker som inte liknar de jag fått tidigare. Och då menar jag hela känslan av att jag kommer dö, att hjärtat slår skitsnabbt och jättehårt, jag kallsvettas, mår sjukt illa och är nära att svimma och spy samtidigt. Sånt jag bara läst om men inte upplevt själv förrän nu. Och det kan komma precis när som helst. Även när jag gör roliga saker eller bara tar det lugnt hemma. Sist det hände var på min födelsedag när jag och sambon var på bio. Mitt i filmen blev jag yr och mitt hjärta började rusa. Det blev bara värre och värre men jag tänkte hela tiden att det skulle gå över, att det inte var någon fara, att jag inte skulle dö osv. Men samtidigt var jag jätterädd för att jag var allvarligt sjuk och borde åka till akuten. Klarade av att se hela filmen och det blev lite bättre när jag varit på toa och kom ut i friska luften när vi promenerade till bilen. Mådde illa resten av kvällen. Kändes så surt när hela min födelsedag varit så perfekt annars :( De här attackerna är jävligt läskiga och när jag inte har dem tänker jag ofta på att jag borde kolla upp det här med någon läkare. Men vad ska de ta prover på? Vad ska de undersöka? Jag vet inte om det är någon idé att ens nämna det för någon.

Förutom allt det här har jag fortfarande problem med vageln i ögonlocket och det andra ögonlocket har börjat bli svullet. Försökte få hjälp på vårdcentralen igår kväll men de kunde inte göra något så jag fick åka till Praktikertjänst i city på drop in-tid till en ögonläkare i morse. Jag förklarade att jag har rosacea och pollenallergi, att jag ser suddigt och det är grusigt i ögonen och väldigt ömt. Han tittade på ögonen men kunde inte göra något. Man ska tydligen vänta minst två månader och om vageln inte gått över och man störs mycket av den så kan man skära ut den (!). Det är såklart ingen jag önskar men jag vill inte ha en jävla knöl i ögat och se suddigt i ett år som det kan ta innan den försvinner... Han förklarade att man inte vet varför en del personer får vaglar i ögonen och att man inte kan förebygga det på något sätt och att det inte finns någon behandling när man väl har fått en vagel. Jag stör mig enormt mycket på att läkare och "folk" säger så olika saker om sånt här och att jag fått prova tre olika ögonsalvor och många olika sorters ögondroppar i onödan i så fall. Av det jag läst på nätet är det om att personer med rosacea får vaglar lättare och att man i vissa fall kan behöva antibiotika för att bli av med dem det mest logiska. Och såklart att man ska tvätta och hålla ögonen rena och droppa i tårvätskeersättning.

Eftersom allt det här är väldigt stressande har min rosacea fått lite frispel och det mår jag också väldigt dåligt av. "Folk" verkar tro att rosacea mest är röda prickar men inga andra besvär och det är de få som ens hört namnet rosacea förut. När jag sedan försöker förklara att det är mycket mer än bara prickar blir folk lite ställda men verkar bestämma sig för att det är som finnar och inte så mycket att grubbla över eller ens bry sig om. Men rosacea är inte så enkelt. Det är i grunden en kronisk hudsjukdom som yttrar sig som en inflammation i ansiktet. Många blir knallröda (och ofta väldigt varma/heta) på kinder och näsa men även panna och haka kan drabbas. Porer blir lätt förstorade och har man otur kan näsan faktiskt bli deformerad och liksom gropig och knölig. Det är ofta vätskefyllda små blåsor och/eller varfyllda bölder (som kan se ut som finnar men de beter sig annorlunda) och de här kliar som fan. Man är yttorr samtidigt som huden är blank och fet. Man är väldigt känslig för sol, kyla och vind. En del triggas av viss typ av mat som t ex stark mat, gluten, laktos eller socker medan andra inte tål koffein. Stress är helt klart en faktor som spelar enorm roll. Det finns ingen medicin för rosacea och det finns inga salvor som hjälper generellt. Man kan prova olika typer av antibiotikatabletter men de hjälper oftast bara så länge man tar dem och så fort man slutar kommer allt tillbaka igen. Och det går ju inte att äta antibiotika hela tiden livet ut... Allt är en gissning, oftast en dyr sådan eftersom man provar så himla många olika hudkrämer innan man hittar något som passar just för en själv. Och inte helt sällan funkar en hudkräm några veckor och sen måste man byta för att huden inte gillar den längre. Något som någon tipsar om kan bli katastrof för en annan. Smink funkar generellt dåligt och triggar gärna igång ett skov. Förutom att det är jobbigt rent fysiskt med klådan och hettan i ansiktet är det väldigt jobbigt psykiskt. Det går sällan att sminka över och de flesta krämer gör antingen att man blir så torr att det blir flagor i hela ansiktet eller så blir man väldigt fet och blank. Jag är torr på kinderna och fet i pannan och på näsan, rödprickig om kinderna och har fullt med små knölar på hela pannan. Det känns som att det syns sjukt mycket och jag vill mest gräva ner mig i sängen och aldrig mer gå ut bland folk. Man skäms även fast man inte kan rå för att man har rosacea. Läkare verkar inte kunna göra något heller och jag har fått höra att det inte forskas på rosacea "för det är väl inte lika coolt som psoriasis" typ. Det här gör mig också väldigt irriterad. Vi är många som är drabbade av det här och det finns ingen vettig hjälp att få... Jag ska ge det några chanser till, försöka få en tid hos en annan hudläkare och se vad de säger. Jag vill inte ge upp, det här påverkar mitt mående så pass mycket att jag vill försöka få hjälp. Jag har tillräckligt med elände för att orka ha det såhär också.

Samtidigt går jag på utredning inom psykiatrin, igen, på traumaprogrammet. Jag behöver utreda min PTSD och ta tag i allt jag varit med om. Jag försökte ju med MBT-terapi men mådde bara sämre och sämre så vi kom fram till att jag förmodligen behöver bearbeta mina trauman först innan jag är mottaglig för att börja jobba med min borderline. Det känns bra att bli tagen på allvar och förhoppningsvis får jag hjälp. Det negativa är att min behandlare har någon form av talsvårighet så hon sluddrar och pratar oerhört långsamt. Hon är säkert väldigt duktig på det hon gör och det lilla jag förstått av henne är att det är en behandling som skulle passa mig. Men hur ska jag egentligen göra för att förstå vad hon säger och utan att dessutom bli sjukt stressad över att hon pratar såååå lååånngsaaamt? Jag får en känsla av att jag vill vända upp och ner på henne och skaka ut orden. Jag är rädd för att det här kommer sätta stopp för utredningen och även fast jag vet att jag har rätt att byta behandlare om personkemin inte funkar så är jag rädd för att i så fall antingen behöva vänta något år till för att få hjälp eller att jag ska få någon som inte verkar vettig. Jag tänker att jag såklart ska ge henne några chanser till och att det säkert är bra att utmana tålamodet. Men oj vad det bär emot att gå dit.

Eftersom jag går på utredning på traumaprogrammet och de inte har någon läkartid förrän i slutet av augusti får jag behålla min läkare hos MBT-teamet. Men hon är omöjlig att få tag på trots att jag bett henne ringa upp mig nu i flera veckor och när jag vill förnya recept på mina sömnmediciner och lugnande kan det ta upp till två veckor innan jag får dem. Det resulterade nu senast i att jag sovit kanske 16 timmar på fyra dygn nu eftersom medicinerna hunnit ta slut och hon bara förnyade mina lugnande men inte de andra av någon anledning. Det är uselt. Psykiatrin är så jävla trasig. Så. Jävla. Trasig.

Sammanfattningsvis så kämpar jag på. En del dagar är bättre än andra och en del dagar är väldigt bra. Sambon gör det han kan för att hjälpa mig och jag uppskattar det enormt mycket. Vi gör roliga saker och han skämmer bort mig mellan varven. Det är fint. Jag träffar inte så många vänner (inte för att jag har så många men ändå) men det är för att jag känner att jag inte orkar. Jag orkar inte alltid bita ihop och verka glad och frisk när jag inte är det. Jag åker till familjen ibland och eftersom de vet hur jag mår kan jag slappna av lite där också. Det är bara bilresan dit och hem som är dryg med blåsan och allt. Men jag kämpar på. Efter nästa vecka får jag börja rida igen om allt känns okej. Ser verkligen fram emot det. Saknar hästarna så himla mycket! Har missat hela våren och början av sommaren i skogen på hästryggen och det är den bästa tiden på året att vara ute och rida. Å andra sidan har jag sluppit leran på våren, det är alltid något :-p

Uppdatering 3 och 4 veckor efter operationen.

Måndag förra veckan hämtade (och lämnade) min vän M mig och vi var hemma hos honom och fikade i några timmar. Det var så himla skönt att ses igen, det var två månader sedan sist. Vi ska försöka ses en gång i veckan igen som vi gjort förut. Ser fram emot det :)

På onsdagen, tre veckor efter operationen, tog jag mig in till stan och gick till frisören. Det var sjukt jobbigt att åka kommunalt. Allt gjorde ont och jag var nästan livrädd för att någon skulle springa in i min mage. Kom på mig själv med att gå med händerna på magen och armbågarna utåt hela tiden. Såg säkert gravid ut på det sättet men det struntade jag i och ironiskt nog är det ju det absolut sista jag kan vara. Det var sjukt jobbigt att sitta hos frisören i nästan tre timmar med slingor, tvätt och klippning. Kroppen protesterade verkligen mot det. Jag är ju van vid att kunna småäta (eftersom jag inte kan äta större måltider längre av någon anledning) och gå på toan titt som tätt och det kunde jag inte göra där. Blev inte ens nöjd med håret. Det kändes okej när jag var där men när jag tittade i spegeln hemma såg det mer rött ut och jag ville ha blont. Vet att jag sa det flera gånger när jag var där. Och jag har aldrig haft så trassligt och tovigt hår någonsin. Det är lite som tuggummi när jag ska försöka borsta det. Jag fattar inte vad den här frisören gjorde med mitt hår, vad hon hade i för att förstöra det så mycket. Vet inte om jag orkar gå tillbaka, de lär ju inte kunna göra något åt det ändå och jag känner inget förtroende för dem för att de ska få chansen att fixa till det. Håret är förstört liksom... Rekommenderar inte Sagas hårstudio . Var helt slut när jag kom hem från stan den dagen. Hade gått ganska mycket också och balanserat på tåg och tunnelbana.


Onsdagen var även katternas 15:e födelsedag. I alla fall Sagas. Xanthos är i katthimlen och väntar på oss. Känns så himla sorgligt. Jag saknar honom varje dag och det gör fortfarande sjukt ont av sorg. Jag har insett att jag är usel på att hantera sorg. Jag kommer inte klara av att skaffa fler katter efter Saga. Folk säger ofta lätt att man ska tänka på alla glada stunder och all kärlek djuren ger. Men för mig är sorgen så hemsk att det inte känns som att det är värt det längre. Det gör bara för jävla ont. Jag kan inte mer...

Jag körde bil till familjen när helgen kom men det gjorde så ont att jag kände att jag nog borde vänta ett tag till med att köra. Det kändes ändå som att det var värt att åka dit eftersom jag verkligen behövde komma bort från betongorten och ut på landet ett tag. Det var skönt att bara kunna vila, ta en vända i trädgården och titta på allt som växer, fika, prata, äta mammas goda mat och dricka kaffe i pergolan när det började bli kväll. Körde lugnare hem eftersom jag märkte att det gjorde ondare i långa kurvor när jag låg i hastigheter över 70 km/h. Kändes bättre.

Några dagars vila hemma följde och i onsdags var det fyra veckor sedan jag opererades. Jag och sambon åkte och hälsade på i stallet. Jag har saknat hästarna så mycket att jag gått sönder lite. Det är för tidigt att rida men att bara få komma ut dit, få en kram av stallägaren, prata lite, klappa hundarna och katterna och sedan hämta bästa Grimur från hagen och bara stå och borsta, skämma bort med morötter och äpplen - det var guld värt. Så himla fint att få känna doften av hästar och stallet. Känna hästens päls under händerna. Höra när han tuggade på morötterna. Höra fågelkvitter, känna dofterna av alla blommor, hälsa på de andra medryttarna som var där. Det var lite balsam för själen. Så glad över att sambon ville köra dit och vara med :) På kvällen lossnade stygnen när jag skulle byta tejpen. Kändes så äckligt att jag höll på att spy och svimma samtidigt. Hatar känslan när trådar dras ur huden på det sättet. De här skulle ju lossna av sig självt och det var dags nu men det behöver inte betyda att jag tyckte om det... Det var i alla fall skönt att slippa trådarna som stack i huden och nu har jag bara suturtejp i någon vecka innan jag byter till vanlig sårtejp som sen ska sitta över ärren i ett år (om man orkar tejpa så länge) för då blir ärren finare.

Igår var jag hos M igen. Klarade av att köra bil dit och hem. Det var skönt att sitta och prata i några timmar. Bara glömma bort tiden och allt utanför lägenheten.

Imorgon lördag ska jag och sambon åka till Mall of Scandinavia och spela Pókemon go när det är en community day igen mellan kl. 11-14. Sen blir det fika och bio. Ser fram emot det.

Så jag börjar kunna göra saker igen. Det som är frustrerande just nu är att mina urinvägar inte är bra än. Det känns som att jag ska kissa på mig plötsligt ibland och så måste jag springa till toan. Oftast kommer det bara lite grann då. Det är nästan som att ha urinvägsinfektion men inte riktigt. Nu tänker jag ge upp med antibiotika mot uvi ett tag. Vill se om det går över ändå. Tror att min kropp är trött efter alla mediciner och återhämtning. Magen funkar inte riktigt än heller. Äter kött som min mage brukar protestera mot i vanliga fall men det händer inte så mycket ändå. Men tänker att jag hellre äter något gott än att ta laxermedel och hoppas att det ska ge med sig snart. Äter aprikoser och dricker massor med vatten. Förr eller senare borde magen skärpa till sig.

Har fått en rejäl vagel på insidan av ögonlocket på ena ögat. Har aldrig haft det förut. Skyller det lite på min kropp som är skör just nu. Hörde av mig till en läkare via KRY-appen och fick Fucithalmic salva utskrivet eftersom vageln blivit så stor och börjar skava mot ögat. Ska köra med salvan en dryg vecka. Hoppas det hjälper. Jag ser inte klok ut när det är så himla svullet :(

Har hört av folk i endometriosgrupper och på andra communityn att de är i full gång med sitt vardagliga liv efter bara några dagar. Kör bil, klipper gräset, jobbar, går på fester mm. Någon hade     t om haft sex efter bara fyra veckor (även om just det inte är rekommenderat av läkare). Och några av dem har dessutom opererats via buksnitt, vilket är en större operation än min med laparoskopi + vaginalt. Känner mig orimligt avundsjuk på dem. Varför protesterar min kropp så mycket mer än deras? :( Känns orättvist. Jag är så himla trött på att ha ont nu. Trött på att känna att något inte är som det ska. Har i alla fall bokat en tid för gynundersökning nu, för att se så att allt är som det ska så jag kan bli lite lugnare. Hade velat ha en tid nu i maj men det fanns inte förrän i juni. Jag vågar typ inte göra någonting innan jag varit på den undersökningen. Något känns inte som det ska där nere. Vill ha det kollat ordentligt. Vill ha ett okej från läkaren. Jag behöver få komma igång med mitt liv. Hatar att bara sitta hemma i lägenheten och vänta på att bli bättre. Vill kunna åka in till stan och fika med vänner utan att bli helt slut. Vill börja rida igen. Vill att min dumma blåsa ska skärpa till sig så jag slipper vara så beroende av toaletten hela tiden. Sambon läste att det kunde bero på klampen/klämman som håller slidan öppen under operationen. Att den kan skada urinröret och att det tar lång tid innan det läker ihop som det ska. Känns jättesurt att sånt inte tas i beaktande vid operationen. Att det inte finns någon annan metod som inte skadar urinvägarna. Att man ska genomlida det och hoppas på det bästa sen utan att man riskerar att bli inkontinent eller behöva en korrigerande operation efteråt. Läste någonstans att någon blev bättre efter åtta veckor. Jag hoppas att jag också blir det. Jag vill göra så mycket nu när sommaren är här...

För många tankar samtidigt.

Nyfikenheten tog över hand igår och jag tittade på underlivet i en spegel igår. Det ser inte ut som det gjorde innan operationen. Jag vet inte vad jag hade väntat mig men jag blev i alla fall orolig och ledsen. Jag har alltid varit nöjd med min lilla fitta. Den har alltid sett fin ut, varit skön och bra. Tänk om allt var förstört nu? Sambon försökte lugna mig men min borderlinehjärna gjorde kaos i huvudet. Ringde till gynmottagningen i morse och de sa att det var normalt att det kunde se annorlunda ut, att det förmodligen bara är lite svullet efter operationen när de använde tänger mm för att hålla allting öppet när de drog ut livmodern vaginalt. Om jag fortfarande är orolig om två veckor kunde jag återkomma och boka en tid för undersökning så jag kan lugna ner mig. "Ge det lite tid" sa hon snällt. Jag var lugn i någon timme men sen satte borderlinehuvudet igång igen. Jag hatar det. Jag vet inte hur jag kan stoppa destruktiva tankar och känslor och jag hinner inte ens tänka lugnande tankar innan cirkusen som är min psykiska ohälsa är igång. Det gäller ungefär allting. Så fort det händer något, minsta lilla, drar min hjärna igång i 180 och allt blir dåligt. Var glada ni som inte sett hur jag blir när det hänt mina katter någonting... Och min hysteriska sorg efter Xanthos när han var tvungen att gå över regnbågsbron för ett år sedan. Den sorgen var så svår, häftig och tung att jag var tvungen att stänga av eftersom det kändes som att jag aldrig kunde sluta gråta. Jag kommer aldrig mer klara av att skaffa fler katter när Saga har mött sin bror. Jag fixar inte sorgen. Folk säger att jag ska tänka på alla bra och roliga stunder, all kärlek och glädje katterna har gett mig. Men jag klarar inte sorgen och smärtan när de går vidare. Mamma säger likadant. När min lilla Siska gick vidare och Zion blev dålig var familjen i miljoner delar. Så kanske jag har fått det från min familj, det här med sorg i alla fall. Det blir för starkt. För mycket. För intensivt för att hantera. Visst får man känna, gråta, vara arg, ledsen osv men när blir det egentligen "för mycket"? (Zion hämtade sig, visserligen på tre ben istället för fyra, men han är en kämpe och fyller snart 17 år).

Jag slutar dessutom äta när jag mår dåligt och det blir ju bara värre då. Speciellt om jag är sjuk eller som nu, nyopererad. I tre veckor har det varit svårt att äta. Först när jag blev förkyld och sen i samband med operationen. Jag mår illa till och från och jag har sjukt svårt att få i mig kolhydrater av någon anledning. En knäckemacka ibland gör liksom ingen skillnad. Visst ville jag komma i form och gå ner lite i vikt men planen var att börja gymma och simma, bli mer hälsosam och gå ner i vikt av det. Eller förändra vikt kanske, byta ut fett mot muskler. Den planen skapades förvisso någon gång i november förra året innan jag visste att jag hade endometrios mm och skulle opereras till våren. När jag väl fick veta det kändes det dumt och onödigt att kosta på mig ett gymkort som inte kunde utnyttjas under några månader. Idag känner jag en hopplöshet när det gäller träning, som att min kropp och underliv aldrig kommer acceptera det. Att jag får framfall eller triggar igång endometriosen om jag tar i. Den logiska delen i huvudet säger att det inte är så, att jag kommer bli bättre och kommer kunna träna sen. Men känslomässigt är det åt helvete. Jag har gått ner 6kg på tre veckor och min gamla ätstörningshjärna triggas igång och tycker det är asbra. Fan.

Saknar stallet och hästarna också. Men bara tanken på att sitta på en hård sadel och guppa ger mig smärtor i magen och underlivet. Too soon... Hoppas jag kan komma ut och hälsa på snart. Sambon har lovat att köra mig dit och se till att jag får klappa hästarna snart. Köpa lite äpplen och ta med. Han vet att jag mår bättre av den miljön. Får se hur jag mår nästa vecka. 

Jag har hittills inte skrivit något detaljerat om mina diagnoser och jag orkar inte det just nu. Men jag kommer garanterat att göra det framöver. Psykisk ohälsa måste synliggöras mer. Allt för många ser självmord som enda utvägen att bli fri och det ska aldrig behöva gå så långt. Aldrig. Det är inte okej. Jag vet att det pratas mer och mer om det men allt för många hinner gå sin sista väg innan det tas på mer allvar och hjälp hinner fram i tid.

Provresultat efter hysterektomi

Så, min läkare ringde igår och gav mig provsvaren på min bortopererade livmoder. Det visade sig inte bara vara endometrios på utsidan utan även en variant som satt inuti livmodern. Den kallas för adenomyos och du kan läsa mer om det på den här sidan: https://www.praktiskmedicin.se/sjukdomar/endometrios-adenomyos

Adenomyos ger bl a symptomen
"Bäckensmärtor, cykliska eller acykliska. Krampaktig mensvärk är det mest framträdande symtomet. Samlagssmärtor. Smärta vid tarmtömning. Buksmärtan kan vara kontinuerlig. Riklig menstruation" Och jag kan bocka av alla dem.

Jag hade även flera myom, läs mer om det här: https://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Myom/

"Vanliga symtom vid myom:
Du blöder mycket, länge och har ont när du har mens. Du har en tyngdkänsla i underlivet. Ovanligare symtom vid myom: Du har ont i magen. Du har ont vid slidsamlag. Du är kissnödig ofta."
De kan jag också bocka av allihop. 

Livmodern hade även börjat bygga in blod i muskelvävnaden och det i sin tur gjorde att blodet inte hade någonstans att ta vägen så det byggdes bara på mer och mer. Det kallades inte för något speciellt men det är i alla fall inte normalt. I normala fall kommer det ut som mensblod men eftersom jag var både steriliserad och gjort en nova sure var det ärrvävnad (och endometrios) ivägen och blockerade.

Läkaren tyckte att det var ett mirakel att jag ens fungerat som människa under tiden jag haft allt det här. När jag tänker på det så undrar jag också hur tusan det gick till. Hur stod jag ut med all smärta egentligen?

Det känns lite chockartat att få reda på allt det här, att min livmoder var så sjuk. Men också en bra bekräftelse på att det inte "bara är lite mensvärk" som flera läkare sagt. Ett tag var det nästan som att jag inbillade mig. Inte kunde jag väl ha så ont? Bit ihop, ta två citodon och härda ut, det går snart över... Ibland gick det inte över utan det blev en resa till akuten istället. Ingen visste vad det kunde vara trots ultraljud mm. Fick morfin och sen åka hem. Någon gång behandlades jag för akut urinvägsinfektion trots att proverna inte visade på några bakterier eller förändrade värden. Det var bara vad de kunde gissa. Det har varit många turer och många gissningar fram och tillbaka. Nu är det över. Livmodern är borta, jag håller på att läka och jag kommer förhoppningsvis må mycket bättre sen. Endometriosen kan komma tillbaka eftersom det inte gick att få bort exakt allting, "bara" 99%, men jag hoppas att den procenten ska hålla sig lugn. Om inte får jag ta det då.

Nu vill jag mest vila. Orkar inte tänka på eventuella framtida operationer.

Mörka minnen.

Jag träffade en man en gång via en gemensam bekant. Den mannen uppvaktade mig enligt konstens alla regler med dejter, blommor, choklad, smycken, you name it. Jag var runt 22 år gammal och det var första gången jag blivit bemött av någon på det sättet. Vi började umgås allt mer och jag sov hos honom ofta eftersom jag fortfarande bodde hos mina föräldrar och han hade en egen lägenhet. Han körde mig till jobbet, jag jobbade på ett café på den tiden, och han hämtade mig när jag slutat. Det var så himla fint. Vid något tillfälle hyrde han en bil åt mig när han inte kunde hämta mig själv, den skulle lämnas en viss tid men det gjorde ju inget. Vi började umgås dygnet runt. Träffade mest hans vänner men ibland mina. Han var alltid bredvid mig när jag pratade i telefonen och han ville alltid veta vem jag skrev till på nätet eller när jag sms:ade någon. I början tyckte jag att det var gulligt, att det visade på omtanke och att han ville veta mer om mig och mitt liv. Men efter ett tag började han uttrycka att han inte tyckte att mina vänner var "lämpliga" och i början sa jag ifrån och ifrågasatte. Men ju mer han påpekade om dem desto mer började jag hålla med honom. Mina vänner slutade sakta men säkert höra av sig och jag umgicks mer med honom och hans gäng. Efter en tid började han även uttrycka att jag inte borde umgås så mycket med min familj av olika anledningar. Jag kände motstånd men han "ville ju bara väl" och "han har säkert rätt" så jag slutade åka till dem lika ofta längre. Jag packade mina kläder och lite småsaker och bodde hos honom. Det jag sörjde mest av allt var att jag nyligen fått en katt av mina föräldrar, en dröm som äntligen gått i uppfyllelse. Men han fick mig att tänka att den skulle ha det bättre utan mig. Jag har än idag ingen aning om hur det gick till. Jag älskade henne över allt annat men han fick mig att lämna henne. Hon for såklart inte illa hos föräldrarna, snarare tvärtom. Men hon var min och jag gick...

Efter en tid började jag undra vad han egentligen jobbade med. Han svarade alltid "reklam, marknadsföring" och jag hade alltid nöjt mig med det. Men visst var det lite skumt att det ibland kom hem större gäng med män och de låste in sig i köket i lägenheten och jag fick inte gå in där. Ibland hade han jättemycket pengar, ibland nästan ingenting. Min cafélön gick till vår mat och löpande utgifter i lägenheten. Ibland var han tvungen att åka iväg på möten och jag skulle sitta i bilen under tiden. Jag fick inte följa med till hans jobb men jag fick inte heller vara ensam hemma. Så jag satt i bilen och läste böcker. Vågade inte gå ut eftersom han kunde komma tillbaka precis när som helst, men oftast efter två-tre timmar. Någon gång ställde jag mig utanför bilen bara för att få lite luft men när han såg det blev han jättearg för "någon kunde ha sett dig". Jag fattade inte vad han menade. Jag var väldigt naiv på den tiden.

En gång kom han hem med en stor väska och hällde ut pengar över hela sängen och sa att jag skulle sätta mig bland dem. Han gick igång på det sa han. Efter ett tag blev det en grej att det skulle vara pengar med i bilden så fort vi skulle ha sex. Det var aldrig hans pengar för de skulle alltid vidare någonstans.

Efter ett tag började hans humör växla mer än vanligt. Han var ofta sur eller uppspelt och glad inom loppet av bara någon timme. Jag trodde först att det var alkohol men efter ett tag fattade jag att det var droger. Jag hittade tabletter i badrummet någon gång och prylar jag bara sett på film låg i byrån i hallen. Jag visste inte hur jag skulle konfrontera det så jag lät bli. Han skrämde mig lite när han var sur eller arg eftersom han hade ett ganska yvigt kroppsspråk. Vårt sexliv blev också annorlunda, mer hårt, lite våldsamt, han tog mer än vad han gav och jag kände mig inte lika vacker och bra längre. Men jag tänkte att jag bara var lite ur form och att det var normalt att det blev såhär i en längre relation.

Vid ett tillfälle ringde min bror mig, det gjorde han aldrig annars, och frågade om killen var hemma för han kunde inte få tag på honom. Jag blev väldigt förvånad över att de två hade kontakt och frågade vad brorsan ville honom. När han svarade att han skulle "köpa en grej" fattade jag att det handlade om droger. Jag blev alldeles iskall och illamående. Min partner sålde knark till min bror. Min lillebror. När killen kom hem kunde jag inte låta bli att ifrågasätta det och det var då jag fick min första örfil. Den var så hård att jag for in i byrån i hallen. Det var så himla oväntat. Jag kom mig inte ens för att säga något, gråta eller försöka resa mig upp. Jag bara satt där. Han föll ner på knä och sa förlåt flera gånger, höll om mig, sa att det inte var meningen, bad om ursäkt i flera minuter. Han fick mig att verkligen tro att det var en olyckshändelse. På något vis skruvade jag om det i min hjärna till att han skulle göra något med sin jacka och jag var i vägen. Så var det naturligtvis. Sen hade vi sex för att han ville vara nära och bedyra sin kärlek till mig. Jag tyckte inte att det fanns något att förlåta. Vi pratade aldrig mer om min bror.

Det gick en tid och allt var lugnt. Jag jobbade, han körde sin grej och jag ifrågasatte aldrig vårt konstiga liv med möten, bilturer, konstiga lokaler, mängden pengar, piller, pulver och dyra prylar. Han köpte jättefina saker till mig jämt och jag kände att jag hade sån himla tur som träffat en så fin man som gav mig allt och lite till. De vänner jag fortfarande hade kontakt med ifrågasatte om han "köpte" mig och jag blev förbannad, skrev ett långt inlägg på Lunarstorm (japp, det var som sagt några år sedan, lunar fanns och blommade) och sedan sa jag upp kontakten med de vännerna. De förstod mig inte tyckte jag. De var missunnsamma och avundsjuka såklart. Han sa det jämt och han hade säkert rätt.

Efter ett tag började det vara en tjej till i lägenheten. De var tydligen bara vänner enligt honom men det kändes konstigt att ha henne där oregelbundet natt och dag. Det gjorde ont på ett sätt jag inte riktigt kunde förklara. När jag ifrågasatte varför hon var tvungen att vara hos oss så mycket blev han arg och så kom andra örfilen. Han bad om ursäkt igen och igen. Den gången grät jag och reste mig själv. Han hade lyckats träffa över örat så det ringde och tjöt i över en timme. Han tyckte att han hade rätt att göra så eftersom jag inte varit tyst men samtidigt var han ångerfull. Jag förlät honom, för han hade ju såklart rätt. Vem var jag att ifrågasätta saker? Han berättade tydligen för den andra tjejen att jag inte gillade henne så hon började bete sig surt mot mig när hon var där. Jag började må ganska dåligt av att alltid bli nedtryckt. Jag började tappa självförtroendet. Hon var ju snyggare, coolare, bättre och rolig. Vem var jag ens?

En dag fick jag åka hem ensam från jobbet och när jag kom till lägenheten var sovrumsdörren stängd. Jag tänkte inte så mycket på det men gick in dit för att byta tröja och då såg jag dem i sängen tillsammans. Något inom mig brast. Jag backade och stängde dörren. Satte mig i vardagsrummet och väntade på att de skulle bli klara. Jag satt där en timme. Sen kom hon ut i köket, naken, och drack juice. Hon sa ingenting, bara tittade på mig och flinade lite. Hon klädde på sig och gick. Han kom ut till soffan och ville hångla med mig men jag kände hennes parfym på honom så jag backade. Han blev arg på två sekunder och skrek åt mig. Plötsligt gjorde det ont i magen och jag kunde inte andas. Sen gjorde det ont på armen och sen knäna. Det tog flera sekunder innan jag fattade att han slagit mig och jag ramlat ner från soffan. Han slet upp mig i håret och gav mig en örfil. Jag fattade fortfarande inte vad jag gjort för fel. Fick inte fram ett ord och tårarna började rinna. Han skrek att jag skulle sluta gråta eftersom jag blev så ful då. Jag försökte verkligen men det gick inte. Han släppte håret och jag ramlade ihop på golvet. Han sparkade mig några gånger i magen och sedan gick han in i badrummet för att duscha. Jag fattade fortfarande inte riktigt vad som hade hänt eller varför. Efter ett tag kom han ut från badrummet, drog med mig in i sovrummet och hade sex med mig. Jag stängde av, stängde ner, blundade och väntade på att han skulle bli klar. Det tog några år för mig att inse att det var våldtäkt.

Tiden efter blev luddig. Jag lyckades jobba på något märkligt sätt. Jag tror inte att familjen märkte att något var fel. Jag lärde mig att alltid le och om någon undrade om något var fel sa jag att jag bara var trött eller hade träningsvärk efter gymmet (som jag inte gick på men det visste ingen). Jag började be om ursäkt för allting jag gjorde oavsett vad det var. "Förlåt" var mitt standarduttryck. Förlåt för att jag var trött. Förlåt för att jag inte orkade. Förlåt för att jag var tvungen att åka hem direkt efter jobbet. Förlåt...

Han skaffade en hund efter ett tag, fast han visste att jag var väldigt allergisk. Han påstod att han skulle ha den i jobbet. Jag bodde kvar men allergin blev bara värre och värre så till sist sa jag att det var hunden eller jag. Han blev såklart arg, slog, våldtog, slog och slog, i flera veckor. Till sist flyttade hunden till en av hans polare, jag förstod aldrig om det var för att han fattade att jag faktiskt var allergisk eller om det bara var ett infall.

Jag fyllde år, vi gick på krogen, han var hög och full. En vän till mig, som jobbade i baren, hittade honom på toaletten och beslagtog hans knark. Jag drack väldigt mycket den kvällen, drack för att glömma om så bara för en stund. När jag mådde illa hjälpte två av mina vänner mig upp för trappan och ut i friska luften. Jag kräktes i rännstenen och var hysterisk, berättade att han slog mig, att jag måste bort därifrån, att jag skulle dö om jag stannade kvar. De hann aldrig säga någonting tillbaka för han kom ut och skrek att jag skämde ut honom, han ringde efter en taxi och slängde in mig i den. Jag minns att taxin fick stanna en gång för att jag var tvungen att kräkas igen. Han väntade med att slå mig tills vi kommit hem bakom stängda dörrar.

 Efter ett tag, typ ett år, blev jag konfronterad av mina gamla vänner vid ett sällsynt tillfälle när han inte var hemma och jag gått ut för att träffa dem på krogen. En ny bekant tyckte att han kunde hjälpa mig, att jag fick låna hans lägenhet över sommaren så jag kom bort lite. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hela mitt liv kretsade kring honom och hans schema. Hur skulle jag kunna bryta det? Jag började umgås med min nye vän så fort jag fick möjligheten. Han stärkte mig, lyfte mig, fick mig att inse att det fanns någonting mer där ute. Något annat. Ett liv utan smärta och rädsla. En gång var jag hemma hos vännen och killen lyckades luska ut var jag var och kom och hämtade mig med sin motorcykel. Han var rosenrasande. Han körde som en galning och jag var livrädd hela tiden. När vi kom hem smugglade jag undan en varm tröja jag fått låna av vännen. Varje gång jag blev rädd hemma tog jag fram den och drog in doften tills jag blev lugn. Jag insåg till sist att jag var tvungen att lämna. Jag hade vid det laget försökt polisanmäla men inte blivit tagen på allvar. Inte ens den gången hela mitt ansikte var sönderslaget och jag hade brutna revben. Jag hade noll förtroende för polisen. De tänkte inte hjälpa mig. Jag dolde allt för min familj och de få vänner jag hade kvar. Ingen skulle ju tro på mig ändå. Utåt sett var ju killen välartad och bra. Typ.

Killen åkte in i fängelse av för mig oklar anledning, han skulle sitta där i "några månader" och han hade besöksförbud. Han hade satt sin kompis till att vakta mig under den tiden men jag lyckades smita undan och iväg till min nye vän. Det var en tid av lycka för mig. Men så kom killen ut plötsligt och allt var igång igen. Men en smula styrka fanns hos mig och jag sa att jag tänkte lämna honom. Han blev inte arg utan förtvivlad. Och desperat. Han skaffade en kattunge för att hålla mig kvar och det funkade. Han visste inte hur man tog hand om en katt och den for så illa att jag inte kunde lämna den. Jag blev kvar. En dag när jag kom hem var ett fönster öppet och kattungen var borta. Vi hittade den aldrig igen. Då fanns det inget som höll mig kvar. Jag packade i hemlighet och drog.

Jag åkte olika vägar till vännens lägenhet när jag slutat jobbet. Vännen åkte till Gotland på sommarjobb så jag hade lägenheten för mig själv. Kände mig typ trygg. Det var resorna som var läskiga. Jag sprang ofta till och från bussen eller tåget. Gick långa omvägar. Det höll i flera månader och jag började sakta slappna av. Blev oförsiktig. En dag stod hans bil utanför porten till lägenheten och han försökte dra in mig i den. Jag skrek jättehögt, stretade emot och folk runt omkring började reagera. Han blev skraj och åkte därifrån. Jag ringde min vän och han sa att jag inte kunde bo kvar där längre. Det var inte säkert. Jag bodde hos mina föräldrar lite och åkte till vännen ibland. Fick tag på en lägenhet, min allra första egna, ett år senare. Jag såg till att min post inte kom dit utan till min vän. Hade hemligt telefonnummer. Jag var så lycklig. Kände mig fri. Det hade gått ett tag sedan jag hört något av honom. Det gick flera månader. En dag drog jag upp persiennen i köket och höll på att trilla baklänges. För där ute stod hans bil och på motorhuven satt han och hans polare. Han vinkade och flinade. Han gjorde ingenting, de åkte efter en liten stund. Men det var hans sätt att visa att han alltid kunde hitta mig.

Lägenheten var en ungdomslägenhet så när jag fyllde 25 var jag tvungen att flytta och det blev början på karusellen. Jag blev tillsammans med min då inte så nya vän och vi bodde ihop en tid. Men vi gled isär och det tog slut efter dryga fyra år. Jag flyttade igen och bodde mycket i andra hand. Ibland hittade exet mig, ibland såg jag honom inte på flera år. Jag var alltid rädd.

När brorsbarnen hade skolavslutning ett år gick jag på den och när vi kom in i klassrummet fanns han där. Han hade tydligen träffat en ny tjej som hade barn i samma klass som min brorsdotter. Jag försökte hålla masken när han flinade åt mig. Den dagen gick som i ett töcken.

Något år senare blev jag kallad till en rättegång som vittne mot honom och hans gäng. Jag skulle vittna om det jag sett och hört. Det var något om grova ekobrott och droger. Jag sa att jag kunde vittna om jag fick beskydd och fick vittna utan att de var i salen. Jag blev lovad att det skulle bli så. Min far följde med mig när det blev dags. Men i rättegångssalen satt hela gänget utom han. Han satt däremot i ett angränsande rum och kunde höra allting genom mikrofoner. Jag kunde inte vittna. Jag visste att om jag gjorde det skulle jag råka illa ut efteråt. Så jag hävdade minnesförlust, att det var länge sedan, att "det är mycket möjligt men jag minns inte". Min namnteckning hade dykt upp på några papper, han hade förfalskat den såklart, så jag blev förhörd om det. Jag fick skriva mitt namn så många gånger att det till sist blev olika stil varje gång. Frågorna slutade och jag var inte misstänkt för någonting så jag fick gå. Det sura är att jag hade förmodligen kunnat sätta dit hela bunten för allt möjligt om de bara hade fått vara i ett annat rum utan mikrofoner under rättegången... Nu gick alla fria.

Nu har det gått mer än tio år och jag har inte sett eller hört något om honom på länge. Jag är inte lika rädd för honom längre även om han satt djupa spår i min själ och mitt psyke. Jag är rädd för hastiga rörelser, jag kan inte sitta med ryggen mot en dörr eller fönster, jag låser alltid ytterdörren och jag har fortfarande inget eget telefonnummer. Min adress är inte hemlig men mitt namn står inte bredvid min sambos ute i porten eller trapphuset.

Hur kunde jag låta det gå så långt undrar folk ibland. Det är enkelt. Allt gick i så små steg att jag inte tänkte på dem förrän det var för sent. Han såg till att jag inte hade familj, vänner eller kollegor att umgås med. Han kollade min post, e-mail och telefonsamtal. Han hade insikt i hela mitt liv och begränsade det lite i taget så jag inte märkte något. Han var en gentleman utåt och var generös och omtänksam mellan varven. Han fick mig att tro att när han slog så var det för att jag gjort fel och behövde lära mig att bli bättre. Jag trodde på honom. Jag hade inget eget liv, mitt liv var hans. Det är en klassiker som jag föll för. Våldsförövare gör så. Det tog många år innan jag fattade att det inte var mitt fel. Att jag inte var fel. Det var han. Det är aldrig okej att slå eller våldta någon. Aldrig.

Min största sorg i allt det här är ändå inte att jag råkade illa ut. Det är att jag lämnade min lilla katt hos familjen. Hon var min största dröm och han fick mig att överge henne. Det är något jag alltid kommer ha dåligt samvete över och gråta över. Nu har hon dessutom gått över regnbågsbron så det blir ingen andra chans. Det kommer alltid göra ont.

Sterilisering, Nova Sure, endometrios och hysterektomi.

Det här inlägget delas in i olika stycken så ni kan välja vilket ni vill läsa och scrolla er fram om ni inte orkar eller vill läsa allting. Det är ett långt inlägg.

Bakgrund.

Jag har alltid haft det väldigt tufft med mensen. Blött som en stucken gris varje månad och haft väldigt ont. Började med p-piller när jag var 13 år bara för att få lite ordning på eländet. Sedan har det varit en djungel med att hitta rätt p-pillersort utan allt för många biverkningar. Det är skitsvårt eftersom det finns så många olika sorter och läkare, gynekologer och barnmorskor förespråkar en del medan andra verkar vara direkt förkastliga. Som patient gäller det att läsa på och ställa frågor. Och stå ut med biverkningar och tänka att det väger upp allt det jobbiga med smärtan och blodet. Jag började få problem med urinvägsinfektioner och kopplade inte ihop det med p-piller förrän många år senare. Jag gick upp i vikt, mycket, och sedan rasade jag i vikt. För att vara en person med ätstörning i huvudet var det superjobbigt att pendla så mycket, för mitt humör hängde ihop med vågens siffror. Torrt hår var en annan otrevlighet, och att tappa mycket hår. Det positiva var att jag som alltid haft mycket finnar och fet hy faktiskt blev bättre. Och ett av p-pillermärkena gjorde att jag inte hade så ont och bara blödde i fyra dagar varje månad till skillnad mot åtta eller nio utan. Men av någon anledning slutade de funka efter ett drygt år och jag fick mellanblödningar allt oftare. Jag började laborera med p-ring istället för att ta piller. Det funkade okej men slemhinnorna i underlivet blev tunna, de sprack, jag fick svamp och det blödde. Bytte till p-spruta i några månader men då gick jag verkligen upp i vikt så det blev ohållbart efter ett tag. Tränade mig ner till "normalvikt" och provade nya p-pillersorter som kommit ut under tiden. Fick ännu fler urinvägsinfektioner, svamp, humöret pendlade hemskt mycket och jag mådde egentligen skitdåligt men lät det pågå i flera år. Att bara köra med kondom vid sex funkade inte riktigt, dels eftersom min kropp tydligen är superfertil och jag lyckades bli gravid inte mindre än tre gånger men det blev missfall alla gångerna. Tack och lov. Jag hade gjort abort om det krävts men nu behövde jag inte välja det. (missfall är för övrigt rätt hemskt bara det, hur mycket blod och smärta som helst och jag behövde uppsöka sjukhus varje gång). Men kondom gör också att mitt underliv inte funkar optimalt. Det svider, gör ont, blir för mycket friktion, gör att jag lätt får svamp osv. Hatar kondomer om man bortser från det praktiska att inte bli gravid (om man har tur) eller få könssjukdomar.

Skrev ett inlägg om det på Facebook någon gång och någon kommenterade "du som inte vill ha barn, varför steriliserar du dig inte bara?". Jag blev helt ställd. Hur kunde någon bara skriva så? Jag kände mig lite kränkt (yes, t o m jag kan känna så) och förbannad. Det är ingen lätt grej att bara slänga ur sig kände jag. Det är ju en stor sak att välja en sån operation. En av mina vänner skällde ut personen som kommenterat och det blev konstig stämning så jag droppade ämnet. Men tanken väcktes. Jag skulle ju ändå aldrig någonsin ha barn. Det bestämde jag mig för redan när jag var 13 och nu var jag 35. Det skulle inte ändras. Ingen kunde ändra på det beslutet. Så varför skulle jag egentligen fortsätta med p-piller som fick mig att må skitdåligt? Det var ju egentligen rätt dumt. Jag började läsa på om sterilisering. Varför hade jag inte tänkt på det tidigare?

År 2014 inledde jag projekt:

Sterilisering. 

Jag bokade tid hos en gynläkare på Nyköpings sjukhus (bodde i Gnesta på den tiden) och pojkvännen, numera sambon (som jag träffade 2013) följde med mig på det samtalet, han har alltid varit bra på att komma ihåg saker när mitt minne sviker och han är ett väldigt bra stöd. Jag var beredd på att behöva argumentera jättemycket och behöva bråka med läkaren om att få mitt beslut beviljat eftersom jag har hört att så många andra fått göra det. Plus att jag verkligen ville ha det godkänt av medicinska skäl eftersom man då slapp betala dryga 12.000:- som Sörmlands läns landsting har som avgift. (Det varierar oerhört mycket från län till län, i Stockholm är det t ex gratis medan Östergötland tar ca 16.000:-). Läkaren ställde några frågor för att se att jag förstått att det är ett ingrepp som inte går att ta tillbaka. Jag berättade om min historia med preventivmedel och varför det inte funkar. Han hummade lite, tittade i sin dator och tyckte att "visst, det är ju inga konstigheter" och satte upp mig på väntelistan. Det gick så himla smidigt att jag nästan kände mig lite chockad. Jag fick det beviljat av medicinska skäl så det skulle bara kosta som ett vanligt läkarbesök. 

Några månader senare fick jag min operationstid, operationen genomfördes utan komplikationer och jag fick åka hem samma dag. Det var titthålsoperation så jag fick tre hål på magen och metoden var att klippa av, knyta ihop och bränna ändarna på äggledarna. Metoden som kallas för Essure fanns inte att tillgå i Sörmland. Det är när man opererar in små implantat i äggledarna, det bildas sedan ärrvävnad runt dem och det blockerar i sin tur äggen från att komma ner till livmodern. Man måste vänta tre månader innan man kan ha oskyddat sex efter en sån operation eftersom det inte blivit tätt förrän då. Min "gammaldags" metod gjorde att jag blev steril direkt. 

Däremot fick jag problem med att kissa, en biverkning av narkosen, så pojkvännen (som bodde hos mig några dagar) fick köra mig till sjukhuset mitt i natten, i dimman, 6 mil enkel resa, så de kunde sätta en kateter på mig. Minns att jag fick en rejäl spruta i låret mot smärtan och att jag höll på att nita sköterskan som satte den samtidigt som jag svor en lång ed. Är tacksam över att sambon höll mig i handen, både så jag slapp slå någon men också för att han fanns där när jag hade ont och var upprörd. Efter det fick vi åka hem och kisseriet kom igång dagen efter tack och lov. Jag hade förvånansvärt lite värk efter operationen och kunde faktiskt rida igen redan veckan efter även om jag fick ta det väldigt, väldigt lugnt. 

Jag hade fortfarande mens och det störde mig. Varför skulle jag blöda om jag ändå inte skulle ha barn? Kändes så himla onödigt. Skrev om det i någon grupp på Facebook varpå någon skrev "men varför gör du inte en Nova Sure"? Jag hade ingen aning om vad det var och började googla. Det är när man går in i livmodern med ett instrument, det vecklar ut sig inuti och bränner hela livmoderslemhinnan och tanken är att man då ska slippa ha blödningar. En del blir av med dem helt medan andra blöder väldigt lite varje månad. Jag var såld. En sån ville jag göra. Googlade efter vilka sjukhus som gjorde det ingreppet och hittade Södertälje sjukhus.

Nova Sure.

2015 gjorde jag en bröstförstoring (men det är en annan historia) och två veckor senare gjorde jag Nova Sure. Ingreppet var under narkos och det tog ca 30 minuter. Jag mådde rätt uselt när jag vaknade upp och jag är väldigt glad att pojkvännen var där och tog hand om mig. Efter det ingreppet blödde jag jättemycket varje dag i ungefär sex veckor. Jag är tacksam över att jag använde menskopp (mina koppar kommer från den här sidan) den tiden eftersom jag behövde tömma den flera gånger varje dag och tänk vilket sopberg det hade blivit med tamponger och bindor... Däremot luktade det som kom ut väldigt mycket, den lukten satte sig i materialet i menskoppen så jag fick köpa en ny senare. Det tog några månader innan jag slutade blöda helt. Glädjen och lättnaden var total. Äntligen kunde jag leva det liv jag ville leva!

Mellantid. Smärtor.

Det gick ungefär ett år, sedan började jag få sjukt ont vid tiden i månaden när jag egentligen skulle haft mens. Jag fattade inte varför men det var så. Allt eftersom tiden gick fick jag ondare och ondare varje månad. Till sist låg och mest i sängen, knaprade citodon och grät i flera dagar. Kunde knappt röra mig eller ens prata. Allt gjorde så sjukt ont. Jag började höra om allt fler omkring mig som beskrev sin smärta och att de fått diagnosen Endometrios. Jag tyckte synd om dem men reflekterade inte över att jag kunde vara en av dem. Men jag var lite orolig. Sambon (vi flyttade ihop så småningom) var orolig. Ingenting funkade längre och dagarna i sängen blev bara fler och fler varje månad. Mitt liv krympte. 

2018 tog jag äntligen tag i det. Men det var tuffare än vad jag egentligen fattat att det skulle vara. Jag hade hört om läkare som inte tog en på allvar när man nämnde ordet endometrios, att det liksom inte fanns på riktigt. Men jag trodde faktiskt, naivt nog, att det skulle gå att få en remiss från en läkare på vårdcentralen och till en gynekolog. Det gick inte. Läkaren tyckte inte att "lite mensvärk" var något att bry sig om och jag hade ju redan citodon mot diskbråcken så det kunde jag ju fortsätta ta när jag hade ont. Jag frågade då lite spydigt om han kunde skriva ett sånt recept så det blev lättare för mig att hämta ut medicinen eftersom jag i så fall behövde använda fler tabletter och då räcker det inte till diskbråcksmärtan. Men det ville han inte göra. 

Jag bokade tid hos en barnmorska för undersökning. Jag ville veta om det syntes något direkt uppenbart. Hon gjorde en väldigt snabb undersökning och var mest intresserad av att jag skulle sätta in en hormonspiral mot smärtan. Men jag ville ju slippa hormoner, det var ju hela grejen från början... Hon tyckte inte att jag uppvisade några symptom på att ha endometrios. Gick därifrån utan att ha blivit klokare. 

Googlade runt och hittade privata gynekologer. De kostade skjortan men det kunde vara värt ett försök tänkte jag. Sen hittade jag en på Östermalm som var ansluten till landstinget så det blev lite billigare. Fick en tid inom en månad hos henne. Jag var väldigt nervös inför besöket, visste inte vad jag hade att vänta mig. Hon ville inte prata så mycket utan satte igång med undersökning direkt. Hon var tyvärr en av dem som inte är ett dugg försiktig så allting gjorde ont. När hon dessutom började trycka på magen samtidigt som spekulumen var inne i mig kunde jag inte låta bli att höja rösten och börja gråta. Det strålade ut i hela magen, ryggen och ner i låren. När hon var klar pratade vi lite och jag frågade om hon trodde det kunde vara endometrios. Hon sa att det var omöjligt att veta utan att göra en titthålsundersökning. Sen ville hon att jag skulle börja äta hormontabletter. Jag envisades med att vilja bli undersökt ordentligt, jag ville veta vad det här berodde på och inte bara stoppa i mig massor med tabletter. Hon suckade lite och kollade i datorn. Hon kunde remittera mig till kvinnokliniken på Danderyds sjukhus. Det lät ju lovande. Och snabbt gick det också, jag fick en tid redan två veckor senare.

Hysterektomi.

Fick träffa en trevlig gynläkare och en läkarstudent. Han gjorde en grundlig undersökning med en ny typ av ultraljudmaskin. Det han såg var inte endometrios utan att min livmoderslemhinna var blodfylld på ett ställe. Nova Sure hade inte tagit den biten och nu fylldes det på med lite blod varje månad och det hade ingenstans att ta vägen eftersom alla vägar var blockerade av ärrvävnad. Lite blod absorberades av kroppen men resten byggdes bara på varje månad. Det kunde ju förklara min lilla konstiga kulmage också. Som att blåsa upp en ballong väldigt långsamt. Han sa snabbt att jag borde plocka ut livmodern, göra en hysterektomi, och att det "kommer bli jättebra, du kommer bli jättenöjd". Jag var lite i chock. Kom inte på några frågor. Han bokade in mig för en operation så snart som möjligt och sen var det tack och hejdå. Jag fattade ingenting. 

Fick kallelse till narkosläkare för att gå igenom min medicinlista en vecka senare. Jag kände att jag inte hängt med i vad som hade hänt så jag bråkade lite med kliniken och fick till sist en läkartid där jag kunde få en chans att ställa frågor. Innan dess googlade jag jättemycket på hysterektomi och blev mer nervös än innan. Orden "framfall" och "inkontinens" kändes jättejobbiga. Tänk om jag skulle drabbas av det efter operationen? Skulle jag verkligen göra det här? Samtidigt visste jag att jag inte hade så mycket att välja på. Jag hade ju så jävla ont och allt skulle ju bara bli värre med tiden...

Träffade läkaren och frågade massor. Han var lite irriterad och svarade samma sak på typ allt. Att allt skulle gå bra, bli bra, bara jag var försiktig tiden efter skulle allt bli bra. Jag undrade när jag kunde bada igen, rida, träna, hur det skulle vara direkt efter operationen, jag var orolig över att få urinvägsinfektion av katetern man tydligen skulle ha när man vaknade efter operationen, att inte kunna kissa efter narkosen eftersom jag haft problem med det tidigare osv. Fick inga svar jag blev klok på. Han sa att de opererar bort äggledare och livmodertappen också. Äggstockarna skulle få vara kvar. Om de hittade endometrios skulle de försöka ta bort den. Det skulle göras via titthål med robotassistans. Men om det var "för mycket ärrvävnad" kanske de var tvungna att snitta magen och ta ut det den vägen istället för vaginalt. Det skulle jag märka när jag vaknade upp sedan. Kändes helt sjukt att inte veta innan. Och han skrämde upp mig med diverse historier om kvinnor som lyft för tungt eller haft sex för tidigt och fått värsta framfallet där tarmar kommit ut från underlivet mm. Inte så pedagogiskt...

Träffade narkosläkaren några dagar senare. Hon var saklig och gick bara igenom mina mediciner. Fick inget svar på varför man inte får äta vitamintillskott två veckor innan operationen. Jag var nyfiken men hon sa inte varför.

Hade vid det här laget fortfarande inte fått någon information om operationen, vad som beslutats eller hur något skulle gå till. Fick bara datumet, att man skulle ringa kvällen innan operationen för att få reda på klockslaget och att man skulle duscha med descutan kvällen innan.

Jag var sjukt nervös. Hade en dryg månad på mig innan operationen. Jag började tänka katastroftankar på om jag skulle överleva narkosen eller inte. De andra operationerna jag gjort (fem stycken) gick sisådär och jag var rädd för att det skulle bli samma kaos igen. Att jag skulle må så dåligt igen. Jag slutade googla efter en vecka eftersom det ökade på min stress. Jag köpte en gördel efter ett tips från en Facebookgrupp om hysterektomi. (Den visade sig senare vara ett dumt köp då man inte ska använda en sån, så den skickade jag tillbaka) Jag köpte stödstrumpor för att motverka blodproppar i benen. Jag träffade vänner och familj extra mycket ifall allt skulle gå åt helvete sen. Sambon hade det förmodligen rätt tufft med mina känslor de veckorna. Han jobbade, pluggade och hade sin unge och skulle dessutom försöka hantera all min ångest, rädsla och frågor. Det var kaos i relationen och många missförstånd. Jag mådde skit. Kände mest att jag ville dö. Min psykiska ohälsa hade slagit in dörren fullständigt och jag hoppades nästan att operationen skulle gå åt helvete och att jag dog. 

 Vad "folk" inte förstår är att det är en ganska stor operation. Ett hyfsat stort organ ska tas ut från kroppen och sen ska allting inuti anpassa sig efter det hålrummet som uppstår. Det är också psykiskt jobbigt på något vis. Jag som ändå inte ville ha barn kände något konstigt inför det faktum att livmodern faktiskt skulle tas bort. Den var ju en del av mig. Visserligen en del som bråkat för jävligt mycket genom åren och ändå inte skulle bära något barn. Men ändå. Mitt organ. På ett sätt det som definierat mig som kvinna för mig. 

En vecka innan operationen blev jag jätteförkyld. Så sjuk att jag kände att om jag mådde så dåligt kunde operationen inte göras. Man får inte vara sjuk inför den. Speciellt inte om man har astma och hosta som jag har. Jag låg i sängen nästan hela veckan. Det var den veckan jag tänkt fixa saker som jag inte skulle kunna göra på ett tag sedan. Lämna bilen till verkstan, gå till tandläkaren och frisören mm. Men nu blev jag alltså sängliggande. Fick en stark hostmedicin utskriven. Dagarna gick och jag mådde sakta bättre. Det blev lite ångestladdat sex två dagar innan operationen. Sen skulle jag ju inte kunna ha sex på tre månader enligt läkaren. Det kändes också jättesuperjobbigt. Det är ju en stor del i relationen. Det där man brukar säga att "om sexet funkar är det 10% av relationen men om det inte funkar är det 90%" är ganska sant. För funkar det tänker man inte så mycket på det men funkar det inte är det oftast rejält laddat och jobbigt. Jag var jätterädd för att sambon skulle lämna mig, tröttna och bara gå (egentligen sparka ut ut mig eftersom jag bor i hans lägenhet, men ändå.) Han försökte försäkra mig om att det inte skulle bli så men min borderlinehjärna orkade inte processa det.

På operationsdagens morgon lämnade vi hans unge hos mamman och åkte till sjukhuset. Vi skulle vara där 07.30. Jag skulle duscha med descutan och byta till operationskläder. Fick en infart satt i armen och fick dropp. Sen väntade vi. Och väntade. Och väntade. Ingen information alls på hur länge jag skulle vänta tills det var min tur. Timmarna gick. Det var så frustrerande och jag blev bara mer och mer stressad. Sambon försökte lugna mig men jag kände mig otröstlig. Men han var där och det gjorde skillnad. Sen plötsligt var det dags. Då var klockan 11.30. Och då jävlar var det bråttom med allting. Flera sköterskor kom in i rummet och började slita i mig och sängen jag satt på. Jag hann knappt krama om sambon en sista gång innan vi var på väg. Tanken var att han skulle vänta på sjukhuset och vara där när jag kom från uppvaket. Men när jag rullades ut i korridoren fick jag veta att allting skulle ta "flera timmar och du är nog inte klar förrän klockan 20". Alltså, va?! Jag bad dem informera sambon om det eftersom vi inte fått veta någonting. 

Rullades ner till förberedande operationssal där jag började frysa sjukt mycket. Fick en värmefilt som kopplades till en varmluftfläkt. Det var skönt. Låg och väntade en dryg halvtimme. Sen började det röra på sig och det blev min tur. Och det är här det blev riktigt kaos. Det var sju personer som stod och slet i mig inne i förrummet till operationssalen. Det skulle sättas en infart till i handen, jag skulle få tabletter, hårnät, och sen skulle jag resa mig upp och gå in till själva operationssalen. Döm om min förvåning och chock när narkosläkaren gick bakom mig och började knyta upp min rock och ta av den samtidigt som en sköterska klippte sönder mina trosor och slängde dem i soporna. Plötsligt var jag helt naken i ett kallt rum, det var slangar överallt, det luktade starkt och jag mådde illa. Kunde inte sluta gråta. Blev nedtryckt på en brits och de spände fast benen och armarna. Jag kände paniken komma och när de sedan tryckte en mask över näsa och mun blev det värre. Det var så trögt att andas i masken. Det gick liksom inte ta djupa andetag hur mycket jag än försökte, hur mycket narkosläkaren än stod och skrek åt mig att ta djuuuupa andetag... Allt började göra ont. Jag satt fast, kunde inte andas och grät. Sen blev allting tyngre och jobbigare och jag försvann i dimman, hann tänka att jag nog skulle dö ändå, men inte av operationen utan för att jag inte kunde andas. Av alla operationer jag varit med om var det här lätt den värsta. Det var så brutalt, utlämnande, kränkande och ovärdigt. Ingen som kunde trösta, prata med en eller säga något i normal samtalston. Stressigt.

När jag vaknade upp mådde jag väldigt illa trots att jag fick extra medel mot det innan eftersom jag bett om det och sagt att jag inte klarar av narkosen så bra. Hade en pipande maskin bredvid och det var sladdar överallt. Den märkligaste känslan var nog ändå att jag inte kunde svälja. Det fanns ingen saliv alls. Läpparna var snustorra och tungan klibbade inte ens, det var bara torrt. En sköterska kom efter en stund och kollade blodtrycket på mig och jag lyckades väsa "vatten" varpå hon kom och duttade en blöt tuss på mina läppar. Det var frustrerande. När jag höll på att somna började maskinen bredvid mig larma eftersom mina lungor tydligen höll på att kollapsa. Någon ropade "ta djuuupa andetag!!" och jag försökte tills maskinen blev nöjd och tyst. Så fortsatte det i mer än en timme. En sköterska kom med något hon kallade för "pip" och det var som ett rör man skulle blåsa i för att lungorna skulle få jobba lite och få motstånd vid utandning. Det skulle jag tydligen göra tre gånger i rad var femte minut. När jag höll på att somna och maskinen larmade skrek någon "pipen!" och jag blåste. Vet inte hur många timmar jag opererats, hur det hade gått eller hur länge jag låg på uppvaket men jag kom till rummet vid 19.30 och då var sambon där. Han hade hunnit åka hem och pyssla om katten en stund. Han stannade ett tag och jag var i morfindimma så jag minns inte så mycket av det. Jag noterade att det blivit titthål och inget snitt, det kändes skönt.

Natten blev ganska hemsk. Jag kunde inte sova någonting. Bokstavligen. Jag fick smärtstillande med ojämna mellanrum. Jag hade kateter som kändes märklig och den skavde i urinröret på ett obehagligt sätt men jag var tacksam över att inte behöva kliva ur sängen. Men jag fick inte ta mina lugnande tabletter eller min sömntablett eftersom de kunde påverka efterdyningarna av narkosen och bli farligt. Jag kunde inte dra ner persiennerna och någonting blinkade utanför fönstret med ojämna mellanrum. Min rumskamrat snarkade. Magen var som en ballong och jag hade kramp i axlarna. Diskbråcken gjorde sjukt ont när jag låg på rygg. Jag kände mest att jag ville bli avlivad. Ingenting kunde vara värt att ha det såhär. Vid 03 på natten fick jag andningskollaps och kramper. Det är tydligen ovanligt men det hände såklart mig. Fick morfin och någon som stannade tills det gått över. Någon ställde en kanna med äppeljuice och en kanna med vatten bredvid sängen. Jag drack och drack. 

När klockan blev 04.30 kom någon in och skulle dra ur katetern. Det var bland det obehagligaste jag varit med om. Kunde inte låta bli att skrika högt. Fy fan vad ont det gjorde. Vid 05.30 var sköterskan på mig om att jag måste gå upp och kissa. Det kom fem droppar, jag skojar inte. Det kändes som att det fanns kvar mer men det gick inte att få ut. Det blev dags för frukost. Fick inte i mig mycket eftersom jag mådde illa. Bad om medicin mot det men den tar tid att verka så jag kunde inte äta mer ändå. Försökte gå på toa igen men det kom bara några droppar. Kände igen det från tidigare problem efter andra operationer. Typiskt. När läkarronden kom vid elvatiden var min läkare väldigt positiv och sa att operationen gått jättebra och att de dessutom hittade väldigt mycket endometrios bakom livmodern. De lyckades bränna bort 99% av den tydligen. Inga organ runt omkring var drabbade. Det var en lättnad. Och skönt att få det bekräftat att jag faktiskt hade endometrios. Inga mer gissningar.

Eftersom läkaren tyckte att jag hade kissat skulle jag åka hem. Jag försökte förklara att det bara kommit några droppar, att det inte alls gick, att det var fullt i blåsan men att det inte kom ut något. Hon menade på att jag skulle åka hem och lösa det själv. Jag kände panik. Hon ville inte alls att jag skulle stanna kvar där "vi har platsbrist, du kan inte vara kvar här". Hon skrev ut mig trots protester. Jag fick en panikångestattack. Försökte skriva till sambon men när han ringde hade jag sån panik att jag inte kunde prata så en sköterska fick ta över medan två andra stod och försökte lugna ner mig. Helt sjukt. Hur skulle jag kunna åka hem med den smärta jag hade och utan att kunna kissa?!

Några timmar senare hade jag så ont i magen att jag inte visste vad jag skulle göra. Ingen lyssnade. Jag försökte kissa men det kom fortfarande bara droppvis. Min rumskamrats läkare kom in och han ville att hennes blåsa skulle scannas för att se att all urin kommit ut. Jag lyckades pipa fram att jag också ville ha det och han sa "självklart ska du få det, varför har ingen hjälpt dig?". Min blåsa innehöll mer än 600ml vid scanningen och sköterskan trodde den mätt fel och gjorde om det tre gånger. Sedan kom en manlig sköterska och skulle tappa blåsan med kateter. Han var så himla omtänksam, försiktig och respektfull att jag började gråta av det och sedan smärtan av att få in ett långt rör i urinröret och sedan när det drogs ur. Det var hemskt.

Det blev dags för lunch och jag fick i mig typ en pannkaka. Drack mycket som de sa att jag skulle göra. Sen började blåsan bli full igen och jag kunde fortfarande inte kissa ordentligt. Ny scanning och då innehöll blåsan mer än 900ml... De två sköterskorna som kom in var brutalt oförsiktiga och körde igång med katetern utan att förbereda eller någonting för att lugna mig. Allt gjorde ont. Den ena tyckte det "rann för långsamt, det har vi inte tid med" och så började hon pressa på magen precis över området som var opererat. Jag ville dö, gråta och mörda henne samtidigt. Fy fan vad ovärdigt det var. Stressigt och utan hänsyn. Jag hann tänka att om något går sönder där inne är det hennes fel men att jag får betala för det.

Jag skulle gå upp och röra på mig så mycket jag kunde och det var en mycket ynklig Sindra som vacklade i korridorerna. Det var fortfarande stressigt och oklart om de tänkte skicka hem mig eller inte. Då var det sen eftermiddag. Jag lyckades inte få i mig någon middag alls. Sambon kom förbi och hade sin dotter med sig. De hade köpt presenter och jag började gråta av omtanken. Minns inte hur det blev riktigt men de två åkte hem till hans syster och han stod i stand by-läge för att hämta mig om jag behövde hämtas. Det visade sig sedan att jag fick stanna kvar ändå. Kisseriet måste komma igång och jag hade för ont för att ta mig någonstans.

Natten blev bättre än den förra. Jag lyckades dra ner persiennerna och min rumskamrat hade åkt hem. Jag fick ta mina lugnande tabletter. Sov några timmar. När morgonen kom kunde jag kissa lite mer men märkte att det sved på ett bekant sätt så det hade blivit urinvägsinfektion. Efter lite diskussioner med läkaren fick jag Idotrim mot det och skulle få recept med mig hem. Jag upptäckte att majoriteten av alla rum var tomma på avdelningen så det där med "platsbrist" var bullshit. Efter frukost kände jag mig lite, lite piggare och lite, lite mer hoppfull. Sambon kom och hämtade mig vid lunch. Då hade jag lyckats klä på mig själv, borsta tänderna och plocka ihop mina saker. Det var som ett litet mirakel. Vi lyckades ta oss förbi apoteket och hämta ut mediciner och sedan åka hem. Jag klarade av att duscha och byta kläder. När kvällen kom märkte vi att jag inte fått Oxynorm med mig hem från apoteket och den måste jag ha till natten så stackars sambon fick åka in till det enda öppna apoteket som fanns. Han skrev "Åker till plattan på en fredagskväll för att köpa oxy" och det var ju lite roligt :) Oerhört tacksam över att han åkte iväg och handlade. 

Dagarna efter operationen.

Allt gjorde ont. Jag har aldrig tänkt på hur mycket man använder magmusklerna till ungefär allting. Var så himla orörlig men skulle promenera runt i lägenheten flera gånger i timmen för att inte stelna till. Hade ont i ryggen men det var nog diskbråcken som spökade. Hjärnan funkade inte riktigt och jag orkade inte titta på mobilen speciellt mycket. Orkade inte hålla i mobilen för att prata så headset blev min bäste vän då. Kunde inte böja mig framåt och kunde inte klappa min katt. Sambon tog hand om mig och utan hans hjälp hade det inte gått. Känslomässigt var det en jävla berg- o dalbana hela tiden. Jag vet inte om det var min borderline, hormoner eller en kombination av det men det var hemskt. Jag hade fortfarande svårt att kissa och det blödde lite varje gång jag gick på toa. Jag fick förstoppning trots laxermedel så jag fick ta tre olika sorter för att få igång magen. När tarmarna rörde på sig kändes det som knivhugg där livmodern suttit. Allting luktade illa, jag luktade illa, maten smakade konstigt och jag tyckte inte om kaffe längre. Jag som alltid älskat kaffe. Men jag minns att det var så vid tidigare operationer också. Dagarna sniglade sig fram som i ett töcken.Varje kväll skulle jag dessutom ta en spruta mot blodproppar. För mig som grav nålfobiker var det här hemskt. Sambon fick hjälpa mig för jag klarade det helt enkelt inte. 1,5cm nål som skulle köras in i låret eller magen med en medicin som sved och brände som eld innanför huden var hemskt. De två första dagarna var jag mest rädd för nålen men kvällarna som följde började jag gråta innan vi ens börjat. Jag var rädd, det gjorde ont, det blev blåmärken som stod ut som små mörka pluppar på benen och magen (man skulle variera stickstället så det inte alltid blev samma). Sambon blev också ledsen för han ville ju inte göra mig illa men han måste. Det var sex hemska kvällar innan sprutorna inte behövdes längre. Utan honom hade det aldrig gått.

I skrivande stund har det gått snart två veckor sedan operationen och idag kan jag sitta upp längre stunder, jag är inte så trött, jag kan böja mig lite framåt, jag når mina ben och tår när jag duschar och klär på mig, jag känner vad maten faktiskt smakar (tror jag) och jag orkar fokusera på att skriva allt det här, prata, tänka och jag behöver ingen oxy på nätterna längre. Idag har jag bara tagit alvedon och naproxen så jag behöver inte ens citodon längre. Det går framåt. Det känns ljusare. Jag blir bättre och bättre för varje dag som går. Jag och sambon var in till stan en sväng och köpte kläder, jag fick fina presenter, i förrgår och jag klarade av att gå rätt långt. När vi kom hem var jag helt slut men jag hade klarat av det! Det jag bråkar med just nu är blödningarna från underlivet. De är normala, det har sjukhuset och sjukvårdsrådgivningen sagt (och sambons syster som jobbar som sjuksköterska inom gynekologi). Det jag tycker är jobbigt är att det rinner lite grann hela tiden. Jag är inte van vid att ha det så eftersom jag haft menskopp i många år plus att jag hade tampong innan dess. Det känns så ofräscht hela tiden. Och jag kan inte för mitt liv begripa varför trosskydd och bindor ska vara parfymerade! Det luktar så illa. Och det är plastigt, prassligt och obekvämt. Jag funderade på att köpa tygbindor men dels är det dyrt och jag kommer inte använda dem så mycket men jag vet inte om jag har orken nog att hålla efter och tvätta dem som man ska just nu. Urinvägsinfektionen har inte riktigt gett med sig heller. Smärtan är låg men jag behöver fortfarande tabletter morgon och kväll. Men det går framåt. Jag har ett hopp jag inte haft på många veckor.

En sak jag tänkt mycket på är hur dåligt Danderyds sjukhus skött allting. Ingen information, inga klara besked, usel behandling av en del sköterskor och läkare och sen att påstå att det var fullbelagt när det helt klart fanns tomma rum... När jag vid ett tillfälle ringde till kvinnokliniken för att fråga saker sa tjejen jag pratade med att jag skulle läsa i pappren jag fått inför operationen. När jag sa att jag inte fått några papper tyckte hon att det var konstigt men skulle genast skicka hem dem till mig. De dök aldrig upp. När jag lämnade avdelningen fick jag med mig ett papper med rubriken "inför din operation"... Och några dagar senare damp det ner ett tjockt formulär med frågor inför min operation och en hälsodeklaration jag skulle ha fyllt i innan. Dessutom var jag tvungen att bråka ganska mycket om en del recept innan vi åkte hem och när min urinvägsinfektion inte gav med sig ville jag ha ett nytt recept men det tog tre dagar att få det. På den tiden hann infektionen komma tillbaka fullt ut eftersom jag inte hade medicinen för att stoppa och behandla den ordentligt. Om ni har möjlighet, operera er på något annat sjukhus... Jag är inte ensam om att känna och tycka så, jag har hört och läst andra som också farit lite illa där. 

Till er som orkat läsa allting: Tack. Kommentera om ni vill, fråga vad ni vill och dela bloggen vidare om ni finner den intressant. 

Jag skriver mest för min egen skull men kan jag hjälpa någon längs vägen gör jag gärna det :)

Det kommer inte alltid vara vackert.

Jag har åsikter, drömmar, tankar, skruvade idéer, humor (ljus och nattsvart), jag vill saker, jag kan saker som jag vill dela med mig av men ibland vill jag bara skriva för att få saker ur huvudet. Ibland kommer jag säkert dela med mig av artiklar jag tycker verkar spännande just då, ibland blir det nog musikvideor som betyder något speciellt för mig. Ibland kanske jag bara skriver tre rader, ibland 103. Ibland skriver jag flera gånger samma dag och ibland blir det långa uppehåll. Det kommer inte alltid vara vackert eftersom jag är trött på att alltid dölja sanningen för folk. Jag är trött på att inte bara få vara jag fullt ut. Jag har en blytung ryggsäck att bära, trasiga skor som gått alldeles för långt, jobbig uppväxt, har varit med om många olika trauman, min kropp är trasig och jag är ofta på sjukhus, jag har psykisk ohälsa, jag är sjukpensionär fast jag bara är 38 år, jag har självskadebeteende, en gammal ätstörning som knackar på ibland, jag är introvert, HSP och tycker egentligen inte speciellt mycket om folk... Men allt är inte svart eller vitt, jag har en enorm gråskala däremellan (men jag föredrar regnbågsvarianten). Jag är poly-flexibel (tror jag, typ, det är nytt). Jag har svårt för att älska men när jag gör det är det djupt, innerligt och jag vill göra allt och lite till för den jag är tillsammans med. Jag identifierar mig som Little om man ska sätta etikett på något. Generellt gillar jag inte etiketter men de är bra att ha ibland när man pratar med folk. Jag älskar djur mer än folk. Dricker kaffe och te, älskar både choklad och saltlakrits, är enkel och komplicerad samtidigt. Jag är allt och ingenting. Men det är dags att jag får duga som jag är. Flyga fritt.

Jag är Sindra.

Välkommen till min blogg.